Hej Kära vän.
Du har varit död i tre och ett halvt år. Ofattbart! Jag saknar dig varje dag och inspireras av dig.
Just nu sitter jag här och läser en bok om barn med överlappande diagnoser. Jag funderar över de diagnoser som finns och vilka jag har mött. Jag funderar över hur du skulle ha hanterat diagnoserna om du mött dem. Jag vet att du skulle mött dem som du gjorde med allt annat, med kärlek. Den oerhörda kärleken.
Jag ska till nästa läsår antagligen ha en konfirmandgrupp för ungdomar med neuropsykiatriska problem eller snarare en så kallad "särskolegrupp". Jag ser framemot det något oerhört. Samtidigt skrämmer det mig. Klarar jag av det själv? Utan dig? Jag kan ju inte ringa dig och fråga om råd!
Du har gett mig så mycket och jag bär dig med mig i hjärtat. Jag tänker på dina varma kramar och ditt tålamod dagligen. Du gav mig modet att ta mig an detta.
Jag tackar dig och jag saknar dig.
Käraste Elisabet, tack för att jag fick vara en del av ditt liv!
Tungrott värre
4 timmar sedan
2 kommentarer:
Nu börjar jag nästan gråta! KRAM! (och du, du fixar det. Jag tror Elisabet är med dig och liksom puffar på dig!)
Klart du löser det, det har ju haft den bästa läraren... men jag säger som Emelie tårarna kom på besök... Bettan Bettan Bettan.... En dag ska vi åter mötas och jag längtar...
Men du A dig behöver jag inte längta lika mycket efter, dig kan jag faktiskt träffa och ta på, när ska vi ses??
Skicka en kommentar