Funderingar i höstmörkret

Så lyser återigen ljusen på våra kyrkogårdar och griftegårdar. Vi minns våra nära och kära på ett extra tydligt sätt. Men som flera av de bloggare som jag läser kommenterar så minns vi inte våra nära och kära just nu, just i helgen. De är alltid med oss och vi bär dem alltid i våra hjärtan. Ärren efter deras bortgång och smärtan efter att de inte finns med oss längre kan dyka upp på en vanlig dag eller en dag som denna. Glädjen över att ha fått dela våra liv med dem kan också skölja över oss när som helst. Jag minns mina nära och kära och låter båda dessa känslor rymmas inom mig. Saknaden som ibland blir för stor och glädjen som även den nästan spränger sönder mig andra dagar.
Jag älskar dem alla fortfarande och är övertygad om att de har det bra där de är. Jag längtar efter dem men hoppas samtidigt att det tar lång lång tid tills vi ses igen.