Men tack då!

Det var som jag tänkte, det hade varit bättre att sjuka sig igår. Det blev inte bra. Man ska inte ut och köra i skärgården när det är underkylt regn i luften. Ett av de underliga ställena jag skulle vända på bredvid en liten lada var total isgata. Jag slirade runt där en stund men kom iväg till slut. Hej och hå! Jag funderade lite på hur resten av kvällen skulle te sig och ptja det tog sig inte bra. När jag kom ut till en av de mindre bryggorna (seriöst den är så liten att det verkligen inte kan vara tänkt att man ska vända där med buss eller ens cykel!) var det stopp. Man kan ju inte ha en särskild fart när man ska vända så den enda lilla isfläcken som fanns på bryggan hoppade upp och bet min buss i baken. Hoppla. Så där stod jag, tvärs över bryggan och i ett försök att komma loss gled jag bakåt in i det lilla staketet. Men med tanke på att det gick i ungefär 2km/h så hände inte så värstans mycket. Men där stod jag och slirade och slirade och slirade. Den ende stackars passageraren som var ombord fick sitta där och vänta tills hjälpen kom. Inte en riddare på vit häst men dock två kollegor i vit bil. Han fick åka iväg och jag och en av kollegorna slirade lite till tills bussen faktiskt kom loss. YEAY!
Glad i hågen rullade jag ungefär 40 minuter sen mot min nästa avgång. Ganska snabbt rullade jag så jag kom bara dit 20 minuter sent. Där står tanten från helvetet. När jag öppnar dörren och min kollega glatt går ut och säger att vi är lite sena på grund av is svarar hon "Jag är inte lätt att tas med just nu ska ni veta!" Eh, nejhej tänker jag. Sen börjar hon skrika om att hon minsann väntat i 20 minuter ute i ingenstans (ehhhrrr, det ligger ett centrum två minuter därifrån) och att hennes man inte kunde komma och hämta henne eftersom det var is på deras gata. Att jag och bussen hade haft lite problem med is var inget hon kunde förstå. Det hela blev ganska fult när hon och kollegan till slut stod och skrek på varandra och när hon kallade honom för dum i huvudet kände jag att det var dags att åka. Jag slog igen dörren och åkte. Då ville hon att jag skulle sakta ner eftersom det gick för fort. Jaha tänkte jag och bromsade (kanske lite hårt, jag var ju inte överlycklig) och då sa hon till mig "Du behöver ju inte bli kaxig bara därför". Sen bestämde jag mig för att strunta i henne. Sagt och gjort. Jag började därför att sjunga. Först blev det "Änglarna sjunger i himlen" och sen "I feel pretty" från West side story. Detta störde henne nog ännu mer för då ställde hon sig bredvid mig och fortsatte skälla. Hon tittade på min exakta hastighet och bad mig än sakta ner och än gasa och koncentrera mig på körningen så att jag "inte hamnade i ett dike till". Jag förklarade då för 100ade gången att jag inte hamnat i ett dike utan på is på en brygga..... Hon förklarade även för mig att det finns mycket rådjur där ute och när jag sa att jag vet det pekade hon på ett som stod på vägen. "Ja, jag ser det" svarade jag. Så fortsatte det i en kvart. Hade jag inte sjungit så bra hade jag nog skallat henne. När hon gick av sa hon i alla fall att jag skulle köra försiktigt. Detsamma sa jag. Då kom hennes karl ångande mot bussen för att skälla på mig (med sin lilla löjliga hund) men hon förklarade att det faktiskt inte var mitt fel. Nej skäll på isfläcken det är allt jag säger. Men det kändes ju extra bra just då att jag struntat i min rast och att jag var helt skitig för att skjutsa hem henne...... Ja tack då....