Viktiga saker

Det finns vissa saker som jag tycker är viktiga som inte alla tycker är viktiga. En sådan sak är födelsedagar! Jag tycker att de är väldigt väldigt viktiga. Pojkvännen fyllde år här ganska nyligen och han gillar inte alls att bli uppmärksammad. Jag löd väl inte riktigt. Förra året hade hans bästa vänner ställt till en stor fest så jag tog det lite lugnare i år. Jag knallade iväg till NK och köpte "frukost" för att sen ta mig hem till honom. Jag fixade juice, bröd, frukt, massa gott bröd och goda pålägg. Sen fick han sina paket vid bordet. Han verkade nöjd med den lilla uppmärksamheten. Jag hade också sett till att det fanns färdiglagad mat från NK så att vi inte behövde bekymra oss för det eftersom vi skulle jobba båda två. Jag har även räknat ut att jag är ledig på min födelsedag i år och det känns väldigt bra, knasigt nog. Förra året var första gången, tror jag, som jag vaknade själv på min födelsedag. Jag knallade runt hemma i korridoren och gick och hjälpte en vän på universitetet innan jag åkte till praktiken i kyrkan. Där blev jag grattad men det bästa med den dagen var när jag kom hem till vännen jag bodde hos och fick världens godaste lasagne, vin och tårta! Sen följde hon med mig ut för att titta på fotboll, något hon normalt sett inte skulle göra! Tyvärr kunde inte Sverige ge mig en bra present (de förlorade mot Ryssland) men dagen var bra men kanske också den födelsedag då jag blev "vuxen". Jag gillar att det finns en dag på året då man bara får njuta och göra som man själv vill. En egen dag. Blivande prostinnan har tvillingar så de får dela dag men hon gör något jättefint för alla tre av sina pojkar. De får bestämma hur deras tårtor ska se ut och det är inga små krav som kommer! Det är LHC och spindelmannentårta, katter och sjörövare. Ett utmärkt sätt att få något eget!
Just nu håller jag på att fundera på hur en av systrarna som fyller stort i år ska firas, kanske mot hennes egen vilja....

Single ladies - Beyonce Official Music Video

Barbie

Häromdagen fyllde Barbie 50 år. Grattis! Jag älskade Barbie när jag var liten. Min favorit var den med röd klänning som alltid fick vara mamma i mina lekar. Hon såg pålitlig ut. Jag har läst mycket om att Barbie skulle vara en dålig förebild för unga kvinnor på grund av att om hon var en riktig människa så skulle hon vara 180 centimeter och väga typ 50 kilon. Ja, det är väl verkligen inget att sträva efter. Men å andra sidan så har Barbie alltid varit en ung driven kvinna. Hon är/var pilot och äventyrerska och hade egen bil. Ken var ju inte ens med i bilden i början, Barbie klarade sig minsann bra själv!
Vad jag då kanske snarare skräms av är Beyonces senaste hit. I den verkar det som om kvinnor inte kan vara med och bestämma själva över sina liv. Om en kille gillar en tjej ska han "se till att sätta en ring på den"... En nära vän till mig förlovade sig nyligen och får svara på frågan vem som friade och hur det gick till. Både hon och jag förundras över detta. Är inte detta något man bestämmer gemensamt nuförtiden? Ska man sitta och vänta på att bli friad till? Och är man inte värd något om man inte har en ring på sig? Är inte kärleken lika äkta? Jag vill jättegärna gifta mig med pojkvännen och längtar efter den dagen men jag tycker faktiskt att det bör vara något vi kommer överens om gemensamt.

Paris!

Nu är jag hemma i snön igen vilket känns verkligen verkligen fel efter att ha vandrat omkring i Paris med öppna skor och kjol en hel helg. Det kanske inte var så där jättevarmt som man ser framför sig i huvudet men varmare än här var det sannerligen! Det var helt underbart. Det var mamma och jag som for iväg. Jag gav henne biljetter dit i julklapp. Vi har pratat om att åka dit sedan jag var på Irland och det var ju några år sedan... Vi bodde på ett väldigt trevligt hotell väldigt nära Louvren. Innan vi åkte velade vi fram och tillbaka till var vi skulle bo men det var helt enkelt perfekt! God frukost var det också.Vi hann med så löjligt mycket på bara några få dagar så jag var helt slut i morse och sov längre än vad som kanske är nyttigt. Det är svårt att berätta allt som vi gjorde men vi hann i alla fall med åtta av tio på den tio i topp lista som finns i mammas guidebok. Det är inte helt fel! Vi hann även med att äta massa gott och shoppa en hel del. Min shoppingfasta gällde liksom inte i Paris eftersom jag fastar även på söndagarna här hemma. Jag har ätit en massa choklad, druckit vin och ätit en massa olika spännande mat.

Här äter jag ostron! Mums!

Bland annat anka med spenat. Jag hade inte ätit anka innan men jag gör mer än gärna om det! Vi besökte även Notre-Dame och Sacre Coeur och halsbandet jag har på mig på bilden köptes i Notre-Dame. Ett rött liknande införskaffades i Sacre Coeur. Sen fanns det ju en massa fina kläder som även införskaffades. Tänk att jag kan ha kläder från Frankrike! Fransyskorna är ju ganska mycket mindre än vad jag är... Lustigt....

Vi var ju kulturella också. Vi var som sagt både på Louvren och Musee D´Orsay.
Mamma är kulturell.

Jag tror att både mamma och jag behövde den här resan och det var fantastiskt mysigt. Vi har redan börjat fundera på nästa resemål och det lutar åt Berlin eftersom ingen av oss har varit där.


Resans lista!

Bästa: Att vara med mamma!
Shopping: När mamma köpte smink på Sephora av märket Benefit.
Huh?!??! : När min kamera la av dag två framför Notre-Dame och vägrade fungera igen innan den kom hem till Sverige. Hade den måhända hemlängtan?
Väder: Jättefint första dagen men sen uppehåll och lite kallt.
Mat: Choklad!!!!! Mamma undrade hur mycket jag kunde äta per dag. Svaret är mycket.
Språk: Min egen variant av franska. Jag gör mig tydligen även förstådd på detta språk. Ha!
Inföding: Servitören på den första restaurangen vi var på som fotade sig själv i stället för oss. (En restaurang där jag även åt chokladfondue.)

Liten skiten

Just nu är jag liten skiten. Varje gång jag hör talas om att mina föräldrar grälar eller är osams får jag en stor stor klump i magen. Helst av allt vill jag lägga mig på sängen med Svene (min gamla nalle) i famnen och låtsas om som att jag inte är här. Det har varit mitt sätt att klara av liknande situationer hela mitt liv. När min föräldrar skilde sig (mina föräldrar nu är min styvpappa och min mamma) var det ganska hetsigt hemma hos oss och hade varit så länge länge. För att fly var det bäst att inte visa att jag var där. Kroppen var kvar men inte jag. Nu när jag ändå rent numerärt ska föreställa vuxen borde jag inte behöva känna så men det gör jag... Den lilla tjejen inuti mig bråkar och vill inte vara med längre. Vi är ett hon och jag brukade han som Emelie kallar för klippan säga till mig förut. Han hade rätt så rätt men just nu är det lite svårt att få in i skallen. Därför äter jag mina popcorn och dricker min o´boy och försöker att tänka på annat......

Knäppa jag

Hur kommer det sig att det gör lite ont i hjärtat när jag ser bilder som min kusin lagt upp att de har haft släktkalas och "alla" verkar vara där utom jag och mina systrar? Vi umgås ju inte direkt med dem och det är många år sedan vi gjorde det. Är det för att de lovade att finnas till när pappa dog eller är det för att det känns som om de återigen väljer bort pappa? Är vi systrar "mindre värda" för att vi är hans barn? Inte fina nog? Jag vet inte men ont i hjärtat gör det....

Hur mycket vill vi veta egentligen?

Jag gillar att läsa andras bloggar, jag tycker det är spännande att se vad de håller på med och kan bli lite besviken om de inte uppdateras. Jag läser bland annat min kusins blogg och det är väldigt kul eftersom vi egentligen inte har någon direkt kontakt. Där får jag veta vad den sidan av familjen håller på med.
Jag har inte stenkoll på vilka som läser min blogg men det är i alla fall inte min familj. Ibland får jag lite kommentarer från folk vilket visar på att de läst vad jag skrivit och det tycker jag är jätteroligt. Men frågan är hur mycket vi vill veta egentligen.
Förutom att läsa andras bloggar och kika runt håller jag även koll på min omvärld via facebook. Där kan jag se mina vänners olika statusuppdateringar och se om de har förändrat sina relationsstatusar. Innan jag skulle göra det för över ett år sedan meddelade jag även mitt senaste/sista ex för att det inte skulle bara dyka upp på hans sida. Detta är nämligen något som pojkvännen, som inte har facebook, har kommenterat. När man skaffade facebook för flera år sedan såg relationerna ut på ett visst sätt men så här några år senare har de förändrats för väldigt många av oss. Jag har flera vänner vars förhållanden man kunnat följa från början till slut via facebook. Jag har nästan alla av mina ex som vänner på ansiktsboken och de kan följa mig och jag dem. Helt plötsligt kan det dyka upp att x är tillsammans med y och senare att de kanske förlovat sig. Är det tillräckligt långt tillbaka i tiden så är det bara kul och jag drar iväg ett grattismail. Men när man är nyseparerad kan en inloggning förstöra hela ens sinnesfrid. Att plötsligt se att x:et inte längre är listad som singel kan ge en stor klump i magen. Vem är han inte singel med undrar man då. Sen kan man oförhappandes få det tryckt i ansiktet om en bild på dem från någon fest dyker upp på ens sida. Är det här verkligen eftersträvansvärt? Jag tog bort x:et från mina vänner ett tag eftersom jag just tyckte att det var så jobbigt att se vad han gjorde utan mig. Jag ville helt enkelt bara inte se. Förut så gick man sin väg från varandra och om man hade gemensamma vänner så var det kanske så att man fick veta lite vad som hände genom den. Fast de brukar ju i regel försöka frisera sanningen lite. Eventuella samboskap och förlovningar kom efter ett tag men det var oftast inget som trycktes upp i ansiktet på en. När pojkvännen och jag precis blivit tillsammans lyckades jag hitta hans ex på facebook. Jag mådde dåligt i flera dagar. I mina ögon var vi så olika och annorlunda och jag kände att jag stod mig slätt gentemot henne. Varför valde han mig när han kunde få det där? Efter väldigt mycket övertalande från pojkvännen släppte det dock. När jag började fundera över det här letade jag reda på (håll i er nu) ett ex till mitt ex. Jag har förstått att det faktiskt inte slutade så himla bra mellan dem (om det nu någonsin kan göra det) och jag tänkte se om min teori håller. Vill man fortsätta vara facebook vänner och se allt som händer? När jag hittade henne stod det att vi har en gemensam vän. Jag klickade på länken och upptäckte att det inte var han. Bra jobbat tjejen!