onsdag 27 augusti 2008

Om det ändå vore så lätt.

Jag har ju som tidigare nämnt en förkärlek för löjliga program där en arg kvinna "hjälper" folk att gå ner i vikt. Vad det får mig att tänka är att vi nog inte är många som vet hur vi ska äta. I min familj är det verkligen så, vi har alla lätt förvirrade förhållanden till mat. Jag fick lära mig när jag var liten att man inte behöver äta två lagade mål mat om dagen om man inte har gjort något speciellt. Vi åt ofta fil till lunch och jag misstänker nu att vi inte hade råd med annat. Det har jag alltid burit med mig och tycker inte att jag behöver äta om jag inte tränat. Andra i familjen kan inte sluta äta om det står framme. Finns det ostbågar eller popcorn ska de ätas så snabbt som möjligt så att de tar slut. Mitt förvirrade förhållande till mat har ju lett till en del elände och diverse besök hos dietister och terapeuter men just nu funkar det faktiskt helt okej. Men vissa saker känns faktiskt som en vinst, som idag när jag ändå varit på spinning, så kom jag på att mackor med ägg och en jordgubb/äpplesmothie faktiskt skulle sitta bra för att inte blodsockret ska sjunka alltför lågt. Jag jämför fortfarande allt jag äter med andra och tycker för det mesta att jag äter för mycket. Jag önskar ibland att jag kunde sluta äta igen men när jag ser bilder på hur jag såg ut då så blir jag sporrad att ändå fortsätta att äta mina mackor och dricka min mjölk. En av mina goda vänner a.k.a flickvännen har varit ett enormt stöd i det här och påpekar ibland hur mycket det är tänkt att jag ska äta men så mycket kommer jag nog aldrig att få i mig. När dietisten i våras visade mig hur mycket man ska äta om man liksom inte gör så mycket alls blev jag helt förskräckt och ringde "flickvännen" som bara skrattade åt mig. Hon sa att hon bara hade väntat på att jag skulle bli så förskräckt och förvånad. Så det finns de som jag som på olika sätt förvägrar sig mat och sen finns det dem som aldrig kan sluta äta. Någonstans har allas våra förhållanden till mat blivit kungligt förstörda. Jag vet inte om man kan säga att det är någons fel eller vem eller vilka som ska göra något åt saken. Men jag undrar om det kanske inte vore dags att man på hemkunskapen ägnar mer tid åt näringslära om hur mycket och vad man faktiskt behöver (typ vilket fett man ska äta så att man inte behöver känna det som en vinst varje gång man vågar bre smör på smörgåsen) i stället för att lära sig att baka bullar och göra pannkakor...

2 kommentarer:

Emelie sa...

Det är ju konstigt att man har en konstig relation till något så vanligt. Undertecknad känner igen situationen.
Angående hemkunskapen tycker jag precis som du. Mer näringslära åt tonåringarna. Jag vet inte ett dugg om sånt där.
Ta hand om dig och kämpa på!

Jon sa...

Jaadu, jag är glad att jag aldrig ens behövt tänka i dom banorna. Jag bara äter då jag blir hungrig i stort sett, och det har fungerat bra änsålänge!