Vem är jag att döma?

När jag åkte tunnelbana igår kom det in en man i vagnen. Han ställde sig i närheten av mig och började prata. Jag tog ut mina hörlurar en snabbis och hörde att han sa sitt namn och att han var hemlös och ville ha pengar. Huh! Tänkte jag först, icke sa nicke, vi har tak över huvudetgaranti i den här staden! Men sen ändrade jag mig. Var skulle jag behöva befinna mig i mitt liv för att kunna gå in i en tunnelbana och lämna ut mig själv för en massa människor? Berätta för dem hur mitt liv ser ut just nu. Vad skulle det göra med min självkänsla och mitt människovärde? Jag bestämde mig alltså för att ge honom pengar, pojkvännen hade ju just sponsrat min tillvaro. Jag var den enda i min del av vagnen som gav honom pengar och jag tror verkligen inte att jag var den i vagnen som har mest pengar.
Senare när jag och bussen kom in till stan igen såg jag två män ramla av bussen framför mig. De var vääääldigt fulla och ragglade runt bredvid bussarna och jag var lätt bekymrad över att de skulle raggla rakt in i bussen eller ännu värre, framför bussen! Det hela gick bra men när jag körde fram för att få på min passagerare kom de ragglande. Åh nej var min enda reaktion. Jag ville verkligen inte ha på dem men de förklarade att den ena av dem skulle en bit på vägen men inte hade någon biljett. Han hade missat att byta buss tidigare och det var därför de kommit hela vägen in till stan. Jag suckade och lät honom följa med. På vägen pratade han med mig och berättade allt möjligt för mig. Till en början svarade jag bara lite pliktskyldigt men sen började jag faktiskt lyssna och när vi kom fram tog han mig i handen och tackade för att jag lyssnat. Han ragglade hemåt och bad att jag skulle hälsa på honom nästa gång han åker med mig för han kommer inte att komma ihåg mig eftersom han var så full. Han var verkligen riktigt rar trots att jag inte trodde att jag skulle orka ha med honom. Jag vet inte varför han var full eller hur det kom sig att han var där just då, men vem är jag att döma?