Nu sitter jag här på jobbet i den gamla hemstaden. Jag sitter i min väns rum, hon är inte kvar längre, hon dog i somras. De första gångerna jag kom in här gjorde det så ont så ont och jag kunde knappt röra sakerna som fanns här inne. Nu är det annorlunda. Genom att sitta just i hennes rum känns det som om jag fortfarande arbetar med henne, att hennes arbete, vårt arbete går vidare. Vi jobbar sida vid sida men ändå inte... Det är betryggande på något sätt. Jag saknar henne i arbete, hennes glada uppmuntran och bara vetskapen om att hon fanns. Jag brukar fundera över hur hon skulle göra i vissa situationer och de svar jag får fungerar för det mesta.
När jag klev av tåget idag blev det så väldigt uppenbart att det här inte är mitt liv längre. Jag är så extremt nöjd med beslutet att flytta hem. Hela jag andas ut och trivs när jag är hemma. Jag går nästan runt och klappar på väggarna i min lägenhet för att förstå att jag verkligen är hemma. Jag är hel igen.
de ropar på mig
16 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag gjorde mig i går av med Kool Aiden, det tog emot... Det vart så tydligt att hon inte skulle få de när jag postade de till andra människor... Jag har nog inte riktigt förståt vad det hela innebär, har inte heller besökt arbetsplatsen ännu...
Fint att du kan känna så i dag, att du kan sitta där på hennes rum och arbeta "med" henne.
Som du känner för din hemstad, så känner jag för min. Visst är det underbart, äntligen hemma liksom.
Skicka en kommentar