Fääääääääärdig!

Nu är det klart, jag har redan fått slangen nedkörd i halsen och kommit hem från mitt äventyr. Det hela började halv sju i morse när klockan ringde. Jag ville inte alls gå upp men ringde i alla fall sambon för att kolla om han hört om tunnelbanan gick och var han var. Svaret jag fick var kanske inte riktigt vad jag ville ha, han var i Katrineholm. KATRINEHOLM?!??!?!?!?
Tunnelbanan gick inte heller så jag begav mig ut på mina alternativa resvägar. Jag ringde och beklagade mig för mor och hon, som den goda mor hon är, erbjöd sig att följa med till doktorn. Efter en resa på en och en halvtimma kom jag fram och fick betala ( det är nog nästan värst av allt, att de tar betalt för eländet!) och väntade.
Ganska snart fick jag komma in med den snälla sköterskan. Hon tittade på mig och insåg att jag såg helt livrädd ut och hon blev inte förvånad när jag krävde knark. Både hon och doktorn (väldigt könssterotypt...) förklarade för mig att det inte var farligt men jag fick mitt knark. Undersökningen gick ganska snabbt men det är verkligen inget jag rekommenderar eller vill göra igen. Allt såg fint ut men de tog prover som det tar två veckor innan jag får svar på. Jaja.
Mamma och jag väntade en stund i väntrummet för att jag skulle få åka en taxi hem. Jag var ju (precis som jag önskat) hög som ett hus. När taxin väl kom och jag fick komma hem tog jag mig upp och mötte en nyss hemkommen sambo. Han borde varit hemma flera timmar tidigare men jag var lite för stenad för att tycka synd om honom. Vi gick båda och la oss och jag vaknade fyra timmar senare, med en bakiskänsla. Är lite groggig fortfarande men så kan det ju vara. Sambon sover fortfarande och jag hoppas att han gör det några timmar till, sen tycker jag att han ska vakna och tycka synd om mig som fortfarande har ont där de tvingade ner en dammsugarslang.....