de ropar på mig
1 dag sedan
torsdag 16 april 2009
Kall?
Min extra farmor dog just. Jag hörde det på telefonsvararen där mamma pratade in ett meddelande. Jag ringde genast mina systrar. De mådde så där, men de var inte ensamma i alla fall. Styvpappan satt på tåget men kom hem när jag pratade med mina systrar. Själv har jag, som vanligt, stängt av. Vad faaan är det för fel på mig? Varför kan jag inte känna något? Pojkvännen säger att det inte finns några rätt eller fel sätt att sörja på och jag vet att han har rätt och jag har sagt det själv till andra men ändå! Nu har jag alltså en begravning att "se fram" mot....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är väldigt vanligt att folk får dåligt samvete i såna där situationer. Men man känner det man känner och det är inte fel. Dessutom kan känslorna komma vid en annan tidpunkt än vad man tror.
Själv hade jag också en släng av dåligt samvete när min pappa dog. Jag var väldigt ledsen, men nästan besviken på att det inte kändes ännu värre. Men under begravningen släpptes svallvågor av känslor lös. Jag hade också mycket hjälp av att prata med kuratorn under pappas sista dagar på det hospice där han vårdades i sitt livs slutskede (kuratorn jobbade på hospicet). Då fick jag bearbeta sorgen redan innan han gick bort.
Du sörjer som du sörjer min vän, alla människor sörjer inte likadant. Jag tänker på dig! STOR KRAM
Skicka en kommentar