Ett öde värre än döden eller en prövning i tålamod?

Jag har tappat rösten! Det är väldigt frustrerande. Om jag försöker prata så kraxar jag mest och sen hostar jag så att det känns som om hela lungorna tänker följa med. Detta kommer från en pollenchock som övergick i någon slags förkylning. Jag är inte sjuk på vanligt sätt men jag är snuvig och hostar. Igår bara log jag mot mina passagerare och nickade lite åt dem. Det kändes lite tunt när en av dem kom fram med rabarber åt mig. Jag hade väntat på henne när hon sprang efter bussen och som tack ville hon ge mig några rabarber. Tänk att sådana människor finns! (Behöver alltså bra rabarberrecept så skicka gärna!). Jag nickade lite stumt för att kraxa fram ett tack och sedan hosta på henne, det är tacksamhet det. Nu har jag sovit väldigt mycket längre än tänkt i ett försök att kurera mig för snart ska jag ge mig av till jobbet igen. Tur att jag EGENTLIGEN inte behöver prata med min resenärer.