Könsneutrala kläder

Maken och jag bestämde när sonen föddes att hans kläder inte skulle definieras av att han fötts som pojke. Vi vill att han ska få ha alla färger och att han ska få vara färgglad. Det gick helt okej de första månaderna. Det är som att klädtillverkarna inser att de första storlekarna köps innan man vet om bebis är en pojke eller flicka, alltså ska båda kunna ha dem. Nu när sonen tagit sig upp till storleken 74 har läget däremot ändrats. 74 är tänkt för bebisar mellan 6-9 månader och då ska man minsann ha passande kläder för sitt kön. De kläder som är tänkta för Ärtan är i regel blå eller gröna. Lite brunt finns det också och jeans. För hans kompis Minna som är lika gammal så är kläderna rosa eller lila. De färger som kan räknas som könsneutrala är rött och grönt. De kan båda ha. Gult verkar bara finnas för pojkar på sommaren.
Jag blir så trött. För att få in lite färg i Ärtans garderob har jag köpt lite bodies med rosa i på "flickavdelningen". Vi har satt vår gräns vid att vi inte vill att han ska ha klänningar och kjol. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara ett problem i den här åldern men helt plötsligt är de bodies som är tänkta för tjejer mer som små klänningar än något annat. Puffärm och smock. Hittar man någon med hyfsat enkelt snitt står det gärna "Girlpower" eller "Girls team" eller nåt på. Visst, Ärtan är för girlpower men varför måste det stå något överhuvudtaget?!?!??!
Jag inser att det här kommer att bli ett större problem ju äldre han blir vilket stör mig. Varför kan det inte bara vara kläder? Varför måste de vara för pojkar eller flickor? Varför blir det så att trots att vi har en uttalad önskan om att han ska ha färgglatt och könsneutralt sitter med en liten kille i barnvagnen som är helt klädd i blå och gröna nyanser? *Suck*

Den stora tröttheten

Efter lägret har den stora tröttheten drabbat mig. Det funkar så där med en liten glad kille här hemma. Han har däremot drabbats av separationsångest. Vill bara vara nära, helst sova hos oss också. Kan inte somna på dagarna om han inte ligger omsluten i famnen. Både hos farföräldrarna häromdagen och morföräldrarna igår skreks det ihärdigt. Det är bara hemma som är bra och det är riktigt bra.
Idag sov jag i omgångar fram till halv ett och hade lätt kunnat sova längre. När Ärtan vaknade vid halv sju var jag så trött att jag hade kunnat kräkas. Jag skulle gärna sova några dagar helt och hållet.
Med den vecka som ligger framför mig hoppas jag att den stora tröttheten ger med sig. Pigghet kom!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Äntligen hemma!

Igår kom vi så hem från lägret. Det var oerhört skönt. Än skönare var att mina föräldrar hade kommit hit och gjort middag, tänt ljus och faktiskt städat. Vilken lyx! Vi fick fantastiskt god mat och kunde bara slappna av. Det behövdes eftersom vi i vår sommaryra dök upp i Stockholm mitt under rusningstid och stackars Ärtan skrek sista timmen hem. Den längsta timmen tidsmässigt men den kortaste distansmässigt. Hela familjen var helt slut när vi steg innanför dörren. Han sken i alla fall upp när han såg mormor och morfar och alla de presenter de hade köpt på sina resor i södra Sverige. Bland annat en lisebergskaninkeps och tonvis med kläder från Ullared.
Vinteroverallen från Ullared får mig att fundera. Ska han verkligen bli så stor? Han är på väg ut ur storlek 68 med en rasande fart. Det är några kläder som funkar men det mesta ser ut som om katten har dött som Blivande Prostinnan så fint uttrycker det. Dags att rensa igen alltså. Eftersom han fått så mycket och vi fyndat på Blocket står jag nu i valet och kvalet att rensa undan allt i storlek 68 för att ta fram 74 eller behålla några som typ funkar fortfarande.
Det är ganska skönt att jag inte har värre saker att fundera över en dag som denna för min hjärna är fortfarande ganska efter lägret trött. Skulle nog kunna sova en vecka!
Som tur var blev det bättre mellan mig och min kollega allt efter lägret gick. Vi insåg nog att den andre har massa dåliga sidor men det har vi också. Stämningen blev till och med riktigt kamratlig och hjärtlig på slutet. Inte helt fel det heller.
Nu ska vi ta hand om vårat berg med tvätt och återgå till de djupa funderingarna kring storlekarna. Det passar mig utmärkt.

Läger.

Vi är på läger. Hela lilla familjen. Jag jobbar och grabbarna hänger. De plockar cacher och tittar på naturen. De tittar på mammas jobb och konfirmanderna också. Konfirmanderna kikar tillbaka.
Jag behöver deras stöd. Jag kämpar med min kollega och vårt icke-existerande samarbete. Det tär. Jag kämpar och gruffar. Men framåt går det och snart behöver jag inte samarbeta mer med honom! Ha!

Min barndomssomrar

Jag har varit på semester. Vi åkte ut i skärgården hela klanen. Föräldrarna, kusinerna, kusinbarn, faster och farbror och alla respektive utom min man.
Ärtan var med. Vi bodde i samma hus som jag bodde i med min mamma, pappa och kusin för en herrans massa år sedan. Det finns på film. Maken och jag såg filmen ganska nyligen. Det är den enda film som finns på min pappa. Jag kunde återigen höra hans röst. Det var konstigt. Han lät inte som jag mindes honom.
Men när vi var ute på ön var det som om han var med mig hela tiden. Han fanns där när Ärtan badade i havet för första gången. Han fanns där när jag visade Ärtan blåbär. Han fanns där. Han finns alltid där men det blev så påtagligt när jag var på ett ställe jag inte varit på sedan mina barndomssomrar.
Jag känner att jag måste åka dit igen om några år när Ärtan är större. När jag kan prata med honom om mammas pappa och han kanske förstår.

Gift, skild, annat

Jag vill bara börja med att skriva att maken och jag inte tänker skilja oss. Lite längre än ett halvår ska vi nog klara av, vi siktar på en evighet.
Nåväl.
Jag har flera vänner som är skilda. Det började med att de var gifta. De flesta trivdes till en början bra med att vara gifta och trivs nu väldigt bra som skilda. Men jag kan tycka att det inte är skilsmässan som definierar dem.
När man ska fylla i papper och dylikt från myndigheter ska man allt som oftast fylla i social status. Lite som på facebook. Bland alla dessa papper finns alternativen gift, skild, singel. Det står också på ens personbevis om man begär ut ett.
Är det verkligen så att ens skilsmässa kan beskriva vem man är resten av livet? Hade man varit sambos och separerat hade det aldrig märkts. Jag har separerat från två sambos i mitt liv och det har aldrig dykt upp på något personbevis. Det har i myndighetsvärlden gått obemärkt förbi.
Innan mamma gifte om sig stod det skild på hennes personbevis. Kunde hon inte fått gå tillbaka till singel där efter ett tag? Det blir ju som att det krossade äktenskapet mellan henne och pappa blir det viktiga.
Jag förstår inte riktigt. Den enda gången det är viktigt att man faktiskt är skild är väl när man ska gifta om sig. Det kanske borde finnas en preskriberingstid på skilsmässor. Att man efter fem år går från skild till singel igen. För så tror jag de flesta känner sig.

Det gör det bara värre

Jag pratade med min nuvarande kyrkoherde igår. Hon hade strukit mig från höstens alla gudstjänster för hon var så övertygad om att jag skulle få den ena av tjänsterna. De hade nästan sagt det till henne när de pratades vid. Men vi vet ju att så inte blev fallet. Hon var uppriktigt förvånad. Vår enda lösning på varför det blev som det blev är att jag inte kan tillträda just när de behövde. De hade frågat henne om de kunde få flytta min adjunktstid till dem och hon sa ja. Jag hade också sagt ja. Då är det bara stiftet som kan ha sagt nej.
Kan det verkligen vara så? Tycker de att de resterande sex veckorna det handlar om är så viktiga att de förnekar mig en tjänst? En tjänst där jag skulle passa sjukt bra? Det enda det betyder är ju att de får lov att betala min lön ytterligare lite längre.
Man skulle kunna tro att denna känsla av att jag verkligen var bland de sista inför den tjänsten skulle göra att jag kände mig lite bättre till mods men så är verkligen inte fallet. Jag känner mig bara oerhört snuvad på tjänsten och uppriktigt sagt lite orättvist behandlad.
Tur att mina föräldrar sagt till mig sedan jag var liten att livet är orättvist!