Det som gör det värt det

Ibland kan mitt helgjobb vara ganska träligt. Vissa kvällar bara står, går eller åker vi runt i kylan. Det känns som om vi inte gör någonting och de åtta timmarna bara segar sig fram. De kvällarna undrar jag ofta vad jag gör där och inte hemma hos sambon (som inte heller tittar på Idol). De kvällar då det smäller känns det bra att vara där men samtidigt ger de mig en ganska stor misstro mot framförallt vuxenvärlden (som jag då ska tillhöra). Jag tittar på de vuxna som bara står bredvid när barnens hela värld slås i spillror och hur de klagar eftersom "deras" buss blir försenad. De gnäller och klagar samtidigt som jag springer runt och försöker se till så att ingen åker på stryk, att chauffören har det bra och har en trafikledning som skriker mig i örat via mobilen. Efter de kvällarna är jag slut, helt slut.
Men så kommer de ögonblick då jag får en glad och innerlig känsla. Helgen bjöd faktiskt på två sådana ögonblick. Dels var det en av "våra" ungdomar som gjort sig illa. Han grät och grät eftersom han dessutom bråkat med sina vänner. Vi skjutsade in honom till SÖS där han fick hjälp. Han kramades och grät. Kvällen efter var jag fortfarande orolig för honom och skickade ett sms. Då dök han upp, vid bättre mod och lite piggare. Jag fick ytterligare kramar och jag väljer att tro på honom om hur han mår och vad han gör. Mitt jobb och min uppgift är inte att moralisera och ifrågasätta. Min uppgift är att finnas till.
Även en av våra förare gav mig ett sådant ögonblick. Efter det att bussen fått soppatorsk och han fick fel sorts buss bytt till sig fixade vi en större variant åt honom för att han skulle få med sig allt folk från stan senare under natten tittade han på oss och frågade sig hur det hela hade gått om vi inte hade funnits.
Sådana saker gör att det är värt att stå och frysa en hel kväll....

All out advent!

Jag likt Blivande prostinnan, håller på att förbereda för advent. Problemet är bara att det är lite svårt när vi lever i kartonger. Jag vill ju ha fram min stjärna och ljusstakar och massa massa ljus men det går inte eftersom allt ligger i kartonger. Sambon och jag handlade därför "ingredienser" till en storslagen adventsljusstake förra helgen. Det är nu fyra blockljus på en plåtbricka med massa mossa på. I och ovanpå mossan befinner sig också massa flugsvampar och kottar och på ljusen har jag satt fast små bilder på tomtar (en på varje ljus). Tanken var från början att ha siffror men de var så klart slut när vi väl hade tid att gå och handla men jag är nöjd med resultatet. Det är inte så kristet men kanske lite mer natur. Sen när vi väl har flyttat kommer jag verkligen att ta fram den tunga arsenalen! Bland annat min fina nya tomte jag köpte här för några veckor sen. Han står och väntar så tålmodigt i sin påse. Längtar!

Madonna och domsöndagen

Såg den här idag och trots att jag ibland kan ha svårt för henne så anser jag att den har så mycket att säga. Plus att den för mig kopplar ihop domsöndagen och advent på ett bra sätt.

1 av 6

Idag lyssnade jag äntligen på Hanna Hellquists "Sommarprogram". Jag har haft det länge på mobilen men inte lyssnat på det men idag blev det äntligen av som sagt. Hon pratade om massa bra saker som jag kan känna igen mig i och min beundran för henne växte. Jag har gillat hennes krönikor länge och tycker om att lyssna på henne i Morgonpasset på P3.
En av de saker hon tog upp (förutom underliga fäder, depressioner och misslyckade semestrar) var några samtal hon haft på två redaktioner hon jobbat på. Den ena var i Karlstad där de hade kommit in på ämnet kvinno och barnmisshandel. Där var det 1 av 6 som inte hade blivit slagna av någon kille eller man i sin närhet. När hon hade pratat om samma sak i Stockholm var siffrorna desamma fast tvärtom. Där var det bara hon som sa att hon hade blivit slagen. Hon var 1 av 6 där. Hon undrade därför hur dessa personer växte upp och vilka liv de levde. Samtidigt frågade hon sig om det kunde vara så att man på DN:s redaktion har mer att förlora på att erkänna att man har blivit slagen än vad man har i Karlstad. Hennes sätt att prata om kvinno och barnmisshandel var också talande. Jag tror hon gjorde det för att provocera, för att visa hur pass naturlig del det kan bli i livet, att man inte ens bryr sig om det längre. Att det kanske inte alltid gör så fysiskt ont utan att det är skammen som blir den stora smärtan. Känslan av att inte duga som man är, att man alltid måste vara på sin vakt och inte kan vara sig själv.
Jag är 1 av 6. Är du?

Tillräckligt många stenar

Sambon och jag kollar igenom våra filmer nu när vi inte har några kanaler och häromdagen föll valet på Forrest Gump. I den filmen sägs många kloka saker men något som har fastnat hos mig är när Forrests flicka Jennie kastar stenar på sin pappas hus och Forrest konstaterar att det ibland inte finns tillräckligt många stenar.
För visst är det så. Jag tror stenhårt på förlåtelse och att vi ska göra vårt bästa för att leva i förlåtelse men det kanske inte alltid går. Ibland gör personer saker mot oss som vi kanske inte kan förlåta. Saker som skulle kräva så pass många stenar att kasta att det inte finns tillräckligt många stenar. Vi bär på dessa händelser inom oss och de tynger oss och med jämna mellanrum kan vi kasta iväg en sten eller två. Det kanske inte hjälper i det långa loppet men det hjälper för stunden. För vi kommer aldrig att ha tillräckligt många stenar men de vi har kan i alla fall hjälpa oss här och nu.

Sakna eller inte.

När vi flyttar kommer jag att sakna möjligheten att GÅ hem från nästan vilken plats som helst i innerstan. Jag kommer att sakna att aldrig behöva passa tunnelbanor eller bussar. Jag kommer sakna vår stora tvättstuga där det nästan alltid finns tvättmöjligheter och där jag kan använda åtta maskiner samtidigt om jag vill. Jag kommer självklart att sakna utsikten från mitt fönster. Jag kommer att sakna detta lilla krypin som varit min fristad i så många år.
Jag kommer däremot inte att sakna att det BLÅSER (inte drar) in från fönstren så att det är svinkallt här hemma. Jag kommer heller inte att sakna att inte ha någon fläkt ovanför spisen eller att ha ett kök som är så pyttigt att det ibland till och med blir svårt att använda. Jag kommer inte att sakna en del av mina konstiga grannar eller de ganska obehagliga dofter som ibland sprider sig i trapphuset.
Så står jag här bland kartonger och böcker och funderar återigen på hur många lager tidning det behövs runt finglasen för att de ska klara flytten.

Det bara hände...

Ibland när folk varit otrogna så säger de att "det bara hände". Igår när jag åkte lastbil med sambon eftersom vi inte setts på länge pratade vi om det här. Vi funderade på vilken gång av juckarna man kan ursäkta sig själv med att "det bara händer". Någonstans kanske till och med innan juck 1 borde man kunna komma på att det som är på väg att hända inte är någon vidare värst bra idé.
När jag var yngre var jag otrogen mot en pojkvän (jag var bara 17 så det är nog preskriberat nu tror jag) och jag var väldigt väldigt medveten om vad jag gjorde. Det gjorde nog det hela mer intressant dessutom. När det hela skulle erkännas så sa jag i alla fall inte att "det bara hände" för det gjorde det inte. Det fanns flera steg längs vägen som jag hade kunnat backa. Jag hade massor av chanser att inte låta det gå så långt som det gjorde och jag hade kunnat se till att inte hamna i situationen.
Eftersom jag (tydligen) är ganska flirtig hamnar jag ibland i situationer som jag kanske inte riktigt tänkt mig. Jag inser efter en stund att den trevliga/e person jag pratar med inte pratar med mig efter samma förutsättningar. Det går ofta upp en liten lampa i huvudet på mig om att personen mittemot mig tänker på något som jag inte alls planerat. Jag vet en gång för en massa år sedan så dansade jag med en kille på en hemmafest och insåg att han tog sikte på att kyssa mig. Det ledde till att jag i mer eller mindre panik sprang in i köket till min kompis och satt i hans knä resten av kvällen.
Jag pratar, skrattar och är väldigt fysisk. Det kommer naturligt för mig och jag vill inte behöva ändra mig. Men jag ser till att det INTE bara händer. Jag vet var gränsen går och jag tar mig därifrån. Om jag tycker att situationen kanske verkar bli lite väl inriktad mot något jag inte vill vara med om vet jag hur jag ska ta mig därifrån. Man skulle kunna tro att det bara skulle vara att börja prata om sambon men tro mig det är inte alltid det hjälper...... Jag tror dock inte att "det bara händer" och jag det lever jag efter. Vi har alltid ett val att se till att det händer eller inte och jag vill bara att det ska hända med fine sambon.