Jag har ju som sagt varit på retreat, det gick väl så där måste jag erkänna. Jag misstänker att det kanske inte var, som man säger, rätt tid i livet. Innan jul såg jag verkligen fram emot retreaten men så hände en massa saker här hemma och jag kände att jag ville vara hos min käre sambo och inte sitta tyst mitt ute i ingenstans. (Om man nu får räkna en kursgård typ en kvart utanför Sveriges femte största stad som ingenstans) Men sen hittade jag min älskling som är på bild här ovanför, en spark! Jag gav mig ut på isen som låg tjock (jag hade isdubbar på mig) och sparkade. Jag hade förberett mig med te i termosmugg, en bok och nötter. Jag sparkade runt på sjön och förvånades över hur svettig man blir av att sparka samtidigt som jag förundrades av att jag faktiskt trivs på is. Men det kanske inte är så konstigt när jag älskar vatten och is är ju de facto fryst vatten.Men jag tvingade mig tillbaka till kursgården och tystnaden (på isen lyssnade jag på radio och pratade med mamma i telefon så det räknades inte). När jag kom in serverades tyvärr min absoluta ofavoriträtt, potatis och purjolökssoppa. Jag åt mycket av brödet och salladen i stället. Jag hörde talas om min klasskamrat i andra gruppen som dock blev så besviken över att han inte fick något kött att han bara åt ris med smör, hehehe. Sen gjorde jag mitt bästa för att vara tyst, det gick så där. Jag mediterade, bad och läste och läste och läste. Sen längtade jag till nästa dag och sparken.
Men när nästa dag dök upp gjorde även snön det. På förmiddagen fick jag massage (som mer var ett försök av stackars massören att räta ut mina förstörda axlar och höfter än en spa-behandling) och efter det var det snökaos. Enligt min mening var det inte aktuellt att sparka. Jag fick också ett mycket viktigt samtal, de ringde från stiftet och berättade var jag ska jobba efter juni. Jag blev överlycklig, det är den församling jag drömt om men hållit tyst om. När jag sa det till han som ringde så undrade han varför jag inte sagt något. Gud hör bön sa jag lite fromt då men han verkade skeptisk, jag tror att det är så i alla fall.
Eftersom han även ringde de andra där blev det några promenader i snökaoset med prat, det går knappast att hålla tyst när det är så mycket fantastiskt att prata om. På kvällen gick strömmen och eftersom jag är sjukt mörkrädd satte jag mig ute i det allmänna rummet tillsammans med några andra och utväntade strömmen. Den kom tillbaka efter en stund som tur var.
Dagen efter bröt vi till slut tystnaden och fick åka hem. Problem uppstod dock för mig och de som åkte med mig. Bilen vägrad att starta! Trots handpåläggning och bön var det kört. Vi försökte ringa ringa runt och få hjälp men det var kört. Jag och min kamrat tog då det säkra före det osäkra och gick runt bland grannarna för att hitta startkablarna. Hos en halvnaken kvinna gjorde vi det och kunde till slut komma hem. Bilen hade lite problem längre fram också men det är en helt annan historia (som lyckligtvis bara kostade 585:-).
Kursgården från isen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar