Funderingar i höstmörkret

Så lyser återigen ljusen på våra kyrkogårdar och griftegårdar. Vi minns våra nära och kära på ett extra tydligt sätt. Men som flera av de bloggare som jag läser kommenterar så minns vi inte våra nära och kära just nu, just i helgen. De är alltid med oss och vi bär dem alltid i våra hjärtan. Ärren efter deras bortgång och smärtan efter att de inte finns med oss längre kan dyka upp på en vanlig dag eller en dag som denna. Glädjen över att ha fått dela våra liv med dem kan också skölja över oss när som helst. Jag minns mina nära och kära och låter båda dessa känslor rymmas inom mig. Saknaden som ibland blir för stor och glädjen som även den nästan spränger sönder mig andra dagar.
Jag älskar dem alla fortfarande och är övertygad om att de har det bra där de är. Jag längtar efter dem men hoppas samtidigt att det tar lång lång tid tills vi ses igen.

Lägenheten

Igår var vi alltså på slutbesiktning av vår lägenhet! Det var väldigt spännande men tanken på att flytta ifrån min underbara lägenhet i stan gör tyvärr att det blir lite blandade känslor. Jag vill verkligen flytta till något som bara är "vårt" men jag ÄLSKAR min lägenhet. Hmm... Tur att det blev så snyggt där ute i förorten i alla fall.
Här kommer lite bilder.

Här är tapeten i sovrummet. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag var lite nervös inför det för att vara ärlig.















Köket utan "vitvaror" de är tydligen stöldbegärliga så de väntar in i det sista med att sätta in dem. Låter bra.


Nu idag ska vi iväg och titta på soffa. Vi vill inte ha kvar den vi har eftersom den är gammal och lite smått trasig. Vi försökte mäta ut hur pass stor soffa vi kan ha men det är nog lättare att se om vi är på plats i soffaffären. Igår köpte jag dessutom smala nya bokhyllor för att få plats med mina böcker.... Fortsättning följer!

Sätt jag inte vill dö på.

Det finns många sätt jag inte vill dö på men på sistone har några som är lite extra spektakulära dykt upp.

1. Jag vill inte bli uppäten av en zombie. Detta har jag vetat länge men det blev extra tydligt när jag var och såg Zombieland. (Som för övrigt är en väldigt bra film)

2. Jag vill inte bli ihjälkramad av min "tama" boaorm som sover tillsammans med mig.

3. Jag vill inte snubbla på ett bananskal och slå i huvudet på ett dumt sätt.

4. Jag vill inte dö på toaletten.

5. Jag vill inte ligga i badkaret med något elektriskt i närheten som ramlar i och grillar mig.

Det finns flera olika mer eller mindre intressanta tankar och teorier bakom dessa fem sätt jag inte vill dö på men de får ni fråga om.

Och jag vill ju faktiskt inte dö alls. Men framförallt inte så där!

Bajen i mitt hjärta

Som en del av er vet så är jag Bajare medan sambon är AIK:are (pappa skulle verkligen vända sig i sin grav, om han hade någon...). Idag tog vi oss alltså iväg på derby. I inte alltför vackert väder satt vi på familjeläktaren nära mina kära bajare och njöt av allsången. Sambon hade kanske hellre hamnat närmare gnagarna men jag var i alla fall nöjd. Min nöjdhet höll dock inte i sig matchen igenom då AIK tragiskt nog vann med 2-1 (men vi hade dem på halster ganska länge!) Jag har varit bajare sedan födseln men har ju lovat bort eventuella avkomlingar med sambon till AIK. Detta i utbyte mot att de ska få gå i söndagsskola och be och liknande kristna aktiviteter. Det skär lite i hjärtat men vad göra.
Något som dock gör insikten lite lättare att hantera är att jag de senaste veckorna insett att AIK har de två (eller tre med sambon) sötaste supportrarna. Det hela började med följande artikel (jag orkar inte skriva ut hela men det handlar om livslång kärlek, kärlek till nästan och en fantastisk livshistoria så läs) och det hela bekräftades idag när vi var på matchen. Det satt en fin fin banner på AIK:s läktare och jag blev riktigt tårögd när jag såg den och insåg att det kanske finns hopp för sambon och eventuella barn.





Bilden är inte längre pyttepytteliten eftersom sambon och jag lyckats vara på samma plats samtidigt!

Vad annars!?!?!

Jag måste ju bara skriva om det glada fantastiska beslut som faktiskt blev klart idag. Även om jag kanske inte trodde något annat så gläder det mig. Jag tror inte att det kommer att bli lätt och jag vet att det finns flera personer som hävdar att de tänker lämna kyrkan nu när det har bestämts men jag tror ändå att det stärker vår trovärdighet som kyrka. Hur kan vi predika kärlek och flera av våra medlemmar, arbetskamrater, biskopar inte får visa sin kärlek i vår kyrka?
Det sades på kyrkomötet att det aldrig pratas om samkönade relationer på ett positivt sätt i bibeln. Jag är skeptisk. Jag säger bara Rut (jag hävdar att det kanske inte bara handlar om lojalitet) eller vad sägs om Jonathan och David??? Sen undrar jag bara hur dessa personer hanterar texter som handlar om den lärjunge Jesus älskade mest då de dessutom inte vill att Jesus hade kvinnliga lärjungar....
Kanske måste hitta någon att fråga. Kanske kvinnoprästmotståndaren i församlingen. Jag kan inte tänka mig att det här varit en av hans bästa dagar. Jag predikade (med vippandes diadem och örhänge), en kvinnlig präst var officiant (med assistans av två praktikanter) och nu detta. Kan inte vara kul att vara han idag.
Men skit i det för jag är glad. Jag är glad, lycklig och mer nyfiken än någonsin på mitt framtida arbetsliv. Jag ser framemot att få hålla vigslar mellan personer som älskar varandra oavsett vem de väljer att gifta sig med!

Homoerotik på Öppet hus

Häromdagen satt jag på ett Öppet hus i församlingen och lyssnade på en kvintett som spelade gamla örhängen. Så kom då denna sång och helt plötsligt blev hela tillställningen mycket roligare. Jag fnittrade lite för mig själv när gubbarna och gummorna satt och hummade med. Själv läste jag in en massa homoerotiska tendenser i texten. Så kan man göra en eftermiddag till något mycket roligare. Lyssna och njut!

Happy klapp

Happy klapp är ett uttryck jag använder mig av för att beskriva de fromhetstraditioner som finns i vårt avlånga land och vår värld som kanske koncentrera sig mest på att inte se det jobbiga i livet. Det finns de som bara vill höra glada och pigga budskap samtidigt som det inte är bra att må dåligt eller misslyckas. Nå. Jag har som ni kanske anar en viss avighet gentemot denna sorts fromhetstradition.
Men men. Just nu är jag VERKLIGEN inte happy clapp. Jag känner mig vresig, kinkig och har ont lite överallt. Jag är tydligen allergisk mot församlingen(!) eller kanske snarare de hus de befinner sig i. Mutter. Idag gick det så pass långt att jag var tvungen att åka hem eftersom min astma fick det att kännas som om någon sparkat mig i bröstet. Bah! Efter att ha legat i fine sambons knä och sovit en stund kändes det mycket bättre. När jag väl vaknade till liv igen så började jag rensa. Eftersom vi ska flytta snart (hjälp) så är det verkligen dags att rensa. Idag försvann en massa skor till sopen och dessutom försvann en hel del kläder till diakoniverksamheten i församlingen och de ska också få lite skor. Även om jag inte kan ha saker och ting betyder inte det att inte andra kan använda sakerna. Så där försvann gamla kjolar jag vuxit ur och topar. Men happy clappet fattas fortfarande, men det kanske dyker upp.


Tack alla ni som kommit med glada tillrop och kommentarer efter mitt inlägg om mina mediciner. Tack tack tack! Jag behöver det verkligen nu men det går i alla fall åt rätt håll!