Ibland har man fel

Ibland har man fel, ibland missbedömer man saker och personer. Jag har insett att jag har missbedömt en person i min närhet. Jag har varit orättvis mot personen i mitt tänkande, jag har haft onödiga fördomar. Jag har fått dem alla motbevisade och måste ändra mig. Jag skäms över mitt egna tänk och ändrar mig härmed. Detta är en offentlig ursäkt som jag ändå inte tror personen läser men den kan vara bra för mig att läsa nästa gång jag dömer en person innan jag lärt känna den ordentligt.

Fröken tvärtom

Igår var jag ledig från bussandet och gick i skolan, det var skönt. När jag kom hem insåg jag att jag kanske är lite tvärtom. Jag tyckte att den stora fördelen med ledigkväll var att jag kunde vara hemma. Att jag kunde sitta i soffan och göra ingenting. Titta på skräptv och äta popcorn. Det var skönt. Sen kom nästa insikt när jag vid elvatiden tyckte att det var grymt skönt att kunna gå och lägga mig. I vanliga fall brukar jag sitta i min buss och vänta på att "Vaken" i P3 ska börja. I morse gick jag upp och nu har jag lyssnat på morgonprogrammet på radio en bra stund och är lite fascinerad. Det är inte vanligt att jag är uppe så här dags.... Nu ska jag snart gå och yoga lite innan jobbet. Jag räknade lite på det igår och insåg att jag kommer att ha kört buss 120 timmar ungefär den här månaden, jobbat i kyrkan 15 timmar samt skrivit en VG hemtenta och börjat ny kurs. Kanske inte är så konstigt att jag är lite trött......

Moment 22

Idag har CSN och jag haft en liten diskussion. De vill att jag ska börja betala igen min skuld. Jag ringde då till dem och sa att jag faktiskt fortfarande pluggar så jag tycker det känns lite skevt att börja betala nu. Damen sa att jag måste ta studiemedel för mina studier för att få uppskov för studier. Det skulle jag faktiskt hemskt gärna göra, om jag hade några kvar.... Det sa jag till henne. Om de vill ge mig lite fler veckor tackar och bockar jag. Men nej. Hur göra då undrar jag. Jag kan tydligen söka uppskov för att jag har en liten inkomst. Ja, tacka sjutton för det! Jag pluggar ju och jobbar ju samtidigt. Hon ska i alla fall skicka mig en blankett att fylla i. Det känns liksom inte så glatt att betala 13 000 till CSN om året när det blir en anselig mängd av min årsinkomst. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska göra ännu. Blir det verkligen bättre av att skjuta upp det hela? Jag kanske ska söka pengar av dem i alla fall och se vad som händer. Fast då måste jag ju jobba betydligt mindre. Hmmm.... Knepigt det här. Jag var i alla fall väldigt trevlig och glad mot damen i telefonen eftersom jag har tanten från helvetet i klart minne. Jag skäller på isfläcken och på CSN-reglerna, inte personer.

Men tack då!

Det var som jag tänkte, det hade varit bättre att sjuka sig igår. Det blev inte bra. Man ska inte ut och köra i skärgården när det är underkylt regn i luften. Ett av de underliga ställena jag skulle vända på bredvid en liten lada var total isgata. Jag slirade runt där en stund men kom iväg till slut. Hej och hå! Jag funderade lite på hur resten av kvällen skulle te sig och ptja det tog sig inte bra. När jag kom ut till en av de mindre bryggorna (seriöst den är så liten att det verkligen inte kan vara tänkt att man ska vända där med buss eller ens cykel!) var det stopp. Man kan ju inte ha en särskild fart när man ska vända så den enda lilla isfläcken som fanns på bryggan hoppade upp och bet min buss i baken. Hoppla. Så där stod jag, tvärs över bryggan och i ett försök att komma loss gled jag bakåt in i det lilla staketet. Men med tanke på att det gick i ungefär 2km/h så hände inte så värstans mycket. Men där stod jag och slirade och slirade och slirade. Den ende stackars passageraren som var ombord fick sitta där och vänta tills hjälpen kom. Inte en riddare på vit häst men dock två kollegor i vit bil. Han fick åka iväg och jag och en av kollegorna slirade lite till tills bussen faktiskt kom loss. YEAY!
Glad i hågen rullade jag ungefär 40 minuter sen mot min nästa avgång. Ganska snabbt rullade jag så jag kom bara dit 20 minuter sent. Där står tanten från helvetet. När jag öppnar dörren och min kollega glatt går ut och säger att vi är lite sena på grund av is svarar hon "Jag är inte lätt att tas med just nu ska ni veta!" Eh, nejhej tänker jag. Sen börjar hon skrika om att hon minsann väntat i 20 minuter ute i ingenstans (ehhhrrr, det ligger ett centrum två minuter därifrån) och att hennes man inte kunde komma och hämta henne eftersom det var is på deras gata. Att jag och bussen hade haft lite problem med is var inget hon kunde förstå. Det hela blev ganska fult när hon och kollegan till slut stod och skrek på varandra och när hon kallade honom för dum i huvudet kände jag att det var dags att åka. Jag slog igen dörren och åkte. Då ville hon att jag skulle sakta ner eftersom det gick för fort. Jaha tänkte jag och bromsade (kanske lite hårt, jag var ju inte överlycklig) och då sa hon till mig "Du behöver ju inte bli kaxig bara därför". Sen bestämde jag mig för att strunta i henne. Sagt och gjort. Jag började därför att sjunga. Först blev det "Änglarna sjunger i himlen" och sen "I feel pretty" från West side story. Detta störde henne nog ännu mer för då ställde hon sig bredvid mig och fortsatte skälla. Hon tittade på min exakta hastighet och bad mig än sakta ner och än gasa och koncentrera mig på körningen så att jag "inte hamnade i ett dike till". Jag förklarade då för 100ade gången att jag inte hamnat i ett dike utan på is på en brygga..... Hon förklarade även för mig att det finns mycket rådjur där ute och när jag sa att jag vet det pekade hon på ett som stod på vägen. "Ja, jag ser det" svarade jag. Så fortsatte det i en kvart. Hade jag inte sjungit så bra hade jag nog skallat henne. När hon gick av sa hon i alla fall att jag skulle köra försiktigt. Detsamma sa jag. Då kom hennes karl ångande mot bussen för att skälla på mig (med sin lilla löjliga hund) men hon förklarade att det faktiskt inte var mitt fel. Nej skäll på isfläcken det är allt jag säger. Men det kändes ju extra bra just då att jag struntat i min rast och att jag var helt skitig för att skjutsa hem henne...... Ja tack då....

Moral

Idag hade det varit väldigt lätt att sjuka sig från jobbet. Jag är dunderförkyld och näsan bara rinner och rinner, när den inte bestämmer sig för att vara helt igentäppt. Huva. Jag ska dessutom köra konstiga linjer ut i skogen som jag faktiskt inte är helt hundra på att jag hittar. Så idag skulle det vara väldigt enkelt att bara lägga mig i sängen och tycka lite synd om mig själv. Men NEJ! Jag ska ta mig till jobbet. Jag kan ju inte vara så vek. Så nu har jag preparerat mig med Lemsip, grönt te och kaffe. Näsdroppar och näsdukar har packats ner i mina fickor och mina stackars passagerare får skylla sig själva för att de åker med mig. Ha.

Vinster och förluster

You win some and you lose some... Det sägs så i alla fall. Jag har vunnit och nog förlorat en del de senaste åren. Vad är det då jag har förlorat och vunnet? Jo vänner..... Jag har väl framförallt vunnit vänner och det är det som är det viktiga men en del har nog glidit iväg också. En del som jag trodde kanske alltid skulle finnas kvar har försvunnit iväg. En del andra som jag vill ska vara kvar glider sakta sakta ifrån mig samtidigt som jag håller i för allt vad tygen håller. Sen finns det de vänner som jag bara träffar ibland men som samtidigt betyder så mycket. Dem jag kan vara mig själv med hela tiden och inte behöver fundera så mycket över. Det känns alltid som om det var igår vi sågs och det behövs inga förklaringar varför vi inte har hörts på länge länge. De vänner jag vunnit på senare år är även de speciella. De vänner man får i så kallad vuxen ålder får man på något sätt på en annan nivå. Jag har hittat mina vänner på de mest olika ställen, på posten, på dansen, på jobbet, skolan och så vidare och så vidare. Jag tycker inte att man kan ha för många vänner men jag tycker definitivt att man kan ha för lite tid för sina vänner.....

Felknullad från början...

Det sa i alla fall ett av mina ex att jag är. Att det blev något fel redan där eftersom det är så mycket fel på mig. Jag kan ibland vara benägen att hålla med. Jag menar, hur funktionsduglig är jag egentligen???? Jag har astma, migrän, stressmage, whiplash och så vidare. Är det inte det ena så är det det andra. Så har det i alla fall varit i helgen. Det kalla vädret och att stå ute och nattvandra gjorde att min astma tyckte att det var dags att spöka lite. En massa puffar och en hel del hostande har det blivit. I natt satt jag och sov en stund för att inte väcka pojkvännen av allt hostande. Sen har vi migränen. Den visade sitt mycket elaka huvud igår och det ordentligt. Jag vaknade när det var nästan dags att gå upp av en ohyglig smärta. "Hmm, det här hade jag inte tänkt mig" tänkte jag någonstans innanför smärthjälmen. Efter ett försök att resa mig och hämta mina tabletter insåg jag att det inte var aktuellt. Jag skakade alltså liv i pojkvännen som låg och sov så sött bredvid mig. Det tog en liten liten stund innan han förstod vad jag ville eftersom jag inte riktigt kan prata när det gör så där ont. Jag mer gnydde, pekade och gurglade men han kom ganska kvickt på vad problemet var. Han hämtade tablett, kall handduk och hällde i mig lite vatten. Sen somnade jag om. Fyra timmar senare vaknade jag återigen till liv. Dags för ny tablett och så skickade jag iväg pojkvännen till apoteket med en fullmakt att hämta ut lite mer heavy duty stuff. Ungefär fyra timmar efter det vaknade jag igen och gick faktiskt upp. Det hela hade dock satt sina spår eftersom jag frågade pojkvännen exakt samma fråga med fem minuters mellanrum och inte hade det minsta lilla minne av att jag hade frågat. Hmm..... Efter hela fem timmars vaken tillvaro slocknade jag igen och sov tolv timmar till. Nu har jag bara den där mysiga känslan av att någon stått och slagit på mitt huvud med ett baseballträ men det går nog över såsmåningom det med.