Att definiera kön

Jag har mötts av många kommentarer angående yrkesval och mitt kön i mitt liv. Både som busschaufför och som präst. En del blir förvånade över att de överlever en resa med mig när jag kör buss och andra kommenterar att de tycker att det är så trevligt med en kvinnlig präst. Lustigt, jag som bara ser mig som präst. Men det må väl vara hänt.
Många gånger definieras vi av vårt kön på andra sätt. Pappor som är hemma med sina barn blir sedda som fantastiska medan mammor som gör samma sak gör det de ska enligt samhället. Att kvinnor som väljer att jobba eller studera medan mannen är hemma med barnen ses som sämre mammor är också oroväckande och obehagligt.
När vi anger våra personnummer kan det snabbt läsas ut om vi är män eller kvinnor om vårat utseende eller namn inte ger folk den informationen direkt.
Men jag har lärt mig att företag och institutioner som vill verka förstående och könsneutrala har börjat med hen och henom. Dessa två ord är alltså könsneutrala. Jag köper det till en viss gräns. Om jag fyller i ett papper hos, säg Försäkringskassan (jag vet inte om de har hen i sitt register ännu men vi tänker hypotetiskt) så fyller jag i regel i mitt personnummer. Genom det syns det att jag är kvinna. Om jag sen väljer att fylla i den lilla fyrkanten som varken står för man eller kvinna kommer de ju att se att jag inte definierar mig som kvinna. Så långt allting gott. Men hur hanteras då detta i verkligheten?
Jag tror att eventuell handläggare som ser mina papper skulle titta på dem och tänka "Aha, där är en kvinna som definierar sig som något annat". I deras ögon skulle jag fullt och fast vara en kvinna och min definition av det hela spelar ingen roll. Varför måste vi ens fylla i om vi är män eller kvinnor? Spelar det någon roll? Räcker det inte med personnumren? Jag förstår inte varför vi måste definieras som kön hela tiden.

Jag tänker som Austin Powers när han svara på frågan kön och han svarar "Ja tack".

Ett mellanläge

Trots att jag just nyligt börjat på min arbetsplats finns hela tiden tanken att jag måste söka jobb i vår och försöka hitta en egen tjänst. Jag vet att jag inte borde tänka på det nu men eftersom församlingen har kvar sin gamla adjunkt som inte fått någon tjänst blir det hela mer aktuellt. Hon kommer att gå kvar parallellt med mig till jul om hon inte får någon tjänst. Det gör att det frågas mycket om hur det ser ut på vår arbetsmarknad och den är ju tyvärr inte så ljus. I Stockholm har vi trots allt arbetslösa präster.
Jag trivs oerhört bra här i min församling än så länge och det skulle ju vara skönt att veta att det är här jag ska vara de närmaste åren. De senaste åren har ju varit rätt hoppiga. Inget har känts riktigt permanent. När jag körde buss visste jag ju också att det bara var för tillfället.
Jag tittar i "Kyrkans tidning" om det verkar som om ruljansen kommit igång och tjänsterna flödar in men inte ännu. Detta trots att det stod i DN samma helg som jag vigdes att ungefär 60% av Svenska kyrkans 3000 präster kommer att gå i pension inom de närmaste tio åren. Vi får hoppas att de gör det också och inte jobbar till de är 72! Nej nu ska jag inte gräva ner mig utan ta emot det här året med glädje och göra mitt bästa. Visar jag bara framfötterna ska det nog gå!

Annars får jag väl köra buss igen!

Jag säger emot mig själv

Nu vet jag att jag säger emot mig själv men sambon och jag funderade lite över det här med engagemang i helgen. Det hela kom sig av att vi lyssnade på P3 Sommarsession som var på besök i Hultsfred. Tydligen har en hel massa ungdomar kommit på att det är en bra idé att campa där trots att det inte blev någon festival. Det i sig är ju faktiskt lite rörande. Där vi fick problem med hela ekvationen var dock den del där de hyllade den unge man som hade sett till att det hela kunde gå av stapeln. Vad hade då den unge mannen gjort? Jo, han hade skapat en grupp på Facebook. En grupp som sade att man kunde åka dit i alla fall. Hade den unge mannen beställt bajamajor och dylikt till sina kamrater som dök upp? Skramlat pengar till denna fantastiska sak? Svar nej. En av de tjejer de intervjuade sa att det var störtskönt på campingen trots att folk bajsade i solen (direkt citat) och det låg blodiga bindor överallt (även detta direkt citat).(Jag finner det dessutom extremt ironiskt att sagda unga frökens föräldrar inte ville att hon skulle åka till Hultsfred eftersom de var oroliga för hennes säkerhet och välgång om hon var där. Så kan det gå) Jag är extremt skeptisk, eller så är jag gammal. Jag tänker att om han VERKLIGEN hade engagerat sig så hade han sett till att det fanns just dessa faciliteter och inte lämnat det hela till Hultsfreds kommun att ta hand om när de nu väl behagar att åka hem.

För mig blir det ungefär som Anton Abele som vann pris på MTV-awards för att han startade en grupp som säger att man inte ska slåss. Nu ska han tydligen in i riksdagen också.
Tankesmedjan (program i P3) har ett Anton Abele pris för dem som sparkar in öppna dörrar.
Vi kan alla starta grupper för att starta opinion men jag frågar mig om det hjälper bara i sig.

Själv gick jag med i gruppen som ville att Victoria och Daniel skulle gå in tillsammans i kyrkan. Det gjorde de ju inte och jag tror inte att gruppen i sig gjorde något utan att hon som startade gruppen även var aktiv på andra ställen och i andra forum. Jag tror inte heller att hon på detta sätt ser sig själv som en samhällsförändrare genom just detta steg. Grupperna är en fin del i ett engagemang men jag tror inte att de är den enda lösningen. Det kräver nog lite mer för att det ska bli ett ordentligt engagemang. Är det kanske för jobbigt eller är det vid grupperna som engagemanget tar slut?
Hur som haver tycker jag att Tankesmedjan ska dela ut Anton Abele priset till han som engagerade sig i Hultsfredscampingen.

Skolexempel 1A?

Jag funderar över var alla dessa exempel som det pratades om i skolan är. De där enkla begravningarna där folk dör lugnt i sömnen efter 90 års leverne. Eller de vanliga dopen och vigslarna.
Min första begravning igår gick bra och var väl kanske hyfsat vanlig i alla fall. Lite yngre avliden än vanligt och lite fler anhöriga än vanligt. Som tur var var liljorna färre än vanligt. Jag kunde andas nästan hela tiden. Lite astmaspray bara. Svettas ihjäl gjorde jag nästan också.
Mitt första dop ska jag ha om någon vecka, på engelska ska det vara! Ett doptal på engelska ska det skrivas. Hepp! Tur att det finns handbok på flera språk i alla fall så jag slipper fundera på alla sådana viktiga formuleringar i alla fall.
Jag har även fått äran att få en förnyelse av vigsellöften. Det är roligt. Trevligt att folk känner att sånt är värt att fira. Min handledare har inte haft någon och jag har en min första riktiga "förrättningshelg".
Det är kul att vara präst men fy så trött jag är på kvällarna!

Jag vill aldrig bliva stuuuur!

Jag har gått tillbaka i ålder de senaste åren sen jag träffade min fantastiske sambo. Anledningen till detta är att han vill göra såna roliga saker som jag också vill. Som att åka på festival. X:et var inte så pigg på sånt, inte heller att åka utomlands eller andra sådana roliga saker! Nu har sambon och jag i alla fall varit borta i nästan en vecka tillsammans med goda vänner. Vi levde sunk-liv fast i lightversion. Vi bodde trots allt på lugna campingen och i husvagn. Det var varmt utav bara HELVETE! Men det måste varit bättre än att sova i tält i alla fall. Vi blev inte blöta när det regnade eller fullt så kalla som de stackars tältarna blev. Husvagnen var sagd att vara för sex personer men det måste varit sex stycken pyttemänniskor. Varken sambon eller jag är särskilt små och J i det andra paret är en lång och ståtlig karl han med. Att han och H dessutom hade med sig Knoddas hjälpte nog inte. (Knoddas befinner sig i och för sig fortfarande inuti H men jag misstänker att hon fick det lite obekvämare än vad som kanske var önskvärt).
De av oss som kunde drack diverse drinkar, kidnappade Svamp-Bob Fyrkant och skrattade hysteriskt. Visst såg vi många fantastiska band också men någonstans är det ändå skratten och umgänget som gör semestern minnesvärd. Att sambon dessutom blev skändad av tre stycken sjutton-åringar med bläckpennor var hysteriskt roligt. De skrev fina ord över hela hans armar och ben när han låg i gräset och sov under en konsert. Ha!
Jag ser framemot denna sorts semestrar flera år framöver och jag tänker mig att det inte borde vara omöjligt att fortsätta åka även när vi blir ännu äldre och drar upp medelåldern till oanade höjder. Jag tror att festivaler är underskattade.

Är det inte det här vi längtar efter?

Idag har jag legat på stranden med föräldrarna. Det var så otroligt skönt att ligga i solen och läsa, äta frukt, prata och nästan somna med jämna mellanrum. I helgen när vi firade midsommar kunde vi sitta ute och äta länge in på kvällen och jag badade till och med i havet. Till och med utan bastubad som de flesta andra behövde. HA! Då är det kanske inte så konstigt att jag behövde lite mer tid att ta mig ner i vattnet.
Nu när sambon och jag sett klart på fotbollen och han begett sig till jobbet satte jag mig på balkongen och läste. Jag satt där och mös. Jag inser att det är det här jag väntar efter hela vintern. Det är det här som gör att man på något besynnerligt sätt att ta sig igenom vintern med dess oheliga minusgrader.
Jag hoppas att värmen håller i sig nu veckan som kommer då jag har semester och vi återigen ska på husvagnssemester. Vi ska göra som förra året, åka på Peace and Love! Jag längtar otroligt mycket trots att det inte är lika många bra band som förra året. Men att sitta utanför husvagnen i en brassestol och njuta av solen det är som en lite del av himlen och det är ju det vi längtar efter!

Om jag har vad som krävs.

Just nu har Försvarsmakten en reklam som jag verkligen irriterar mig på. Den handlar om jag har vad som krävs för att få ha en åsikt om vad försvaret gör med sina pengar. Ialla fall är det så jag förstår den. Överallt på tunnelbanor och bussar står saker som "Din mamma kan leva med att Sveriges gränser kränks". Eller "Din granne vill inte ha någon hjälp vid en naturkatastrof". Jag antar att de vill säga att vi som är anti-militarister inte är för demokrati eller medmänsklighet. Själv har jag väldigt svårt att ställa upp på det. Jag är för demokrati och medmänsklighet men jag förstår inte varför vi ska ha en Försvarsmakt. Sverige har inte varit i krig på Gud vet hur länge och när det senast var en hot situation la vi oss platt för nazisterna och lät de göra som de ville.
Utbilda gärna folk att åka utomlands och göra goda insatser där men sluta jönsa runt och hävda att ryssen kommer. Om ryssen kommer så tror jag då rakt inte att det är till Sverige de kommer!
Nej jag anser mig ha rätt att ha en åsikt som skattebetalande medborgare i Sverige. Jag undrar om jag verkligen behöver göra något mer för att få ha vad som krävs....