Omsprungen? Omkullsprungen?

Syster sa igår att hon känner sig omsprungen av folk i hennes liv (undertecknad inräknad) vilket fick mig att fundera. Varför känner vi så här? Jag kan verkligen som ni vet vara en del av detta tänk. När vänner och bekanta förlovar sig, flyttar ihop, blir gravida blir jag överlycklig för deras skull samtidigt som jag som sagt känner mig omsprungen. Ibland till och med omkullsprungen. Fast det är absolut inget fel på mitt liv. Jag längtar intensivt efter att få bo på heltid med min fina pojkvän och det är faktiskt ganska nära förestående. Jag längtar efter alla de där stora stegen i livet. Men jag har mången gång fått höra att jag måste lära mig att leva i nuet. Nuet är faktiskt väldigt bra. (Visst jag uppskattar verkligen att veta var pengarna till nästa månadshyra tänker dyka upp ifrån men allt annat!) Jag borde kunna ha en tilltro till att livet kommer att föra dessa saker till mig i sinom tid. Om jag lever här och nu slipper jag de dagar då jag känner mig så pass omkullsprungen att jag knappt kan resa mig. Här och nu. Njuta av sol, värme och vänner.