Avundsjuka, förvirring och löjligt beteende

Jag började fundera lite igår efter mitt blogginlägg, kan det vara så att jag bara är avundsjuk på det lyckliga paret för att de har det jag vill ha? Jag har alltid varit eftertänksam och planerande. Jag har inte tagit några irrationella beslut utan alltid tänkt på hur konsekvenserna skulle bli. Tur är väl det! Hade jag gift mig och bildat familj med den kille jag förlovade mig med när jag var arton hade livet sett väldigt annorlunda ut. Han är en jättego kille och är nyligen förlovad med sin nuvarande sambo och jag tror att vi båda är väldigt nöjda med att det blev så. Allt som har hänt hittills har lett mig till pojkvännen. (Vilket får mig att fundera över folks tankar kring "I väntan på dig") Men nu har jag ju världens bäste pojkvän (ni andra må ha sambos, äkta män eller blivande sådana som ni tycker är bäst men jag har världens BÄSTE pojkvän!). Jag vill inte vara eftertänksam och duktig längre! Jag vill ha hela konceptet och paketet med honom nu! Jag vet att han kommer att bli en fantastisk man och pappa. Under de nedgångar som funnits i vårt förhållande (oundvikligt när man bor 20 mil ifrån varandra och den ena parten mår si så där) har jag jagat alla dumma tankar ur huvudet med bilden av honom med en Baby Björn på magen. Den bilden får mig att bli alldeles varm inuti och är en stor del av hur jag ser honom. När jag ser honom med sin guddotter blir jag alldeles varm. Hans varma händer när han lyfter henne och busar med mina systerdöttrar ger mig gåshud.
Men jaja, det är väl dags för mig att bli förståndig igen och säga till mitt hjärta att den tiden kommer så småningom.....