Stresshantering

Idag har jag gått en kurs i stresshantering på jobbet. Det började med att en nisse i aikidodräkt började förklara för oss vad aikido är och varför det är så bra för kroppen. Sen skulle han ha oss att djupandas. Där sitter vi, 25 bussförare, i ring och djupandas. Jag har inga problem med att djupandas eftersom det används inom yoga. Det var ganska underhållande att titta på de andra dock. Det är inte helt vanligt för mina kollegor att tänka på såna saker. En del hade väldiga problem med att andas. Jag tänkte för mig själv att snart snart kanske vi kommer till något nytt, men nej. Hela förmiddagen gick åt till att djupandas och slappna av på olika sätt och för honom att visa upp lite halvcoola aikidogrejer. Så jag andades mig igenom förmiddagen och åt sen lunch på företagets bekostnad. Raggmunk var det enda som jag kunde tänka mig att äta av alla de fettdrypande alternativen. Efter lunch andades vi en timme till innan passet var slut. Jag bestämde mig då för att stresshantera på mitt eget sätt, jag stack ut och sprang. En halvtimmes löpning innan det var dags att köra lite buss.
Hmm, jag fick i alla fall gratis lunch och en väldigt lätt arbetsdag.

Ett öde värre än döden eller en prövning i tålamod?

Jag har tappat rösten! Det är väldigt frustrerande. Om jag försöker prata så kraxar jag mest och sen hostar jag så att det känns som om hela lungorna tänker följa med. Detta kommer från en pollenchock som övergick i någon slags förkylning. Jag är inte sjuk på vanligt sätt men jag är snuvig och hostar. Igår bara log jag mot mina passagerare och nickade lite åt dem. Det kändes lite tunt när en av dem kom fram med rabarber åt mig. Jag hade väntat på henne när hon sprang efter bussen och som tack ville hon ge mig några rabarber. Tänk att sådana människor finns! (Behöver alltså bra rabarberrecept så skicka gärna!). Jag nickade lite stumt för att kraxa fram ett tack och sedan hosta på henne, det är tacksamhet det. Nu har jag sovit väldigt mycket längre än tänkt i ett försök att kurera mig för snart ska jag ge mig av till jobbet igen. Tur att jag EGENTLIGEN inte behöver prata med min resenärer.

Lägga på ett kol

Idag fick jag efter mycket om och men tag i min handledare för min uppsats. Han har varit väldigt undvikande men efter det att Theos och jag gick till attack på universitetet när jag var nere senast har han hört av sig. Han skulle ringt igår, vilket han inte gjorde, utan ringde idag innan jag hade vaknat. (Nackdelen med natt/kvällsjobb). Jag ringde upp, pratade med telefonsvararen men nu ringde han igen ganska snabbt och vi fick chansen att prata lite. Han skulle iväg och undrade om han kunde ringa vid fyra men då är jag på väg till jobbet. Han antog att jag är ledig i morgon, vilket jag faktiskt är, så vi ska höras i morgon vid tre. Det mest intressanta var när jag sa att jag behöver hjälp ganska omgående eftersom jag måste vara klar i augusti (helst innan). Han tänkte efter och sa "Då måste du lägga på ett kol". NEHE! Säger du det?!??!??! Du tror inte att det kan vara en anledning till att jag har mailat dig och ringt och försökt med allt och alla på universitetet på sistone???? Du tror inte att jag vet det? Jag känner att det egentligen inte är mitt fel men samtidigt är det ju det eftersom jag helt kört fast. ÅÅÅÅHHHHHH!

Förra årets vinst

Bästa lagnamn 2008
Allt är Petrus svärmors fel
Vi tror att det känns bra nu
när Blodomloppet är klart
Vems fel det är, att ni är här
det glömmer ni nog snart

För vackert väder idag ni fick
och efter promenaden en picknick

Om kroppen i morgon känns stel
så är det nog INTE Petrus svärmors fel

Inte så smart alla gånger?

Jag undrar om jag är så smart alla gånger. Nu när jag åkte hem försatte jag mig i en dum situation igen. Efter en liten stund kom det på en kille och en tjej. Först trodde jag att de hörde ihop men förstod att så inte var fallet ganska snart. Tjejen såg mer och mer besvärad ut av killens uppmärksamhet. Efter en stund när han lutat sig närmare och närmare satte hon upp handen och sa "Backa!". Där kände jag att min stund var kommen. Jag gick fram till honom och bad honom att sätta sig längre bak i bussen eftersom tjejen var besvärad. Det kunde han inte ta! Att en tjej sa åt honom. Han blev jättearg och orerade om allt möjligt. Jag kände att han blev lite väl arg för situationen så jag sa att min kollega skulle kalla på väktare om han inte skärpte sig. Det var inte heller bra. Till slut stannade min kollega bussen och skällde lite på honom han med. Det fungerade bättre. Han lommade back i bussen och vi kunde fortsätta att prata. Tjejen tackade mig och jag kände att det var ju bra. Men skam den som ger sig! Killen kom tillbaka och började skälla på mig och provocera genom att återigen gå på tjejen. Hon bad honom gå igen. Jag försökte hålla mig lugn eftersom jag visste att han ville att jag skulle reagera. När det inte fungerade kom han fram, ställde sig ungefär en halv decimeter från mitt ansikte och började förklara med arga ord hur saker och ting låg till. En slutsats han kom fram till var i alla fall att jag är rasist. Jaha. Det var en nyhet för mig i alla fall. Jag bestämde mig för att inte vika med blicken och inte provocera mera så arga leken började helt enkelt. Jag stirrade ner honom. För att få honom att fundera på något annat började min kollega att prata med honom. Det gav mig en möjlighet att lugna ner mig vilket gjorde att jag började skaka. Han hade bland annat sagt att han kunde döda mig om han ville och lite annat tjafs. Jag satt kvar i bussen när vi kom fram till slutstation så att han skulle försvinna iväg. Jag pratade med pojkvännen hela vägen hem eftersom benen fortfarande darrade. Nu efter macka och saft funderar jag på om det var så smart. Fast å andra sidan tjejen ifråga uppskattade nog att någon ställde upp för henne när en hög och full kille blev alltför närgången....

Bara jobbigt?

Vissa dagar känns vissa saker och projekt bara jobbiga. Energin för att ta tag i de saker man borde ta tag i finns bara inte där. Vissa saker är betydligt roligare och mer spännande att planera än andra. Jag kollar tapeter och funderar över vilka av pojkvännens fina foton som ska bli tavlor i nya hemmet men att ta tag i lägenheten här känns så där lagom lockande. Nuvarande lägenheten känns skruttig och sliten (vilket den i och för sig är) och jag vill bara flytta! Trots att jag avskyr att just flytta. Det är så eländigt att packa lådor och bo i kartonger. Packa ner kläder och sen inse att det var dem man hade behövt. Huva......
Jag pratade med en av vännerna i staden i söder om det häromdagen. Hon har flyttat alldeles för många gånger det senaste året och hur irriterande det kan vara. Nu har hon flyttat till ett trevligt studentrum och där tänker hon hålla sig på samma sätt som jag känner att när vi väl har flyttat i vinter ska det till många goda skäl för att jag överhuvudtaget kommer att fundera på att flytta igen!

Mellan hägg och syrén

Min pappa berättade för mig när jag var liten att förr i tiden så hade skomakarna semester mellan hägg och syrén. En ganska odefinierad tidpunkt. Det är inte lätt att veta när det kan tänkas inträffa eller hur länge den kommer att vara men nu är den här. I alla fall i min del av landet. Själv skulle jag också vilja ta semester men det är inte aktuellt. Jag borde i stället skynda på och bli klar med allt. Snart kommer hemtentan ut i min kurs och uppsatsen borde verkligen verkligen bli klar snarast möjligt. "Enda" problemet med uppsatsen är att handledaren inte svarar på mail eller telefon. Jag vet inte om han kanske har flytt landet. Planen är att jaga rätt på honom så snart jag kan i alla fall, med början i morgon.
I övrigt är i alla fall pojkvännens lägenhet färdigvisad och budgivningen pågår. EXTREMT spännande. Han får sms varje gång någon budar så mina sms är inte så välkomna just nu. Det betyder också att vi snart får flytta ihop. Det känns underbart. Vi måste bara röja lite i min lägenhet nu efter allt röjande i hans....
Jag har också blivit bortkvoterad från en tjänst inom kyrkan jag sökte för sommaren, de ville ha en kille till så i stället blir det till att köra buss. Den underbare pojkvännen tycker (som mig) att det kanske vore skönt för mig att fortsätta jobba 60% under sommaren för att inte känna mig utarbetad och sönderstressad när det (förhoppningsvis) är dags för Uppsala till hösten. Jag kommer ju kunna fortsätta att ta extra pass för att dryga ut inkomsten över sommaren också så det känns som en bra idé.
Jag har kunnat bocka av träff med domkapitlet och ska nästa vecka träffa biskopen samt ha en sista utvärdering av min praktik. Allt rullar alltså på men ändå känns det som om jag inte riktigt vet var jag är på väg eller att jag själv inte hänger med i svängarna.
Ja, ja, snart är jag framme i staden i söder och då får jag äntligen äntligen krama på mina fina vänner som det var alldeles för längesen jag träffade.