En söt mössa

På min mössa står det "Söt" jag har norpat den från sambon eftersom han inte vill använda den. Han fick den av mig förra året i julklapp men vågade inte ha den på sig, varför vet jag inte riktigt. För att visa att varken mössan eller andra personer bits började jag ha den på mig. Jag trivs i min mössa för jag känner mig söt i den. Det roligaste är alla blickar jag får. Jag märker hur folk först tittar lite förstulet för att sen råstirra en gång till. Ha! Men det intressanta är nog mer alla kommentarer. Jag har ju min mössa på mig när jag jobbar på helgerna med att se till att fulla människor kommer dit de ska och de har väldigt roligt åt den. Det mumlas i leden och en del är vitsiga nog att säga "Vilken söt mössa!". Det var roligt ungefär första gången och kanske andra men nu börjar jag bli lite tveksam. När jag dessutom fick höra det igår från en helt nykter nattvandrare blev jag lite tveksam. Fast de kommentarer som jag också får höra är att folk håller med mössan så det är ju trevligt, lite komplimanger mitt i natten när man känner sig som tröttast. Jag undrar om jag kan skaffa mig en sommarvariant av min söta mössa eller om det är att begära för mycket. Så länge har jag min söta mössa och ler i mjugg åt sambon som var för feg för att ha den. Ha!

Så otroligt mycket

Det finns så otroligt många olika saker jag skulle vilja fortsätta studera. Jag skulle vilja ta åtminstone en magisterkurs i etnologin och teologin. Kanske doktorera i något av dem, helst etnologin av någon anledning. Sen finns det ett program om Mänskliga rättigheter på THS som jag har varit intresserad av i urminnestider. Varje gång VHS-katalogen dyker upp i min närhet så dyker jag ner i den och funderar över vad annat jag skulle kunna plugga. Nu är det ju ändå så att mitt CSN lån slut slut slut och skulden är överdrivet stor. Jag ska ju trots allt vara klar alldeles alldeles snart (mindre än fem månader, sa jag det?) och det är väl dags att lämna min lilla kokong av studentlivet. Fast vem vet, jag kanske kan plugga lite på halvtid sen när jag väl är klar...

Psalm 139:1-18

Herre du rannsakar mig
och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnandens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.

Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem grytt.
Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,
väldig är deras mångfald.
Vill jag räkna dem är de fler
än sandkornen,
når jag slutet är jag ännu hos dig.

Måste bara...

Satt och läste några av mina favoritbloggar och hittade det här inlägget av Gröna Anna. Läs och rys! Fy! Vi har verkligen verkligen gått åt fel håll, jag önskar att vi inte hade gjort det.

Tillbaka till vardagen

Så efter en välbehövlig ledighet är det alltså dags att återgå till vardagen. Det var skönt med en kall minisemester till Berlin (läs gärna fästmannens inlägg och foton från det hela här) och ganska många dagar då jag inte gjorde många knop här hemma. Trots allt så är hemmet nästan helt klart, vi har bara fyra kartonger kvar, och jag trivs väldigt bra här hemma. Jag myser i vår jättesoffa och är nästan överdrivet kär i vår diskmaskin. Hur kunde vi klara oss tidigare utan diskmaskin??? Det är Guds gåva till alla par. Den går ju dessutom att ställa in i förväg så att den sätter igång lite senare på dagen. Det gör ju att jag kan sätta igång den så att den är klar lagom tills att sambon, jag menar fästmannen(!), vaknar och kan plocka ur den. Ha!
Det tråkiga med vardagen är dock att jag måste gå upp vad som känns mitt i natten och att fästmannen och jag inte ses så mycket. När jag tog mig hemåt idag hoppades jag att vi skulle hinna ses för annars så skulle det gå 48 timmar mellan gångerna vi ses. Det är ju kanske inte så konstigt om man inte bor ihop, men vi gör ju trots allt det!!!
Trots att det känns lite skumt att åka till skolan i tid och otid igen men det är i alla fall bara 5 månader (fem!!!!) kvar tills prästvigningen. Hepp heppp hepp. Jag hoppas verkligen att dessa månader går fort!

"Favorit i repris"

Jag kom fram till att jag gillar sambon så jag satte en ring på honom! Och han en på mig. Så nu är vi ringmärkta. Så kan det gå men jag tror inte att Beyonce egentligen hade så mycket med det att göra....

Ibland är det bra att vara jag

Igår fick jag skjuts hem från jobbet! Det var fantastiskt bra eftersom jag slutade långt efter att tunnelbanan slutat gå och jag var tvungen att ta tre nattbussar för att ta mig hem. Puh! När jag kom på den första nattbussen efter att ha väntat på den i 45 minuter undrade min kollega om det gick något tåg för mig när vi kom fram till tunnelbanan. Jag förklarade då för honom hur det låg till och han sa att så kunde vi ju inte ha det. Om jag hoppade av bussen vid andra garaget skulle han skjutsa hem mig eftersom han slutade då. Saken är bara den att han bor på HELT andra sidan stan. Jag protesterade lite men han insisterade och jag var väl rätt nöjd med det måste jag erkänna eftersom jag inte såg framemot att åka två nattbussar till. Han skjutsade hem mig och gav mig dessutom en korg! Han är ensam importör för dessa korgar i Norden. Nu pryder sagda korg vårt hem. Anledningen till att han tyckte att det var värt det är att jag pratade och var trevlig och glad mot honom en av hans största dagar på jobbet. Så ibland är det ganska bra att vara "cockerspanielglad" som jag är (även om jag har lärt mig att cockerspanilar är onda egentligen, men det kanske stämmer i alla fall....)