På håret

Mitt liv levs ganska mycket på håret. Jag gasar och springer som en tok för att hinna med diverse nattbussar efter det att jag slutat jobba för att inte sitta fast i skogen i flera timmar. Jag letar kollegor och ber dem ta det lite lugnt innan min station för att se om jag kommer älgande. Jag springer och springer med blodsmak i munnen och inser att det är tur att jag tränat löpning så mycket som jag har. Mina kollegor skrattar åt och med mig när jag hinner med bussar som jag egentligen inte borde hinna med. De skrattar och säger att det syns vem jag lärt mig av. Pojkvännen rodnar lite när han hör det men ser faktiskt lite stolt ut också. Jag har funderat lite på att någon gång investera i en liten skitbil men var ska jag göra av den inne i stan???? Det är inte riktigt ekonomiskt försvarbart.
En annan sak som inte heller blev ekonomiskt försvarbart var avkapningen av mitt hår den här månaden. Jag hade läget under kontroll tills Radiotjänst räkning visade sitt fula nylle. Hej då klippning. T och pojkvännen blev överlyckliga. (Vad är det med pojkar och mitt hår? Varför får det inte vara kort???) Men syster tipsade om en frisörskola som bara tar 150:- för en klippning så den ska nu uppsökas på fredag eftersom jag i mina ögon slutar tidigt på torsdag, tio i tolv. Jag kanske slipper springa som en tok för att hinna med en bra buss hem och kanske till och med kan få åka tunnelbana sista biten i stället för att gå genom natten....