Döden döden

Jag har läst att Astrid Lindgren och hennes syster började varje samtal så för att ha det hela avklarat. En sund inställning kan jag tycka. Döden är ständigt närvarande men vi klarar inte av den idag, i vår tid. Vi är främmande för den. Sorg är något som ska döljas och inte synas och vi medicinerar gärna bort den. Min sorg har jag behandlat här förut och den är ständigt närvarande på ett eller annat sätt. Min pappa dog väldigt plötsligt utan förvarning vilket jag ofta kan känna är ändå något positivt. Jag behövde inte förbereda mig eller fundera över det. En vän till mig har en förälder som är väldigt väldigt sjuk nu. För vännen är det hela tiden en fråga om beredskap. När händer det... Det är nog inte längre frågan om ett om utan om ett när. Vännen har telefonen som livlina och får ibland springa iväg för att det ser sämre ut. Jag vet inte hur det känns och jag är tacksam över att jag sluppit det men det finns säkert dem som har haft det så och känner att det jag upplevt är värre. Man känner bara sin egen smärta och räds ofta den man inte vet något om.