Mina städer

Jag älskar min stad, jag mår så bra när jag bor här. Jag visste redan innan jag flyttade att det skulle bli svårt men jag visste inte att kärleken är så stark. När jag flyttade söder över rann tårarna längs kinderna hela vägen ner och flera gånger som jag satte mig på tåget för att åka från min hemstad mådde jag riktigt dåligt. Men nu när jag har flyttat hem igen kan jag känna en viss nostalgi när jag åker tillbaka till staden i söder. Det är som att komma hem fast ändå inte. Jag tycker dessutom om att läsa (eller just nu faktiskt lyssna) på böcker om staden. Mons Kallentofts deckare är riktigt spännande och känslan av att känna igen mig är faktiskt riktigt mysig. Jag ser miljöerna framför mig och kan känna känslan av att gå på gatorna. Min stora favvo att lyssna på är ju också från staden ifråga och jag blir nästan lite stolt när jag hör referenserna till staden. Han och jag verkar dock ha ungefär samma relation till staden, det är trevligt att hälsa på men jäkligt skönt att få åka tillbaka till hemmet igen. Jag älskar som sagt min stad, jag vill inte flytta igen men jag är tacksam över att jag gjorde det. Hade jag inte gjort det hade jag inte lärt känna flera av mina underbara vänner och jag hade inte heller lärt mig allt det jag nu vet om mig själv.

Polisen

All kredd till polisen de gör ett grymt bra jobb och jag har all respekt och beundran för dem som gör saker som vi andra hoppas på att aldrig behöva göra. Jag har bara en sak att klaga på, öppettiderna!
Jag har med anledning av att mitt årskort i kollektivtrafiken försvann förra veckan behövt gå till en polisstation. Jag vet inte hur kortet försvann, det låg i väskan när jag steg på tunnelbanan och inte när jag steg av. Sambon kollade upp tider för mig på polisstationer och jag insåg att de har vanliga kontorstider flera av dem, 8-16. Jag gick till det kontor som ligger på Centralen och tänkte att där skulle de kunna hjälpa mig. Döm om min förvåning när jag kom dit fem över tolv och insåg att de hade lunchstängt. Lunchstängt på Centralen! Hmm, jag vet inte jag. Jag knallade då iväg till Polishuset som tydligen alltid har öppet. Det ligger dessutom egentligen närmare hemmet än det andra men jag resonerade som så att på vägen är alltid bra. I polishuset fick jag god hjälp och nu är en förlustanmälan gjord så jag kanske kan få ett nytt kort någon gång. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de snåla öppettiderna, lever vi i ett väldigt tryggt land eller behöver polisen mer pengar för att hålla öppet?

Sabotage!

Jag hade en glad tanke om att jag skulle vara i form till beach 2009 men så blev det inte riktigt. Jag äter numera bara godis på helgerna (jag är ju egentligen en liten godisråtta) och försöker hålla nere min popcornkonsumtion men det är svårt! Att pollensäsongen och benhinnorna blivit inflammerade har verkligen inte gjort saken lättare. (Nu verkar det dock efter mycket vilande som om benen börjat repa sig. Heja för nya skor!) *Gnäll*
Men! Men, det som verkligen saboterar för mig just nu är Marabou-sommar! Den är så grymt god! Jag skulle kunna äta en hel kaka varje dag, inga problem. Enligt mig är den helt fantastisk. Willy Wonka-style liksom. Om ni tror att ni har bättre diciplin än vad jag har så prova den men säg inte att ni inte har blivit varnade.....



Sen finns det ju i och för sig dem som har riktiga problem.....

Semestern!

Jag har kommit tillbaka från min fantastiska semester. Jag har sällan haft en sån bra semester. Jag njöt i fulla drag. Trots att det spelades konstig hög musik och skränades nätterna igenom så att man knappt kunde somna och det blev tokvarmt i husvagnen. En natt blev den tydligen tacklad också så hela alltet gungade men det sov jag mig igenom. Öronproppar är da shit! Jag såg några fantastiska konserter och några som jag kanske var lite mindre impad av. Vi träffade goa människor i form av våra husvagnsgrannar och på lördagen dök pojkvännens (nja faktiskt sambons....) E upp. Hon höll oss sällskap och skulle sova i vår husvagn men det sa de icke sa nicke åt i entrén. Hon fick verkligen inte komma in och våra försök att smussla in henne fallerade totalt. Vi fick i stället ta ut husvagnen från campingen och dra iväg. Kanske så där kul vid halv tre på morgonen. Men vi fick lön för mödan när vi hittade en helt fantastisk naturcamping med en underbar sjö och sandstrand. Den upplevelsen gör nästan en hel sommar bara i sig. FANTASTISKT!
För lite festivalbilder så kolla sambons blogg så ska jag fortsätta att röja i den totala röran här hemma!

Hoppla pålle!

Jag börjar känna av min nya medicin som faktiskt gör att någon inte längre sparkar mig i bröstet längre som denne någon gjorde igår. Jag hostar och fräser dock fortfarande med jämna mellanrum men det tar väl några dagar att bli av med. En mer spännande effekt är dock att jag darrar. Tjo! Jag tror att mycket iste hjälper mot det.
Imorgon åker pojkvännen och jag på husvagnssemester. Jag ursäktar det hela med att vi faktiskt ska på festival. Det ska bli så otroligt skönt att komma iväg och det känns helt underbart med semester. Dessutom är det ju betald semester! Den första någonsin. Sen gör det inget att sommaren har dykt upp till slut här i staden. Det påstås att den kommer följa med oss till festivalen också. Yeay!


(Men regnjackan är nedpackad i alla fall, man vet ju aldrig!)

Nej tack jag vill inte ha en nakenkatt!

Eftersom jag vill ha hund och pojkvännen verkligen inte vill det hade vi en kompromiss, vi tänkte skaffa oss en katt. En sån där liten gosig en som har världens personlighet. Det var det jag hade tänkt mig (och han med kan jag tänka mig) men jag misstänker att våra planer har lagts på hyllan. Förra helgen var vi ju hos min fina (numera) prästvän med familj och de har två katter med de vackra namnen Doris och Sune. Eftersom pojkvännen varit eller är allergisk hade vi dörren stängd hela tiden för att de inte skulle gosa in sig alltför mycket i våra kläder eller lakan. Smart tänkte vi. Problemet är bara att jag inte tror att det hjälpte. Efter vårt lilla besök har min astma och allergi bestämt sig för att det där med katt är ingen bra idé.
Jag har återigen hostat och fräst och knappt kunnat andas. Dagarna och nätterna igenom har jag hostat och kiknat och jag låter som om jag har drucikt hiskeliga mängder wiskey (vilket jag tyvärr inte har!). Idag tog jag mig efter en sömnlös natt till min husläkare. Jag kraxade fram vad jag ville till kvinnan i receptionen och fick sen träffa läkaren. Han hummade, lyssnade på mina lungor och höll med mig om att min hosta och känslan av att någon sparkat mig i bröstet kommer från astman. Därför har jag nu en ny astmaspray med cortison som ska tas i två puffar två gånger per dag. Det hela lilla äventyret kostade mig runt 1000:- men jag antar att det är värt det om jag får sova.
Det förstör dock vår kompromiss för ett tag framöver för jag har ingen lust att köpa en 50:- katt och sen lägga flera tusen på medicin hela tiden. Nakenkatt är som sagt inte heller ett alternativ. Vandrande pinne kanske? (Nja...)

Vilken helg!

I helgen har en av mina fina fina vänner blivit präst. Det är helt otroligt fantastiskt! Svenska kyrkan har fått en fantastisk medarbetare. Jag har gråtit min andel tårar för flera månader framöver. Hela vägen ner snyftade jag lite men det hela satte verkligen igång i söndags. När pojkvännen och jag lycktas ta oss till kyrkan med vännens sötingar (de två yngsta) gick jag för att hämta papper eftersom jag visste att jag skulle börja gråta. Det skulle jag inte ha gjort. Där stod hon i sin kaftan och fick håret fixat. Tårarna bara rullade ner för mina kinder och jag hulkade fram att hon var så fin. (Tårarna ligger i ögonen nu och kryper framåt när jag tänker på det). Hon började också gråta och körde ut mig därifrån, hon ville inte vara helt söndergråten innan allt började. Sen fortsatte både hon och jag att gråta oss igenom högmässan. Hon var så vacker där hon stod iförd stola och mässhake. När hon sen la sig ner framför Gud i ödmjukhet och tacksamhet under vigningen snörptes hela hjärtat ihop. Vi hade en fantastiskt trevlig fest efteråt där undertecknad var toastmadame. När vi väl tog oss hem till deras hus för att fortsätta fira var jag lovligt trött men höll ut hela natten lång. Min fina fina vän fick tyvärr ett extremet sorgligt besked på sin stora dag, ett besked som kommer att värka länge men jag tror ändå att hon snart (inte nu, inte än) kommer att se en del av det som ändå är vackert i beskedet.

Helgen har gjort att jag nu mer än på länge väntar tills det är min tur om ett år. Det känns faktiskt inte så avlägset nu med sista tentan inlämnad och uppsatsen nästan klar (jajomen!). Jag fick dessutom låna en kurslitteratur av vännen och vi kollade på min litteraturlista. Men fram till dess ska jag njuta av fina vännens första år och kräva många många bilder på henne i prästskjorta. KÄRLEK!