Trodde inte att det var möjligt

Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att sambon och jag kunde ses mindre än vad vi gjorde men det är faktiskt möjligt. Vi har knappt, om ens, setts en halvtimme om dagen den här veckan. Han har i och för sig varit gullig och stannat vaken tills det varit dags för mig att vakna. I går väcktes jag med lite ryggmassage och idag höll han sig vaken en timme extra för att vara vaken när jag väl gick upp. Tyvärr gör inte mitt morgonhumör att jag är den sötaste och trevligaste sambon så där dags... Men söt är han!

Jag sitter också här hemma under filtar och täcken igen och fryser. Det blåser in från våra fönster! Det är underligt att jag kunde glömma det igen. Jag sitter och svär samtidigt som jag njuter av utsikten. Om ungefär sju(7!) veckor flyttar vi dock och om det blåser in där tänker jag lämna in en protest. Syster som arbetar alldeles i närheten av mitt blivande hem säger att de som bygger tycker att det är jättefint i alla fall. Det känns inte som om de skulle göra snyggt men med dålig isolering, vad vore poängen? Så nu längtar jag efter vår nya diskmaskin och fönster som det inte blåser in ifrån!