Jag är duktig på att förvänta mig saker och att berätta om det som jag hoppas på kommer att hända i framtiden i mitt liv. Det behöver inte handla om stora saker alla gånger utan till och med små obetydliga saker. Sambon är lite försiktigare. Han vill inte berätta för folk om något innan han är 100% säker på att det kommer att hända. Ofta tror jag att han gör rätt men jag känner samtidigt att jag måste kunna leva både i förväntan och besvikelsen.
Nu senaste handlade det om ett bilköp. Vi skulle blivit med bil imorgon. En av våra vänner skulle sälja sin bil billigt till oss och jag såg så fram emot att kunna använda den till och från jobbet eller på andra små utflykter som vi har planerat inför. Men häromdagen så ringde vännen, bilen hade blivit ännu trasigare än vad han trodde. Bromsarna var trasiga och rosten som vi trodde bara var lite på lacken hade visat sig röra på sig. Han kände sig inte bekväm med att sälja bilen till oss, vi ska ju trots allt kunna se varandra i ögonen efteråt. Jag tycker att han gjorde helt rätt men samtidigt blev jag väldigt besviken.
Jag hade ju berättat om bilen för vänner och bekanta och nu måste jag berätta att det inte blir någon bil! (Det här är väl en del i det....) Men samtidigt hade jag hunnit glädjas och planera också samt känna på i huvudet hur det skulle kännas att ha bil. Jag har hunnit räkna på vad det skulle kosta och om jag skulle tycka att det var värt det.
Jag vet inte om jag kanske tar ut för mycket i förskott med risk att bli besviken eller om jag bara är en slags obotlig optimist. Jag känner en del personer som säger att om man inte räknar med något så kan man inte bli besviken, men så vill jag inte heller leva!
Jag får helt enkelt försöka öva mig i att leva i nuet och att leva med besvikelserna när de kommer.
Att stoppa strumpor är en motståndshandling
6 timmar sedan
1 kommentar:
Jaså, det hade jag inte hört något om! Men så har jag ju mera kontakt med din fästman också...
Men jag tror att det är bra att du nu har blivit mentalt förberedd på att ha bil och vad du vill ha och allt det där.
Jag är nog lite mer som du när det gäller sånt här, medan min fru är lite mer som din fästman. Själv förstår jag inte problemet med att säga att man ska ha bil innan det är klart. Om det ändå inte blir någon bil - so what? Inte ska man behöva må dåligt eller så inför vännerna för det.
Men vi får älska våra respektive för dem de är. :-)
Skicka en kommentar