Litar du inte på mig??? En vän frågade mig det häromdagen och jag skrattade fram ett nej. Nu var situationen inte så allvarlig utan det gällde om jag trodde att han skulle ta emot mig när han "dippade" mig på dansgolvet men det fick mig att tänka.
Vilka litar vi egentligen på? Vågar vi ge vår tillit till de runt omkring oss?
Idag när jag lyssnade på P3 var det en ung man som berättade om varför han bodde i dolt boende. Hans familj kunde av religiösa och kulturella skäl inte acceptera att han är bög. Han sa att det enda sätt han trodde att han hade påverkats av detta var att han hade svårt att lita på folk. Jag tror inte att han är ensam om det. Vi behöver inte ha blivit förskjutna av våra familjer eller slagna av våra medmänniskor för att tappa vår tillit men någonstans går den ofta förlorad. När jag ser pojkvännens guddotter så är hon så full av tillit, hon litar på att vi bara ska göra henne gott. Vi vill henne alla gott och att alla andra ska vilja henne gott men vi kommer även att försöka göra henne mindre tillitsfull. Hon kommer få förmaningar om att man inte ska följa med främmande människor även om de verkar snälla och har godis och valpar.
Jag funderar även över vilka jag litar på. Litar man någonsin helt och fullt på någon? Finns det en möjlighet att vara totalt tillitsfull? Litar jag ens på mig själv?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Riktig tillit kräver kärlek, men det ena ger inte det andra eller tvärtom. Jag kan älska någon som jag inte litar på och jag kan lita på någon som jag inte älskar. Men för att verkligen känna tillit måste jag också känna mig älskad. Naggar man den kärleken i kanten försvinner också tilliten gradvis. Kärleken till sig själv är svår och så är också tilliten. Jag oroar mig över att inte kunna ge dottern en bra uppfostran, en god självkänsla och en bra framtid. Jag litar inte helt på min egen förmåga, på mig själv...
Hoppas att du förstår mitt svammel!
Skicka en kommentar