Denna fantastiska människa

Nu ligger han där i sängen och sover. Han ser så lugn ut. Jag vill helst av allt ligga kvar bredvid honom och känna hans värme. Jag vill ligga kvar och dra fingrarna genom hans hår eller tvinna det runt fingrarna.
Han är den människa som älskar mig helt för den jag är. Både när jag går omkring som ett litet troll eller när jag är mitt mer charmanta jag. Han får mig att skratta så jag kiknar och han håller om mig när jag gråter. Det är honom jag kan väcka på morgonen peka på huvudet och han försvinner iväg efter mediciner. Sen vakar han över mig tills jag blir människa igen. Det är han som kan få mig att känna mig som en ganska kort människa och jag måste sträcka på mig för att kunna kyssa honom.
Han är min blivande man och ringarna på våra händer bekräftar detta. Det är han som lugnar ner mig när jag stressar upp mig och säger att allt löser sig.
Jag längtar efter att han ska vakna så jag får krama på honom utan att oroa sig för att han ska vakna.
Jag älskar honom och är så oerhört tacksam över att han kom in i mitt liv.

Råd

Det är knepigt med råd. Kan man verkligen ge råd?
Vi pratar mycket om det när vi pratar själavård. Man ska aldrig ge råd för det är oftast så att man inte har hela bilden. Egentligen borde vi kunna översätta detta till vårt dagliga liv. Oftast när vi ger råd har vi som sagt inte hela bilden. Vi kanske inte förstår alla under motiv och vill vi verkligen stå som ansvariga om rådet inte blev bra? Hur många gånger ger vi dessutom råd av "fel" skäl? Vi kanske är avundsjuka eller oroliga för vårt eget. Jag tänker på de råd jag har gett under åren, de har väl kanske inte alltid varit så välgrundade som jag nu kanske skulle önska. När vi inte ger råd gör vi dessutom människor myndiga inför sina egna beslut. Vi bemyndigar dem.
Därför uppmanar jag mig själv att självfallet lyssna, finnas till och be med folk men att vara väldigt försiktig med att ge råd. Ironiskt nog ett råd till mig själv!

Det gör ont i hjärtat

För några veckor sedan hände det som inte får hända, två unga män dog i våra fredsbevarande styrkor i Afghanistan. Jag vet att det kanske är hycklande att ta upp just dessa två unga män eftersom det dör tonvis med människor där varje dag och eftersom det just härom natten var en fruktansvärd attack på civila i Nigeria. Men jag väljer ändå att göra det, i mitt eget hyckleri.

När jag har läst de små annonserna i DN om deras begravningar har bröstet knutit sig och tårarna ligger i ögonen. De har planerat sina begravningar själva innan de åkt, för det är så man gör. Men de allra flesta som åker kommer hem igen och behöver inte bry sig om sina planer. De har valt präst och kyrka, musik och dekorationer. Jag undrar om jag kommer att bli utvald någon gång och hur skulle det kännas egentligen?

Dessa unga män som åkte iväg tänkte att de skulle göra en skillnad för de som inte har någon röst, hjälpa de maktlösa att skapa sig ett litet utrymme makt. En beundransvärd tanke och vilja. Det är så många av oss som så gärna skulle vilja göra en skillnad men som inte faktiskt gör något för att förverkliga det. Min egen åsikt om kriget i Afghanistan är just i det här fallet oviktig eftersom det är en realitet sedan många år och vi kan inte lämna människor i sticket.

Jag har själv tankar på att åka iväg någon gång som präst i våra fredsbevarande styrkor men har svårt att få ihop bilden av mig som vapenvägrande präst och mig själv i uniform. Att de svenska prästerna dessutom måste bära vapen stör mig lite.

Andra tankar som dyker upp är de på mina vänner som varit borta på olika uppdrag. Jag tror att de alla har påverkats på olika sätt, sätt som de kanske inte ens vill prata om. En av mina vänner pratar bara om sina upplevelser i skydd av mörkret, när man inte kan se. Han var en av de första ner till Bosnien när det fortfarande var krig. Jag vet inte mycket av vad de fick se där nere då men det jag har hört är tillräckligt för mig. Jag inser att det finns mycket därinne som tar plats och fokus från annat men som bara får komma ut i skydd av mörkret.

Jag tänker också på filmen Hotel Rwanda där FN-soldaterna står hjälplösa och frustrerade bredvid. Hur samma sak hände i Srebrenica och antagligen händer dagligen i Afghanistan varje dag men vi får inte höra något om det.

Jag får så ont i hjärtat och lider med familjerna till dessa två unga män som antagligen var fantastiska och livets ljus för några som nu fått se det släckas.

Ett försök till att plugga i ilska

Vi har fått en skrivuppgift i skolan som handlar om sex och samlevnad. Vi ska fundera kring kyrkan och dess inställning till sexualitet på ett eller annat sätt. Jag har klurat ut att jag ska ta frågan om homosexualitet. Lite är det väl kanske av bekväma skäl eftersom det finns mest skrivet om det men också för att jag tycker det är intressant. I min värld är det ju en icke-fråga. Jag ser inga problem med att vara homosexuell och präst eller troende. Jag tycker inte att någon ska bry sig om vem jag väljer att ha sex med. Jag väljer min sambo och det är ju en HAN men det hade mycket väl kunnat vara en HON, sån är jag men det anser jag inte att mina framtida församlingsbor behöver bry sig om.
När jag började läsa in mig på ämnet blev jag chockad. Jag läser och blir arg. Böcker som påstår sig vara neutrala eller ska spegla "alla sidor" är klart entydiga om att det är fel och syndigt att vara homosexuell. Jag vänder och vrider på böckerna och tror att jag fått tag på en stenåldersbok men de är tryckta på sent 90-tal eller till och med på 2000-talet. Min icke-fråga blir helt plötsligt en het potatis. Jag förvånas över den trångsynt som speglas och över vad jag uppenbarligen förväntas tro. Jag blir så arg att jag vill slänga mina biblioteksböcker vilt omkring mig.
När jag började fundera över min skrivuppgift tänkte jag inte att jag skulle bli så arg men det blev jag och tur var väl det! Skygglapparna har tagits bort från mina ögon och jag inser att jag måste kämpa för att min fråga ska få bli den icke-fråga jag anser att den ska vara!

Ode till listan

För någon månad sen beklagade jag mig för en kompis i skolan över hur det kan kännas så orättvist här hemma igen. Vissa dagar kände jag det som om jag gjorde allting och andra dagar kändes det som om sambon var tvungen att göra allting för att jag inte hann göra något. Kamraten berättade då om systemet han och hans fru använder. De har delat upp alla hushållsuppgifter på en lista. Sakerna som man fått tilldelat sig ska göras inom en viss tidsram (de har måndag-fredag medan vi har måndag-söndag) och under tiden får den andre inte tjata om att det ska bli gjort. Man får heller inte bli irriterad om den andre slöar på soffan medan man gör sin uppgift.
Här hemma har sambon nog fått de lite tyngre uppgifterna. Han har städa badrummet, tvätta och byta lakan när det behövs. Handdukarn i badrummet är det också han som byter. Jag har dammsugning och dammande. Jag tar också hand om återvinningen och blommorna. Sen har jag ju också det överhängande ansvaret för den inredningstekniska delen av vår lägenhet, som att välja gardiner och liknande. Jag har också ansvar för spisens rengörning. Matlagningen löses enklast så att sambon har maten klar när jag kommer från skolan för att vi ska hinna äta ihop. Övriga dagar står nog oftast jag för matlagningen. Tanken är att man inte ska vilja byta bort de saker som man har fått sig tilldelat och vara nöjd med det man ska göra. Det är klart att det sällan är kul att göra hushållsarbete men det här gör det i alla fall okej. Så detta är min hyllning till listan! Den har gett oss nya saker att bråka om istället för städningen för den är inte längre ett problem.
Länge leve listan!!!!

Djursjuk

Eftersom det inte verkar som om jag kommer att lyckas få in något husdjur i hemmet tittar jag mycket på "Animal planet" där det alltid är djur. Oftast när jag tittar handlar det om organisationer som räddar vanvårdade djur eller hundpoliser. Jag tycker att det är oerhört spännande och bra men samtidigt blir jag lite bestört. Varför gör folk så mot djur? Om man gör sig besväret med att skaffa sig ett husdjur varför vanvårdar man dem då?
Många verkar samla på djur och tror att de räddar djuren när de i verkligheten skadar dem. Vissa bilder får man inte heller ur huvudet. Nyss såg jag en hund med skabb som hade släpats efter en bil en bra bit innan den kommit loss. Det var verkligen en förfärligt skadad stackars liten en. Jag förstår inte varför man gör så.
Jag förstår inte heller varför man adopterar ett djur från djurhemmen och sedan vanvårdar dem. Jag har sett flera sådana fall på mina program. Kan man då inte strunta i att ta djuret? De har ju redan lidit nog! Tanken var ju att de skulle få ett gott hem till slut efter allt elände.
Jag funderar också på varför vi inte har några sådan föreningar här i landet. De som finns kan ju inte riktigt ge sig ut och rädda djur men de gör ett sjukt bra jobb med de djur de tar hand om. Kudos till dem!


Detta säger jag trots att jag förra våren avskydde de katthemskatter som rivit sönder sambons väggar i förra lägenheten!

Konstigt det där

Hur kommer det sig att jag sitter här med te och kakor och borde skriva Pm men skriver blogg istället? Hur kommer det sig att det så ofta blir så?? Jag skrev det mesta häromdagen när jag, tack gode gud, fick en oförväntad ledig dag från skolan. Nu känns det som om jag inte har något mer att säga om ämnet, "jag som den lärande". Kanske har jag inte det... Kanske är jag bara knäpp som anser att jag inte riktigt är klar när jag "bara" har 2,5 sidor text istället för 3 som är max? Är inte 2,5 definitionen på att skriva mellan2-3 sidor? Rent logiskt säger jag mig att det är så vilket innebär att jag faktiskt är klar men det är svårt att få in i huvudet. Det är kanske bara att ge upp, skriva en check liten slutkläm och skicka in det. Eller ska jag krysta fram en halv sida till bara för att?
Den som lever får se....