Oväntat

Idag när jag gick tidigt tidigt till pendeltåget (tio i sju gick det!) såg jag något ganska oväntat. Under spåren har NCC eller något liknande en arbetsplats. Från den dundrade det ut musik och det verkade som om det pågick någon slags morgongympa! Det stod en karl i mitten och alla andra stod runt omkring med ena foten fram och stretchade. Den synen gjorde att det faktiskt kändes mycket lättare att pallra mig vidare. Den gjorde mig liksom glad på något sätt.

Friskt eller sjukt?

Jag har "getts" möjligheten att fundera över läkarkåren i det här landet och lite överallt. Jag tror att de allt som oftast försöker vara till stor hjälp som möjligt men ibland undrar jag om de har den tid de behöver. Eller om de tar sig den tid de behöver...
Min vän som dog i somras hade länge länge sökt hjälp för diverse besvär men hon avfärdades hela tiden som klimakteriekossa mer eller mindre. Sen slutade det som det gjorde också... Hon hade antagligen levt idag om de bara velat ge henne hjälp. Förra året när jag inte mådde bra fick jag ett av de underligaste mottagandena. Jag behövde akuthjälp men fick rådet att komma fem timmar senare. Det dög liksom inte... Det slutade med att jag fick åka in akut. Det är så man får hjälp. Om man inte vet själv vad som är fel på en så är risken att man inte får hjälp. Det är oftast bäst att komma in och berätta vad som är fel på en. När jag sökte hjälp för ett annat besvär för många år sedan blev jag avfärdad gång på gång på gång tills jag läste mig fram på Internet vad det antagligen var för fel på mig. Då lyssnade de och det var mycket riktigt det som var fel på mig.
Men det är inte bara jag och min vän som råkat ut för det här. Pelle Sandstraks historia är ett typiskt exempel på att en del läkare bara lyssnar när man antingen är riktigt riktigt sjuk eller när man själv luskat ut vad som är fel.
Jag tror pappa kan ha rätt i att man bara ska gå till läkaren när man åker in med ambulans...... (Fast det gick ju inte heller så himla bra....)

Uppståndelse

Ja nu har Jesus uppstått! Sannerligen! Jag har fått följa påskens berättelser nära nära nu under min praktik. Det har varit fantastiskt att verkligen få leva påskens berättelser. Från torsdagens avklädande av altaret, vidare till långfredagens mörker och påskaftonens väntan. Igår natt gick jag till min hemförsamling för att fira påsknattsmässa och i morse for jag iväg till påskdagensgudstjänst i praktik församlingen. Det var fint och underbart eftersom det var en familj som bett om att få ha dop i gudstjänsten. De är en helt vanlig familj som inte går i kyrkan i vanliga fall men deras äldste son döptes under en påskdagsgudstjänst och de tyckte att det var så glädjefyllt och underbart att de ville att lillebror skulle få samma mottagande.
Efter det var det ett dop med två barn och sen kom vännen med "nya" flickvännen och mötte upp och vi handlade lite innan vi åkte till dem och jag fick världens godaste middag. Stark men väldigt god. Som den pensionär jag är tog jag tåget hem vid kvart över sju och var hemma halv nio. Nu är klockan snart halv tio och jag funderar på om jag "får" gå och lägga mig. Häromkvällen gick jag och la mig vid tio och jag hade ställt klockan på halv nio på morgonen. En lång natts sömn tänkte jag. Tji fick jag eftersom jag sov mig över min väckarklocka och vaknade vid elva när pojkvännens väckarklocka löjd och då var jag fortfarande trött..... Jag undrar nu alltså bara när jag ska uppstå.

Långfredag

Idag predikade jag på långfredagsgudstjänsten i praktikförsamlingen. I den församlingen bor en biskop emeritus, nämligen Christina Odenberg, Sveriges första kvinnliga biskop. Idag var hon i kyrkan, det var i och för sig inte första gången jag såg henne där på en gudstjänst men det blev speciellt. Efter gudstjänsten kom hon fram och kramade mig sa att jag hade haft en väldigt bra predikan och att hon tror att jag kommer att bli en bra präst! Så trots att detta är långfredagen så känner jag mig väldigt upprymd både för Christinas beröm men kanske framförallt för att Myran kom idag! Hon (så blev det) föddes i natt och jag kan knappt bärja mig tills jag får gosa med den lilla bebisbollen!

Ensam kvar

Nu sitter jag här själv på min praktikplats. Alla andra har gått hem och jag sitter och väntar på att vara med på en Skärtorsdagsmässa. Det ska bli roligt. Det är roligt med praktik överhuvudtaget men GUD så trött jag blir. I morse höll jag på att missa att gå upp. Det kan i och för sig också ha att göra med att vi var på Jeff Dunham igår. Han började åtta och höll på i 2,5 timme. Otroligt! Jag trodde att det skulle vara mycket gammalt material men det var det inte. Han hade läst in sig bra på Sverige också så det gjorde det hela ännu roligare. Lite igenkänningshumor trots allt. Innan dess var jag och Blivande prostinnan på Maria utställningen på Historiska museumet. Det var en intressant utställning men inte så pass modern som jag kanske trodde. Men som pojkvännen sa, det heter ju HISTORISKA museumet, kanske borde gett mig en hint....
Imorgon ska jag predika på långfredagsgudstjänsten och har precis mailat min predikan till pojkvännen för hjälp med utskriften. Fick idag förklarat för mig av ett par damer att det inte är bra när prästen inte använder sig av predikstolen för sin predikan så jag måste väl pallra mig upp i den imorgon. Hej och hå!

De små sakerna

Ibland händer det små saker som gör livet underbart och fantastiskt. Igår när jag kom hem låg ett kuvert på hallmattan. Jag öppnade och i låg ett fint litet kort och tre underbara örhängen! De var från min vän som pysslat dem med mig i åtanke. Helt fantastiskt. Jag bar ett par av dem (vita med en turkospärla i) kände jag mig extra fin och fantastisk. Idag fick jag ett sms som även gjorde mig otroligt glad. En vän som satt i solen och njöt och tänkte på mig. Sådant får solen att även lysa inne i mig. Underbart med underbara vänner!

Jag tog språnget

Jag har gjort det! Jag tog språnget jag inte vågat ta förut. I den församling jag nu gör praktik bor min syster. Den äldsta, den jag inte har haft någon kontakt med under hela mitt liv mer eller mindre. Senaste vi sågs var på pappas begravning. Idag när jag pratade med min handledare föll det sig så att jag var tvungen att på något sätt förklara det hela och det blev så konstigt. När jag kom hem gick jag in på "Hitta" och sökte på hennes namn. Hennes namn dök bara upp där med karta och två nummer. Ett hem och ett till mobilen. Jag satt en stund och tittade på numret och sen gjorde jag det! Jag skickade ett sms. Sen lämnade jag mobilen en stund eftersom jag visste att jag inte skulle våga svara om hon ringde. Det gjorde hon inte men hon smsade tillbaka. Hon ville också ses. Nu är bara frågan, vad gör jag nu?????