Sorg och lycka på samma gång

Igår var sonen och jag på en underbar gudstjänst. Vi hade en trevlig förmiddag och var på inget sätt "ivägen". Jag kunde slappna av i gudstjänsten och njuta av samvaro, musik och nattvardsgång. Ärtan fick dessutom ta emot nattvarden för första gången. (En liten bit oblat.) Det var stort fantastiskt och uppfyllt av ande. Det sorgliga i det hela var att det inte var i kyrkan som ligger så att vi ser den från lägenheten. Nej vi fick åka en liten bit. Nu är det inte så långt mellan kyrkorna i församlingen där vi bor men ändå. Jag känner inte att vi kan gå till den kyrkan som ligger närmast, det som är huvudkyrkan. Sist vi var där blev vi utstirrade och då gick inte ens Ärtan. Nu går han ju och tar sig runt och pratar. Han och jag hade varit paria. Nej vi åkte en väg bort. Vi åkte till den kyrka där vi går i öppen förskola. Där känner vi oss hemma. Där var de bästaste fröknarna från öppna och eftersom vi sjunger i kyrkan känns det ju verkligen hemma.
Men ska det verkligen vara så?!?!?! Ska jag vara tvungen att leta efter gudstjänster som jag tror att vi är välkomna i? Ska vi inte kunna fira gudstjänst vart vi vill? Är barn verkligen så ovälkomna i vår kyrka?

(Och det är fler prästföräldrar med mig som känt av detta. Och anledningen till att jag nämner det är att vi präster borde vara bekvämast i kyrkan.....)

Dumheter säger jag!

I veckan frågade två kollegor mig i fall jag är gravid. Det är jag inte. En av dessa kollegor sa dessutom häromsistens att Ärtan är lite kraftig. Vad är det för fel på dig människa?!?!??! Ja, jag är inte pinnsmal längre men jag är inte tjock och Ärtan är allt annat än kraftig. Han ligger två över på längdkurvan och en över på viktkurvan. En helt normal liten kille helt enkelt. Varken för stor eller för liten.
Underbara Clara bloggade för ett tag sedan om just detta. Att de flesta av oss normala kvinnor har lite av en muffinsmage. Att vi inte är pinnsmala och att vi ibland är lite pluffsigare än annars. Typ vid mens, dagar vi ätit lite mer gott eller när vi samlat på oss lite vatten. Att ha en konvex mage är inte normalt.
Sicken hysteri.
Jag har funderat över det här med tidsprioritering och träning. Jag älskar ju att träna men jag älskar min familj mer. Jag vill hinna träffa Ärtan varje dag och det är faktiskt inte alla dagar jag hinner på grund av jobbet. Det gör att jag de dagar jag har möjlighet att smita lite tidigare inte vill undvara en enda minut. Just nu ligger ambitionen på att träna i alla fall en gång i veckan för att inte glömma hur det känns att svettas och hur glad man blir av att träna. Jag vill komma igång mer och funderar på olika alternativ. Ska man byta till det dyra gymmet nära jobbet och smita på långlunch ibland eller ska jag gå kvar på billiga gymmet och försöka få med mig man och barn?
Tankarna är många men jag tänker inte träna mer för att något pucko tror jag är gravid!

Överraskning!

Min syster undrade vad jag önskar mig i trettioårspresent. Det undrade jag med men nu vet jag. Jag önskar mig en överraskning! En överraskningsfest kanske. En fest där alla har kul och jag inte behöver göra något. Mat och dricka, musik och party.
Jag tar gärna andra överraskningar också. Spännande saker jag inte gjort förut. En överraskning jag inte kan ana. Det önskar jag mig!

Skapa minnen!

Även om Ärtan verkligen inte kommer komma ihåg något av vad som händer runt omkring honom nu försöker jag skapa minnen. Jag tänker att om vi tar en massa foton och berättar senare kommer det att bli ett minne ändå.
Idag var en sådan dag. Jag tänkte att vi skulle åka pulka för första gången. Det hade äntligen kommit lite snö. Jag klädde på Ärtan i varma kläder och tog själv på mig överdragsbrallor. Det ska man ha när man åker pulka med sin son. Så gick vi ut. Sonen verkade lite tveksam till snön som föll. När vi satte honom i pulkan uppvisade han ingen jätteentusiasm direkt. Det hade han gjort tidigare på dagen när han åkte i vardagsrummet. Jag sprang lite och drog omkring honom. Ingen reaktion. Sen tyckte jag att han skulle åka i backe. Jag hade en liten kulle på span men maken övertygade mig om en annan kulle. Vi gick bara upp en liten bit och jag stod kvar nästan längst ned för att ta emot. Maken gick upp och släppte. Sonen såg föga road ut. Sen tog jag emot och då välte pulkan! Katastrof!
Sonen grät argt och ledset på samma gång och vi hade glömt nappen. Efter en stund lugnade han ner sig och vi drog vidare. Vi plockade upp honom ur pulkan för att han skulle få sitta i snön och sparka. Total ilska! Skor är tydligen inte hans grej..... Eller kyla.
Vi tog en liten promenad till och då somnade han. Jag tror inte att vi kan räkna detta som en hit. Men ett minne blev det i alla fall.... Bättre lycka nästa gång!

Avundsjuka och beundran

Jag läser Innies blogginlägg om att hon känner att hon är helt frisk från sina ätstörningar. Hon har varit väldigt sjuk så det är oerhört roligt att läsa att hon känner att hon mår helt bra nu. Samtidigt som jag fylls av stor beundran för denna starka kvinna (Hon är otrolig, det hon gör är fantastiskt, skriver böcker föreläser, pluggar, lagar bra mat, gör saker med sin man) blir jag så oerhört avundsjuk. Jag är inte helt fri från mina tankar. En av skillnaderna kanske är att jag aldrig varit lika sjuk. Jag har alltid varit lite för normalviktig för att få hjälp. Jag har alltid svävat kring de där kilona där man inte behöver bli särledes ombrydd. Men samma tankar finns där.
När jag var gravid gick det bra. Jag bestämde mig, inget skulle få skada min bebis! Jag åt och gjorde som jag ville. (De gånger jag kunde äta och inte kräktes) Eftersom jag kräktes av att träna struntade jag i det. Medan jag ammade gick det också bra. Jag vet ju att man måste äta extra mycket när man ammar. Då gick jag ju dessutom flera timmar varje dag. Var ute och rörde på mig. Men nu blir det bara värre och värre. Jag har svårt att ta mig till gymmet eftersom jag hellre vill hem och gosa med Ärtan samtidigt som jag vill gå ner några bebiskilon till. Det är kanske inte många men det är tillräckligt många. Och det är ju så enkelt egentligen. Jag behöver "bara" bestämma mig och gå och träna. Men jag väljer det som i mitt huvud är den "lätta" vägen istället, jag struntar i maten. Mår dåligt över allt jag petar i mig och vill egentligen bara sätta fingrarna i halsen. Men nu gör jag ju inte det utan skriker ut ångesten här istället. Bättre det.
Om det vore enkelt skulle jag kunna lägga alla såna här tankar åt sidan. Tänka att det här är en period i mitt liv. Ärtan kommer inte att vara liten hela livet (han är ju jättestor redan!!!) och den där egentiden kommer att komma åter. Men vad hjälper det nu? Och vem har sagt att det är lätt?

Myspys?!?!

En vän till mig skickade ett sms till mig där detta ord fanns med. Det fick mig att fundera över det där med myspys. Det var längesen vi ägnade oss åt myspys här hemma. Mycket tid går åt att hålla barnet glatt, få det att äta eller att somna. Myspys är liksom lagt på is. När barnet väl somnar är vi lika trötta som han. Speciellt nu när han har varit förkyld och vägrat sova. Vi sitter i soffan trötta och lite förvirrade och spelar spel på varsin mobil eller kollar varsitt twitterflöde. Ironiskt eftersom vi båda längtade efter att maken skulle sluta jobba natt så vi skulle ha kvällarna ihop.

Det här är väl grejen med att vara småbarnsförälder. Men jag har lite åldersnoja. Fast åt andra hållet, jag känner mig gammal för mina snart 30-år. Nå väl, det är väl en del av livet. Jag kanske borde logga ner och ägna mig åt myspys istället.

Skapa egna traditioner

Julen är en tid fylld av traditioner. Mina har sett olika ut sedan jag var liten. På ett sätt när mina föräldrar var gifta. Allt ändrades när mormor dog. Sen firade vi med nya familjen, alla tillsammans! Det höll tills alla småbarn blev lite större. Då blev det föräldrarna (den nya konstelationen) och syster. De senaste åren har jag åkt till svärföräldrarna sent på kvällen och gått på mässa. Förra året hade jag mässa. Så kommer årets variant. Jag jobbar på förmiddagen. Då är make och son hos farföräldrarna. Sen åker vi till morföräldrarna. Lite underligt att vi som har litet barn och jag som är den enda som jobbar jul ska härja runt.... Hur ska vi då skapa egna traditioner? Ska vi sitta hemma själva? Fira hos de olika föräldrarna vartannat år? Flänga? I övermorgon blir det som det blir men det här tåls att tänka på. Vad vill min lilla familj ha för traditioner? Det är dags att skapa egna.