Jag har "getts" möjligheten att fundera över läkarkåren i det här landet och lite överallt. Jag tror att de allt som oftast försöker vara till stor hjälp som möjligt men ibland undrar jag om de har den tid de behöver. Eller om de tar sig den tid de behöver...
Min vän som dog i somras hade länge länge sökt hjälp för diverse besvär men hon avfärdades hela tiden som klimakteriekossa mer eller mindre. Sen slutade det som det gjorde också... Hon hade antagligen levt idag om de bara velat ge henne hjälp. Förra året när jag inte mådde bra fick jag ett av de underligaste mottagandena. Jag behövde akuthjälp men fick rådet att komma fem timmar senare. Det dög liksom inte... Det slutade med att jag fick åka in akut. Det är så man får hjälp. Om man inte vet själv vad som är fel på en så är risken att man inte får hjälp. Det är oftast bäst att komma in och berätta vad som är fel på en. När jag sökte hjälp för ett annat besvär för många år sedan blev jag avfärdad gång på gång på gång tills jag läste mig fram på Internet vad det antagligen var för fel på mig. Då lyssnade de och det var mycket riktigt det som var fel på mig.
Men det är inte bara jag och min vän som råkat ut för det här. Pelle Sandstraks historia är ett typiskt exempel på att en del läkare bara lyssnar när man antingen är riktigt riktigt sjuk eller när man själv luskat ut vad som är fel.
Jag tror pappa kan ha rätt i att man bara ska gå till läkaren när man åker in med ambulans...... (Fast det gick ju inte heller så himla bra....)
Tungrott värre
4 timmar sedan
2 kommentarer:
Intressant att du skriver detta just idag! Idag har jag varit hos husläkaren, som inte kunde säga vad det var för fel på mina händer (själv tror jag att det är någon sorts ledbesvär). Inte fick jag någon diagnos eller remiss, bara ett utlåtande om att man kunde utesluta att det var någonting allvarligt.
I rest my case! Som sagt, man ska komma in blödande akut för att de ska lyssna!!!
Skicka en kommentar