Som en del av er vet så är jag Bajare medan sambon är AIK:are (pappa skulle verkligen vända sig i sin grav, om han hade någon...). Idag tog vi oss alltså iväg på derby. I inte alltför vackert väder satt vi på familjeläktaren nära mina kära bajare och njöt av allsången. Sambon hade kanske hellre hamnat närmare gnagarna men jag var i alla fall nöjd. Min nöjdhet höll dock inte i sig matchen igenom då AIK tragiskt nog vann med 2-1 (men vi hade dem på halster ganska länge!) Jag har varit bajare sedan födseln men har ju lovat bort eventuella avkomlingar med sambon till AIK. Detta i utbyte mot att de ska få gå i söndagsskola och be och liknande kristna aktiviteter. Det skär lite i hjärtat men vad göra.
Något som dock gör insikten lite lättare att hantera är att jag de senaste veckorna insett att AIK har de två (eller tre med sambon) sötaste supportrarna. Det hela började med
följande artikel (jag orkar inte skriva ut hela men det handlar om livslång kärlek, kärlek till nästan och en fantastisk livshistoria så läs) och det hela bekräftades idag när vi var på matchen. Det satt en fin fin banner på AIK:s läktare och jag blev riktigt tårögd när jag såg den och insåg att det kanske finns hopp för sambon och eventuella barn.
Bilden är inte längre pyttepytteliten eftersom sambon och jag lyckats vara på samma plats samtidigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar