Avundsjuka och beundran

Jag läser Innies blogginlägg om att hon känner att hon är helt frisk från sina ätstörningar. Hon har varit väldigt sjuk så det är oerhört roligt att läsa att hon känner att hon mår helt bra nu. Samtidigt som jag fylls av stor beundran för denna starka kvinna (Hon är otrolig, det hon gör är fantastiskt, skriver böcker föreläser, pluggar, lagar bra mat, gör saker med sin man) blir jag så oerhört avundsjuk. Jag är inte helt fri från mina tankar. En av skillnaderna kanske är att jag aldrig varit lika sjuk. Jag har alltid varit lite för normalviktig för att få hjälp. Jag har alltid svävat kring de där kilona där man inte behöver bli särledes ombrydd. Men samma tankar finns där.
När jag var gravid gick det bra. Jag bestämde mig, inget skulle få skada min bebis! Jag åt och gjorde som jag ville. (De gånger jag kunde äta och inte kräktes) Eftersom jag kräktes av att träna struntade jag i det. Medan jag ammade gick det också bra. Jag vet ju att man måste äta extra mycket när man ammar. Då gick jag ju dessutom flera timmar varje dag. Var ute och rörde på mig. Men nu blir det bara värre och värre. Jag har svårt att ta mig till gymmet eftersom jag hellre vill hem och gosa med Ärtan samtidigt som jag vill gå ner några bebiskilon till. Det är kanske inte många men det är tillräckligt många. Och det är ju så enkelt egentligen. Jag behöver "bara" bestämma mig och gå och träna. Men jag väljer det som i mitt huvud är den "lätta" vägen istället, jag struntar i maten. Mår dåligt över allt jag petar i mig och vill egentligen bara sätta fingrarna i halsen. Men nu gör jag ju inte det utan skriker ut ångesten här istället. Bättre det.
Om det vore enkelt skulle jag kunna lägga alla såna här tankar åt sidan. Tänka att det här är en period i mitt liv. Ärtan kommer inte att vara liten hela livet (han är ju jättestor redan!!!) och den där egentiden kommer att komma åter. Men vad hjälper det nu? Och vem har sagt att det är lätt?