Det gör ont i hjärtat

För några veckor sedan hände det som inte får hända, två unga män dog i våra fredsbevarande styrkor i Afghanistan. Jag vet att det kanske är hycklande att ta upp just dessa två unga män eftersom det dör tonvis med människor där varje dag och eftersom det just härom natten var en fruktansvärd attack på civila i Nigeria. Men jag väljer ändå att göra det, i mitt eget hyckleri.

När jag har läst de små annonserna i DN om deras begravningar har bröstet knutit sig och tårarna ligger i ögonen. De har planerat sina begravningar själva innan de åkt, för det är så man gör. Men de allra flesta som åker kommer hem igen och behöver inte bry sig om sina planer. De har valt präst och kyrka, musik och dekorationer. Jag undrar om jag kommer att bli utvald någon gång och hur skulle det kännas egentligen?

Dessa unga män som åkte iväg tänkte att de skulle göra en skillnad för de som inte har någon röst, hjälpa de maktlösa att skapa sig ett litet utrymme makt. En beundransvärd tanke och vilja. Det är så många av oss som så gärna skulle vilja göra en skillnad men som inte faktiskt gör något för att förverkliga det. Min egen åsikt om kriget i Afghanistan är just i det här fallet oviktig eftersom det är en realitet sedan många år och vi kan inte lämna människor i sticket.

Jag har själv tankar på att åka iväg någon gång som präst i våra fredsbevarande styrkor men har svårt att få ihop bilden av mig som vapenvägrande präst och mig själv i uniform. Att de svenska prästerna dessutom måste bära vapen stör mig lite.

Andra tankar som dyker upp är de på mina vänner som varit borta på olika uppdrag. Jag tror att de alla har påverkats på olika sätt, sätt som de kanske inte ens vill prata om. En av mina vänner pratar bara om sina upplevelser i skydd av mörkret, när man inte kan se. Han var en av de första ner till Bosnien när det fortfarande var krig. Jag vet inte mycket av vad de fick se där nere då men det jag har hört är tillräckligt för mig. Jag inser att det finns mycket därinne som tar plats och fokus från annat men som bara får komma ut i skydd av mörkret.

Jag tänker också på filmen Hotel Rwanda där FN-soldaterna står hjälplösa och frustrerade bredvid. Hur samma sak hände i Srebrenica och antagligen händer dagligen i Afghanistan varje dag men vi får inte höra något om det.

Jag får så ont i hjärtat och lider med familjerna till dessa två unga män som antagligen var fantastiska och livets ljus för några som nu fått se det släckas.