Jaha?

Hittade dessa avbrutna syrénkvistar liggande på trottoaren när Ärtan och jag var ute och gick. Inte bara på ett ställe utan på flera. Varför gör man så? Bryter av dem och sen slänger dem på marken? Nu står de hemma hos oss på bordet istället.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Storslagna drömmar och verkligheten

Jag har alltid drömt storslaget. Innan vi flyttade till den lägenhet där vi bor nu drömde jag om nyproducerat med mycket trevliga tillval. Det har vi nu. Nu har jag fortsatt drömma. Jag ser mig omkring i lägenheten och känner mig instängd. Sedan Ärtan kom känns det trångt. Innan dess hade vi hans rum som avlastningsrum. Där inne stod mina böcker som nu är utrensade. Där ställde vi också allt annat som inte fick en naturlig plats i lägenheten. Så kan vi inte ha det nu. Nu inser jag makens kommentar om det dåliga förvaringsutrymmet i lägenheten. Alltså drömmer jag mig bort. Jag spanar på radhus och längtar.
I helgen hittade jag ett jag blev kär i. Massa smart förvaring, bra tomt och ett superbra område. Men verkligheten slår ofta tillbaka. Vi har inte råd med det just nu. Det funkar inte. Inte när jag är mammaledig och vi inte vet var och om jag har ett jobb efter jul....
Trist. Men jag fortsätter drömma. Kanske till och med ska drömma lite större. Snickarglädje och sekelskifte någon???

Människovärde

Igår tittade jag min vana trogen på CSI. Jag gillar den sortens program men igår tog jag illa vid mig. De utredde ett mord i ett fängelse. När de skulle söka igenom fångarnas celler eller överhuvudtaget talade med dem gjorde de det med ett sådant förakt. De kastade omkring på deras saker och foton. De hotade med att sätta dit deras anhöriga och hotade till och med barn i deras omgivning. Jag tror inte att den attityden är hittepå. Jag tror att det är den inställningen många har till frihetsberövade personer.
Visst, man sitter i fängelse för att man har gjort något hemskt. Man förtjänar antagligen att sitta där. Det bestrider jag inte. Vad jag däremot hävdar är att alla har ett människovärde. Att vi inte ska tappa det även i dessa fall. Alla människor förtjänar att bli bemötta med respekt och sedda som de individer de är, inte bara som en del av ett ont kollektiv.
I Sverige talar vi om kriminalvård, att vi hoppas på att folk ska kunna vårdas till det bättre. Jag hoppas att det är sant. Att det faktiskt är den attityden som finns i våra svenska fängelser. Den dagen vi tappar tron till människovärdet är vi på en farlig väg nedåt.....

Fortsättningen

På söndag ska vi ha konfirmanddag på jobbet. Tanken är att jag ska vara med. Jag har flera gånger försökt ta reda på vad dagen ska behandla. Utan lycka ska tilläggas. I söndags hade jag gudstjänst och frågade musikern eftersom han även ska vara med på söndag. Han visste bara att det skulle vara planeringsmöte i tisdags, som igår. Jag blev skitirriterad och mailade ett surt mail om det. På måndagen ringde han jag har problem med i alla fall upp. Han bad om ursäkt, han skulle ha ringt på fredagen. Lite sent det med kan jag tycka. Han tyckte inte jag behövde komma på mötet, det skulle bara vara ett kort ett. Men han skulle ringa eller maila mig efter mötet.
Så har självklart inte skett! Hade det varit någon annan hade jag inte brytt mig. Det är ju bara onsdag förmiddag. Men eftersom det är han blir jag vansinnig. Vi får se hur det går på söndag. Dessutom är jag nu tacksam att jag inte fick tjänsten.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Bin ladens död

Jag måste ju följa alla andras föredömme och blogga om gårdagens händelse. Bin laden är död. Jag känner mig inte tryggare. I och för sig var jag inte otrygg innan...
Tydligen begravdes han till havs. En text med religiös innerbörd lästes av någon som faktiskt kan arabiska. Enligt DN ses inte havsbegravningar med blida ögon inom islam. De är inte bra för själens efterlevnad. Nu har väl de flesta svårt att se att Bin Ladens själ kommer hamna på något bra ställe men ändå. Jag ogillar skarpt när man ignorerar folks religion eller övertygelser när de dött. Inför döden tycker jag ändå att man ska respekteras. Att skända en död är lågt. Det är ett sätt att skända en hel övertygelse.
När jag har begravningar måste jag nästan alltid säga att deras anhöriga blir respektabelt omhändertagna.
Nå, mannen är död och hans kropp sänkt till havs... Och jag vet inte vad jag ska tycka om det egentligen.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Mina icke gröna fingrar

Som varje år inspireras jag att göra något fint på balkongen så här års. Jag får för mig att jag kommer att lyckas just det här året. Förra året gick det väl så där måste jag erkänna. Mina jordgubbar är nog mitt största misslyckande. Först torkade de ut och sen dog de av allt regn som föll. Nu står de tragiska resterna av dem i en stor kruka på en av balkongerna. Jag orkar inte riktigt lyfta den för att tömma den. Maken ska få hjälpa mig någon dag.
Nu har jag i alla fall återigen fått för mig att jag kan det där med balkongpiffning. Jag fick frön från en fin vän förra året som aldrig kom ner i jorden men nu jäklar! Jag ska läsa på hur jag ska göra för att inte döda dem.
Igår var jag också på Plantagen och spanade lite. Det fanns massa fina blommor. Det blev bara några påskliljor. De ska ställas i några krukor så kan vi låtsas att jag har koll på det där med blommor. Sen gör det inget när de dör eftersom påsken är slut och det är meningen att de ska dö. (Jag vet att man kan göra något med lökarna till nästa år men jag tror inte det....)
Jag önskar i alla fall att jag vore lika bra som Thérèse att ta hand om balkongen men jag får läsa hennes blogg i stället och inspireras.
Kanske lyckas jag den här gången!!!

Det är inte barnens fel

Det är ju aldrig barns fel att de är som de är. Det är alltid någon vuxen bakom dem som har misslyckats i sin roll som vuxen. Därför blir det extra tragiskt när man inte gillar ett barn. Vi har några barn här i huset som varken maken eller jag gillar. Vi kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att de bestämde sig för att spela kula på vår filt där vi satt med Ärtan. Kanske för att de ränner runt utan hänsyn eller att de slår på räckena i trapphuset.
Fast allt det här kanske skulle kännas mer okej om det fanns en vuxen bakom som sa åt dem vad man får och inte får göra. Jag har bara sett dem tillsammans med föräldrar när de kommer hem från dagis på dagarna. Aldrig tillsammans ute på gården eller liknande.
Resten av gården är full av barn och föräldrar medan dessa barn är där själva. Idag kom de fram till oss och bad om nyckeln till cykelförrådet för att kunna få ut sin cykel. Maken såg till att cykel kom ut och hjälm kom på. Jag kan tycka att det kanske borde funnits en förälder där för att hjälpa till med detta.
Jag är väl trångsynt och jag är inte förälder till ett så pass stort barn ännu. Jag har ingen aning om varför det är som det är eller vad orsaken till att föräldrarna aldrig är med ute. Men jag vet att det aldrig är barnens fel....