Orättvist

Jag fick i Alla hjärtansdags-present av sambon idag att han följde med mig till gymmet. Jag tror att det var en sådan present i alla fall. Vi tog oss dit och skulle springa en liten sträcka. Jag började som vanligt och jag håller oftast en inte alltför snabb hastighet eftersom jag får astma då. Sambon med sina gigantiskt långa ben satte av i en förskräckligt snabb takt. Det höll 1,7 kilometer och sen var han tvungen att sakta ner. Det som störde mig då var att hans nedsaktande till trots så låg han före mig. Sen när han märkte att jag närmade mig sprang han jättejättesnabbt på sina långa ben i ungefär 500 meter för att gå en bit igen. Det tog mig 4 kilometer att komma ikapp och gå om. Då spurtade han i superfart de sista 300 meterna och gick om mig i alla fall. Jag var inte nöjd. Men min knäckta självkänsla fick sig ett litet uppsving när vi var klara. Stackars sambon såg helt slut ut. Han kunde inte riktigt stretcha ordentligt för sin trötthet och verkade vara redo att lägga ner för dagen när vi kom hem. Så kände verkligen inte jag mig! Jag har efter det lagat mat och skrivit på ett förbenat PM om dopet tills på torsdag. Sambon är i och för sig i väg och jobbar nu men ond som jag är hoppas jag på att han har lite träningsvärk imorgon. Fast inte för mycket för då kanske han inte följer med igen......