Kommunikation

Sambon och jag har börjat kommunicera via en white boardtavla i hallen. Den införskaffades i helgen, jag har längtat efter en sådan sedan vi flyttade in här. Tavlan har även en korkdel att sätta upp fina bilder och inbjudningar på. Idag när jag kom hem fanns det en fin liten karta över var bilen står. (Ja bilen. Läs mer om den här). Jag hade lämnat ett meddelande om vår resa vi ska bege oss på till helgen. Sen fanns det en fin liten prickig svamp på tavlan när jag vaknade i morse. Jag gillar vår lilla tavla.
Det är ju faktiskt inte fullt så illa som det kanske låter här, vi har ju setts ganska mycket i helgen. Vi har ju varit på Plantagen och skaffat blommor och på andra butiker för att skaffa balkongmöbler men i veckorna springer vi ju lite om varandra. Om jag hade kunnat andas idag skulle jag ha gått och tränat och då hade vi inte setts i vaket tillstånd. Sånt är livet. Därför är tavlan bra. För att jag ska hitta bilen till exempel. Eller skriva hur mycket jag älskar sambon. Eller vad han ska köpa för god mat åt mig så att jag kan äta gott när jag kommer hem. Eller för att jag ska kunna le åt små prickiga svampar när jag vaknar.

Svårt å så svårt

Idag är det svårt att skriva PM. Det är tänkt att jag ska skriva om död och uppståndelse men jag fastnar bara i sorgen. Jag funderar mer på vårt förhållande till sorg än vad jag faktiskt gör på våra förhållanden till själva döden och uppståndelsen. För mig är det viktigare att få fram att sorgen är okej, att det är okej att det gör ont. Att man får skrika av ren smärta när det gör som ondast men att man också får skratta genom tårarna. Vi är så dåliga på att sörja i Sverige idag. Vi vet inte hur vi ska bete oss. Vad gör vi? Hur länge är det okej att sörja egentligen? Kan man sörja någon i flera år? Är det okej?

Sorg är ju något som inte bara uppstår när vi förlorar en kär till döden utan sorgen kan dyka upp när vi går ur ett förhållande eller när livet bestämmer sig för att våra planer inte var de som skulle ske. Är det tillåtet för de vänner till min mamma som aldrig fått barn att sörja det? Kan man hålla om en vän som gråter varje gång hon får mens eftersom det betyder att barnet hon hoppades på den här månaden inte blev den här gången heller? Vilken sorg ställer vi upp på? Hur långt måste ett förhållande ha varit för att vi ska få sörja det? Om ens första riktiga förhållande kommer sent i livet och "bara" håller i några månader, får vi sörja det? Är ett äktenskap mer värt än ett samboförhållande?

Som ni märker fastnar jag i sorgen. Kanske för att uppståndelsen är underliggande självklar. Att jag i min tro förtröstar på Gud och att vi kommer att uppstå till något bättre. Hur vet jag bara inte....

Vikten, ärligheten och sammanbrottet

Jag har här i min sjuklighet suttit här hemma och lyssnat mer på radio idag än tittat på tv, en seger från igår! Jag är nog på bättringsväg. Nu har jag suttit här och lyssnat på Christer i P3 och deras relationsråd. Det de tog upp först var en fråga från en ung tjej som hade tvingat ur sin kille ett svar om att han tyckte att hon skulle vara snyggare om hon gick ner de kilon hon hade gått upp sedan de blev tillsammans. Han uttryckte att hon var en nia men kunde vara en tia. Det är väl ändå ganska bra, en 9 av 10? Jag är verkligen inte en nia eller tia dagar som denna och om jag tänker ärligt på det hela så är det nog inte många dagar som sambon får se den potentialen av mig. Det är inte så att jag piffar mig bara för att vara hemma.
Jag insåg förra sommaren att jag hade gått upp ganska många kilon på de 1,5 åren sambon och jag varit ett par. När jag flyttade hem från staden i söder ändrades mitt liv rätt rejält. Från invanda tider med mat och motion och bra sömn började jag jobba kväll och natt och allt sattes ur spel. Ett år senare var jag inte alls bekväm i min kropp. Sambon sa inte ett ord. Borde han ha gjort det? Eller har jag med mina ätstörningar satt alla de kommentarerna ur spel hos mina kära eftersom de inte vet vad som kommer att hända om de säger något? Jag började skolan igen och försökte tänka på maten och godiset. Ett litet bakslag blev det med ett försök att engagera mig i en viktklubb, gick så där.
Nu har folk börjat kommentera min vikt, att jag har gått ner. Den senaste veckan är det ganska många som har sagt att jag ser bättre ut och friskare ut. Jag vet inte riktigt vad jag har gjort men det är ju sant att jag trivs bättre med min kropp än vad jag gjorde i höstas. Jag tror att det är regelbundenheten som har gjort det hela. Jag hoppas att jag kan bibehålla det hela under nästa år, jag har bestämt mig för att jag kan!
Men vem är det då som skulle ha sagt till mig när jag gick upp mina kilon? Borde någon ha gjort det? Är det mitt ansvar att säga till mina kära om hur de ser ut och hur de borde lösa sina "problem"? Borde vi ens se det som problem? Ligger problemet verkligen i vikten eller ligger det någon annanstans när man tvingar ur sin respektive en åsikt om ens vikt?

Ärlighet varar längst sägs det, men är det så?

Saker som fascinerar mig

Idag har jag legat hemma som en liten sjukling med feber och snuva och annat elände. Detta har gett mig chansen att fundera lite på en del av de saker som fascinerar mig. Bland annat efter att sambon gick ut för att köpa choklad åt mig. Vi började efteråt fundera över vem som gillar Marabous Frukt och Mandel. Min mormor åt den, men vem gör det nu när hon har varit död i tio år??


Jag funderar också över varför tidningarna känner sig manade att förklara för folk att de inte får lön om de blir tvungna att stanna utomlands på grund av askmolnet. Flera gånger har det stått att man inte får lön om man inte kommer till jobbet. Det går inte att begära lön om man inte har gjort sitt jobb. Är det här verkligen ett problem? Förstår inte folk det? Inget jobb ingen lön brukar ju vara en ganska vanlig slogan. Tydligen inte något som gått fram till de djupa lagren av den svenska folksjälen. Att man dessutom måste meddela att man inte kan komma och kanske ta ut lite mer semester verkar också vara en nyhet för många.

Nu ska jag vila mitt lilla huvud igen och be för att jag ska lyckas bli frisk i tid för att jobba lite i helgen så att jag också kan få lite lön!

Den som väntar på något gott...

....väntar alltid för länge!
Det är i alla fall min filosofi.
Jag är så oerhört trött på att vänta.
Jag är trött på att vänta efter att ha en lön.
Jag vill inte vänta mer på att börja jobba, jag vill vigas nu!
Jag är trött på att vänta på att kunna andas... (Pollen! Damn you!!!!!)
Jag vill inte vänta längre på att vi ska bestämma ett datum för vårt bröllop även om jag vet att det är smartare att ta tag i det när vigningen väl är över.
Jag vill inte vänta mer på värmen, jag vill ha en ordentlig vårvärme så jag slipper frysa om fötterna i mina ballerinaskor.
Jag vill inte vänta mer på att kaftanen ska bli klar eller att mina prästkläder jag beställde för flera månader sedan ska komma. (Jag hoppas att avin som låg på bordet idag är dem....)
Jag vill inte vänta mer!!!!
Jag är oerhört otålig.......
Nu ska jag lugna ner mig med en liiiten liiiiten whiskey för att mörda allt pollen i mina lungor.

Jag övar mig på härskartekniker

Jag övade mig lite på härskartekniker häromdagen gentemot mina klasskamrater. Tog lite oprovocerat på dem, kallade dem för lilla vän och förminskade dem. Jag var tydligen väldigt obehaglig och läskig....
Det kan ju vara lite smålustigt när jag gör så här och när det blir så övertydligt det jag gör. Jag tror inte att någon av dem som var i min närhet köpte det jag gjorde men det känns liksom lite smutsigt när jag läser om alla andra som faktiskt använder sig av dessa metoder. Jag har läst om Anders S Nilsson här i veckan. Eftersom jag inte lyssnar på den radiokanal där han jobbar hörde jag inte hans intervju med Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård. Däremot har jag läst en massa om honom och hans olika härskartekniker efteråt. Jag blir alldeles illamående av hans beteende och vad han anser sig ha rätt att röra och göra.
Jag inser att jag måste öva mig mer på mina härskartekniker så att jag kan slå tillbaka när jag kommer att möta dessa typer framöver i livet. Jag vill också rekommendera er att läsa Lisa Magnussons fantastiska blogginlägg eftersom hon har undersökt saken mycket djupare än vad jag gjort och hon är dessutom väldigt bra på att skriva.

Alltid dessa strumpor

Igår när jag dammsög plockade jag undan lite kläder bredvid sängen. Mina och sambons. Det som fascinerar mig är dock mängden strumpor som ligger på sambons sida. Vad gör de där? Varför ligger de inte, som mina, i tvättkorgen? Det som kanske fascinerar mig mest är att det inte bara är jag som funderar över detta. Även min mor har dessa tankar samt min goda vän H. Vi undrar alla varför strumporna har så eländes svårt att hitta ner i tvättkorgen. Hos oss verkar inte kalsongerna ha lika svårt att hitta vägen. Har strumporna lägre prioritet? Är de inte lika "kastbara" som andra klädesplagg?
Jag vet inte... Jag förstår inte....