Vilken helg!

I helgen har en av mina fina fina vänner blivit präst. Det är helt otroligt fantastiskt! Svenska kyrkan har fått en fantastisk medarbetare. Jag har gråtit min andel tårar för flera månader framöver. Hela vägen ner snyftade jag lite men det hela satte verkligen igång i söndags. När pojkvännen och jag lycktas ta oss till kyrkan med vännens sötingar (de två yngsta) gick jag för att hämta papper eftersom jag visste att jag skulle börja gråta. Det skulle jag inte ha gjort. Där stod hon i sin kaftan och fick håret fixat. Tårarna bara rullade ner för mina kinder och jag hulkade fram att hon var så fin. (Tårarna ligger i ögonen nu och kryper framåt när jag tänker på det). Hon började också gråta och körde ut mig därifrån, hon ville inte vara helt söndergråten innan allt började. Sen fortsatte både hon och jag att gråta oss igenom högmässan. Hon var så vacker där hon stod iförd stola och mässhake. När hon sen la sig ner framför Gud i ödmjukhet och tacksamhet under vigningen snörptes hela hjärtat ihop. Vi hade en fantastiskt trevlig fest efteråt där undertecknad var toastmadame. När vi väl tog oss hem till deras hus för att fortsätta fira var jag lovligt trött men höll ut hela natten lång. Min fina fina vän fick tyvärr ett extremet sorgligt besked på sin stora dag, ett besked som kommer att värka länge men jag tror ändå att hon snart (inte nu, inte än) kommer att se en del av det som ändå är vackert i beskedet.

Helgen har gjort att jag nu mer än på länge väntar tills det är min tur om ett år. Det känns faktiskt inte så avlägset nu med sista tentan inlämnad och uppsatsen nästan klar (jajomen!). Jag fick dessutom låna en kurslitteratur av vännen och vi kollade på min litteraturlista. Men fram till dess ska jag njuta av fina vännens första år och kräva många många bilder på henne i prästskjorta. KÄRLEK!