En kärleksförklaring

Jag älskar min stad. Jag älskar att känna rytmen av alla människor och trafiken. När jag rör mig genom stan känner jag mig som ett med den. Obelisken tittar ilsket ner på mig där den står i mitten av all röra, grå och skitig. Jag älskar den.
Jag älskar hur skitigheten och anonymiteten samtidigt utstrålar en värme och en känsla av hemma för mig. De gånger jag reser ifrån staden ler jag både utåt och inåt när jag rullar in i den och känner hur den omsluter mig. Staden och jag hör ihop. Jag har vandrat igenom den sedan barnsben och den saknas mig när jag inte är där. Jag älskar att upptäcka nya delar av den och se den från nya vinklar. Att flyga ballong över den i somras gav mig ytterligare ett perspektiv på min stad, jag fick nu se alla innergårdar som annars ligger utanför mitt område.
Förut när jag inte bodde i staden saknade jag den. Jag kände mig aldrig hemma eller fullt ut bekväm i den mindre staden i syd. Jag saknade mina gator och stadsdelar, människor och trafik. Jag saknade att kunna gå omkring fullständigt anonym men samtidigt känna mig bekräftad av själva staden.
Nu när jag jobbat natt har jag gått hem genom staden på tomma gator och fått se en helt annan del. Gator som på dagarna översvämmas av människor blir på natten utrymme för tankar och idéer.
Jag älskar min stad.