Den däringa ångesten

Jag har bestämt tillsammans med min läkare att jag ska sluta med min medicin. Det är ju bra. På så många olika sätt. Om sambon och jag skulle få för oss att skaffa oss miniatyrvarianter av oss så är det lämpligt om min kropp inte är full av konstigheter. Det är ju dessutom inte meningen att jag ska knapra piller i all evighet. Så nu har jag skurit ner. Först var det från mycket till lite mindre och nu är det hälften av mindre. Jag hade en hel massa ångest när jag gick från mycket till lite mindre men sen gick det bra. För snart två veckor sen gick jag till hälften av mindre. Det har gått okej men jag känner mig lite småhängig. Det kan ju bero på att jag inte anser att det ger mig så mycket att härja runt på praktiken samt att det var pappas dödsdag i lördags. Men jag är lite bekymrad.
Vem är den riktiga Lunkentussen? Är det Lunkentussen med eller utan mediciner? Sambon har knappt känt mig utan mina mediciner, kommer han att tycka om den jag är? Jag antar det men samtidigt är det ju lite knepigt.... Jag började knapra piller typ samtidigt som vi blev tillsammans. När jag försökte sluta förra sommaren gick det ju så där.... (minst sagt.....)Nu ska jag alltså sluta och jag gör det på ett bättre sätt än tidigare men jag är lite nervös som sagt. Att jag analyserar allt jag känner och gör är kanske inte heller så vist men det är svårt att inte göra det... Men jag litar ändå på sambon och mig själv. Det ska nog bli bra det här!


Men en bön eller två skadar ju inte.....