Återigen det där med barnkläder

Surfade runt lite. Hittade unisex-dräkt till barn. Befriande tyckte jag tills jag klickade på bilderna. Det finns en tydligt "pojkig" bild och en "flickig" bild. Känner mig lite förvirrad och illamående.....
Här finns bilderna att kika på.

Tandläkaren

Jag var hos tandläkaren i måndags. Det var första gången på väldigt många år. När jag var student hade jag liksom inte råd. När jag gick därifrån insåg jag varför det var så många år sedan. Min mun värkte och jag blödde samtidigt som jag kände mig som världens sämsta människa. Tydligen borstar jag för hårt på sina ställen och för löst på andra. Hade jag inte förstått att tänderna är fyrkantiga?
När jag låg där i stolen och blev uppläxad för min idioti undrade jag om det var tvunget att vara så här. Jag förstår att man kanske tröttnar på att folk kommer med sönder frätta tänder som hade kunnat vara fina om man bara ansträngde sig eller att folk faktiskt mår lite illa av att komma till en. Det kan inte vara kul. Fast jag skulle kanske vara mer benägen att gå till tandläkaren om jag inte blev behandlad som en korkad tvååring. Jag vet att jag borde använda tandtråd varje dag, jag vet att det inte är bra att småäta. Varför jag inte gör som jag borde alla gånger? Ja, som Paulus säger, viljan är stark men köttet är svagt.....
Nu ska jag i alla fall tillbaka på måndag för att laga ett minihål (som han för övrigt sa att jag inte hade). Om han fortsätter att vara lika dryg kanske jag faktiskt ska ta mod till mig och be om en annan tandläkare. De tar ju trots allt sjukt mycket betalt. Jag skulle aldrig fortsätta gå till en så pass dyr frisör om den drygade sig så mot mig.
Upp till kamp för mig och mina tänder!

Ny start

Jaha, så var det dags att lämna föräldraledighetens trygga bubbla och börja jobba igen. När jag gick hem kändes denna dag oerhört avlägsen. Jag trodde jag skulle längta. Det gör jag inte. Jag önskar jag var hemma med min lille kille. Han kommer ha det hur bra som helst med sin pappa. De kommer få det superkul. Jag tror det är bra för dem. Men det är inte bra för mig.
Jag har gått från att vara en karriärstjej med stort intresse för att vara ute och dansa till att trivas som bäst hemma. Jag gillar att låta dagarna gå i sitt eget tempo och styras av den lille killens behov.
I natt flyttade han in i sitt rum och har sovit bättre där än hos oss. Vi har nog stört honom. Men jag saknade honom hela natten, hade svårt att sova. Nu när jag gick till jobbet hade han inte ens vaknat. Jag hade ju tänkt amma innan jag gick.
Det kommer bli en lång dag det här....

Published with Blogger-droid v1.7.4

Egna barn andras ungar

Vi var i lekparken idag. Det är tydligen sånt man gör numera. Vi var där och hängdes tillsammans med Knoddas familj. Båda grabbarna somnade lagom tills det att vi kom till parken så vi gick och fikade. Det blev flera små avbrott för fika för oss föräldrars skull. När det var dags för sandlådehäng så insåg jag verkligen att det är egna barn andras ungar. Maken sa till några större barn som slängde sand omkring sig och deras pappa påminde dem när de försökte sig på lite mer slängande. Däremot var det ett annat barn som gick fram till oss, rev runt bland det Knoddas och Ärtan grävde i och slängde sand på våra små tellingar.
Ärtan fick sand överallt, bland annat i ögat. Vi var tvungna att torka bort med våtservett och han grät och grät. Gråten var ju visserligen bra eftersom då försvann sanden ut men jag blängde argt på barnets föräldrar.
Barnet vet ju inte bättre men som förälder måste man vara med lite när det är så många barn i samma sandlåda. Man kan inte sitta och fika lugnt på kanten. Självklart så kommer säkert Ärtan ge sig på något barn någon gång men då är det väl ändå min uppgift som mamma att stoppa honom och förklara för honom att man inte får göra så......

För övrigt börjar jag jobba igen på tisdag. Egentligen imorgon men jag har ju ledig dag på måndagar. Det känns verkligen så där. Det känns mer som början på slutet än något annat. Än så länge har jag inte fått något nytt jobb efter de här sex veckorna jag har kvar i min nuvarande församling.
Jag tror att det är Guds sätt att förklara för mig att jag behöver "bara" vara hemma med Ärtan. Inte jobba samtidigt utan fokusera all min energi på det lilla livet. Jag tror att det finns en tjänst som är tänkt just för mig och den kommer när den ska komma. Det är bara att fortsätta försöka ha tålamod, något som jag inte är särskilt bra på. Men men.

Just nu

Funderar jag kring nattvarden. Är det mer fromt att ta den om man inte celebrerat själv?
Hur gör man om man celebrerar mässa två gånger på en söndag och bara vill ta emot en gång per dag? Vilken gång avstår man?

Undrar jag varför Ärtan inte går med på det demokratiskt tagna beslutet att morgonen inte börjar förrän tidigast halv sex.

Längtar jag efter ett jobb. Ett riktigt där jag får stanna.

Lever vi i frustreringens tecken. Sonen kommer bakåt och runt men han vill framåt.

Vill jag ha tillbaka vår bil som varit på verkstan alldeles för länge.

Tittar jag på andra boenden och undrar om vi har råd.

Bävar jag lite för att börja jobba efter mammaledigheten om en vecka.

Njuter jag av de sista dagarna hemma den här omgången.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Könsneutrala kläder

Maken och jag bestämde när sonen föddes att hans kläder inte skulle definieras av att han fötts som pojke. Vi vill att han ska få ha alla färger och att han ska få vara färgglad. Det gick helt okej de första månaderna. Det är som att klädtillverkarna inser att de första storlekarna köps innan man vet om bebis är en pojke eller flicka, alltså ska båda kunna ha dem. Nu när sonen tagit sig upp till storleken 74 har läget däremot ändrats. 74 är tänkt för bebisar mellan 6-9 månader och då ska man minsann ha passande kläder för sitt kön. De kläder som är tänkta för Ärtan är i regel blå eller gröna. Lite brunt finns det också och jeans. För hans kompis Minna som är lika gammal så är kläderna rosa eller lila. De färger som kan räknas som könsneutrala är rött och grönt. De kan båda ha. Gult verkar bara finnas för pojkar på sommaren.
Jag blir så trött. För att få in lite färg i Ärtans garderob har jag köpt lite bodies med rosa i på "flickavdelningen". Vi har satt vår gräns vid att vi inte vill att han ska ha klänningar och kjol. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara ett problem i den här åldern men helt plötsligt är de bodies som är tänkta för tjejer mer som små klänningar än något annat. Puffärm och smock. Hittar man någon med hyfsat enkelt snitt står det gärna "Girlpower" eller "Girls team" eller nåt på. Visst, Ärtan är för girlpower men varför måste det stå något överhuvudtaget?!?!??!
Jag inser att det här kommer att bli ett större problem ju äldre han blir vilket stör mig. Varför kan det inte bara vara kläder? Varför måste de vara för pojkar eller flickor? Varför blir det så att trots att vi har en uttalad önskan om att han ska ha färgglatt och könsneutralt sitter med en liten kille i barnvagnen som är helt klädd i blå och gröna nyanser? *Suck*

Den stora tröttheten

Efter lägret har den stora tröttheten drabbat mig. Det funkar så där med en liten glad kille här hemma. Han har däremot drabbats av separationsångest. Vill bara vara nära, helst sova hos oss också. Kan inte somna på dagarna om han inte ligger omsluten i famnen. Både hos farföräldrarna häromdagen och morföräldrarna igår skreks det ihärdigt. Det är bara hemma som är bra och det är riktigt bra.
Idag sov jag i omgångar fram till halv ett och hade lätt kunnat sova längre. När Ärtan vaknade vid halv sju var jag så trött att jag hade kunnat kräkas. Jag skulle gärna sova några dagar helt och hållet.
Med den vecka som ligger framför mig hoppas jag att den stora tröttheten ger med sig. Pigghet kom!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Äntligen hemma!

Igår kom vi så hem från lägret. Det var oerhört skönt. Än skönare var att mina föräldrar hade kommit hit och gjort middag, tänt ljus och faktiskt städat. Vilken lyx! Vi fick fantastiskt god mat och kunde bara slappna av. Det behövdes eftersom vi i vår sommaryra dök upp i Stockholm mitt under rusningstid och stackars Ärtan skrek sista timmen hem. Den längsta timmen tidsmässigt men den kortaste distansmässigt. Hela familjen var helt slut när vi steg innanför dörren. Han sken i alla fall upp när han såg mormor och morfar och alla de presenter de hade köpt på sina resor i södra Sverige. Bland annat en lisebergskaninkeps och tonvis med kläder från Ullared.
Vinteroverallen från Ullared får mig att fundera. Ska han verkligen bli så stor? Han är på väg ut ur storlek 68 med en rasande fart. Det är några kläder som funkar men det mesta ser ut som om katten har dött som Blivande Prostinnan så fint uttrycker det. Dags att rensa igen alltså. Eftersom han fått så mycket och vi fyndat på Blocket står jag nu i valet och kvalet att rensa undan allt i storlek 68 för att ta fram 74 eller behålla några som typ funkar fortfarande.
Det är ganska skönt att jag inte har värre saker att fundera över en dag som denna för min hjärna är fortfarande ganska efter lägret trött. Skulle nog kunna sova en vecka!
Som tur var blev det bättre mellan mig och min kollega allt efter lägret gick. Vi insåg nog att den andre har massa dåliga sidor men det har vi också. Stämningen blev till och med riktigt kamratlig och hjärtlig på slutet. Inte helt fel det heller.
Nu ska vi ta hand om vårat berg med tvätt och återgå till de djupa funderingarna kring storlekarna. Det passar mig utmärkt.

Läger.

Vi är på läger. Hela lilla familjen. Jag jobbar och grabbarna hänger. De plockar cacher och tittar på naturen. De tittar på mammas jobb och konfirmanderna också. Konfirmanderna kikar tillbaka.
Jag behöver deras stöd. Jag kämpar med min kollega och vårt icke-existerande samarbete. Det tär. Jag kämpar och gruffar. Men framåt går det och snart behöver jag inte samarbeta mer med honom! Ha!