Funderingar i höstmörkret

Så lyser återigen ljusen på våra kyrkogårdar och griftegårdar. Vi minns våra nära och kära på ett extra tydligt sätt. Men som flera av de bloggare som jag läser kommenterar så minns vi inte våra nära och kära just nu, just i helgen. De är alltid med oss och vi bär dem alltid i våra hjärtan. Ärren efter deras bortgång och smärtan efter att de inte finns med oss längre kan dyka upp på en vanlig dag eller en dag som denna. Glädjen över att ha fått dela våra liv med dem kan också skölja över oss när som helst. Jag minns mina nära och kära och låter båda dessa känslor rymmas inom mig. Saknaden som ibland blir för stor och glädjen som även den nästan spränger sönder mig andra dagar.
Jag älskar dem alla fortfarande och är övertygad om att de har det bra där de är. Jag längtar efter dem men hoppas samtidigt att det tar lång lång tid tills vi ses igen.

Lägenheten

Igår var vi alltså på slutbesiktning av vår lägenhet! Det var väldigt spännande men tanken på att flytta ifrån min underbara lägenhet i stan gör tyvärr att det blir lite blandade känslor. Jag vill verkligen flytta till något som bara är "vårt" men jag ÄLSKAR min lägenhet. Hmm... Tur att det blev så snyggt där ute i förorten i alla fall.
Här kommer lite bilder.

Här är tapeten i sovrummet. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag var lite nervös inför det för att vara ärlig.















Köket utan "vitvaror" de är tydligen stöldbegärliga så de väntar in i det sista med att sätta in dem. Låter bra.


Nu idag ska vi iväg och titta på soffa. Vi vill inte ha kvar den vi har eftersom den är gammal och lite smått trasig. Vi försökte mäta ut hur pass stor soffa vi kan ha men det är nog lättare att se om vi är på plats i soffaffären. Igår köpte jag dessutom smala nya bokhyllor för att få plats med mina böcker.... Fortsättning följer!

Sätt jag inte vill dö på.

Det finns många sätt jag inte vill dö på men på sistone har några som är lite extra spektakulära dykt upp.

1. Jag vill inte bli uppäten av en zombie. Detta har jag vetat länge men det blev extra tydligt när jag var och såg Zombieland. (Som för övrigt är en väldigt bra film)

2. Jag vill inte bli ihjälkramad av min "tama" boaorm som sover tillsammans med mig.

3. Jag vill inte snubbla på ett bananskal och slå i huvudet på ett dumt sätt.

4. Jag vill inte dö på toaletten.

5. Jag vill inte ligga i badkaret med något elektriskt i närheten som ramlar i och grillar mig.

Det finns flera olika mer eller mindre intressanta tankar och teorier bakom dessa fem sätt jag inte vill dö på men de får ni fråga om.

Och jag vill ju faktiskt inte dö alls. Men framförallt inte så där!

Bajen i mitt hjärta

Som en del av er vet så är jag Bajare medan sambon är AIK:are (pappa skulle verkligen vända sig i sin grav, om han hade någon...). Idag tog vi oss alltså iväg på derby. I inte alltför vackert väder satt vi på familjeläktaren nära mina kära bajare och njöt av allsången. Sambon hade kanske hellre hamnat närmare gnagarna men jag var i alla fall nöjd. Min nöjdhet höll dock inte i sig matchen igenom då AIK tragiskt nog vann med 2-1 (men vi hade dem på halster ganska länge!) Jag har varit bajare sedan födseln men har ju lovat bort eventuella avkomlingar med sambon till AIK. Detta i utbyte mot att de ska få gå i söndagsskola och be och liknande kristna aktiviteter. Det skär lite i hjärtat men vad göra.
Något som dock gör insikten lite lättare att hantera är att jag de senaste veckorna insett att AIK har de två (eller tre med sambon) sötaste supportrarna. Det hela började med följande artikel (jag orkar inte skriva ut hela men det handlar om livslång kärlek, kärlek till nästan och en fantastisk livshistoria så läs) och det hela bekräftades idag när vi var på matchen. Det satt en fin fin banner på AIK:s läktare och jag blev riktigt tårögd när jag såg den och insåg att det kanske finns hopp för sambon och eventuella barn.





Bilden är inte längre pyttepytteliten eftersom sambon och jag lyckats vara på samma plats samtidigt!

Vad annars!?!?!

Jag måste ju bara skriva om det glada fantastiska beslut som faktiskt blev klart idag. Även om jag kanske inte trodde något annat så gläder det mig. Jag tror inte att det kommer att bli lätt och jag vet att det finns flera personer som hävdar att de tänker lämna kyrkan nu när det har bestämts men jag tror ändå att det stärker vår trovärdighet som kyrka. Hur kan vi predika kärlek och flera av våra medlemmar, arbetskamrater, biskopar inte får visa sin kärlek i vår kyrka?
Det sades på kyrkomötet att det aldrig pratas om samkönade relationer på ett positivt sätt i bibeln. Jag är skeptisk. Jag säger bara Rut (jag hävdar att det kanske inte bara handlar om lojalitet) eller vad sägs om Jonathan och David??? Sen undrar jag bara hur dessa personer hanterar texter som handlar om den lärjunge Jesus älskade mest då de dessutom inte vill att Jesus hade kvinnliga lärjungar....
Kanske måste hitta någon att fråga. Kanske kvinnoprästmotståndaren i församlingen. Jag kan inte tänka mig att det här varit en av hans bästa dagar. Jag predikade (med vippandes diadem och örhänge), en kvinnlig präst var officiant (med assistans av två praktikanter) och nu detta. Kan inte vara kul att vara han idag.
Men skit i det för jag är glad. Jag är glad, lycklig och mer nyfiken än någonsin på mitt framtida arbetsliv. Jag ser framemot att få hålla vigslar mellan personer som älskar varandra oavsett vem de väljer att gifta sig med!

Homoerotik på Öppet hus

Häromdagen satt jag på ett Öppet hus i församlingen och lyssnade på en kvintett som spelade gamla örhängen. Så kom då denna sång och helt plötsligt blev hela tillställningen mycket roligare. Jag fnittrade lite för mig själv när gubbarna och gummorna satt och hummade med. Själv läste jag in en massa homoerotiska tendenser i texten. Så kan man göra en eftermiddag till något mycket roligare. Lyssna och njut!

Happy klapp

Happy klapp är ett uttryck jag använder mig av för att beskriva de fromhetstraditioner som finns i vårt avlånga land och vår värld som kanske koncentrera sig mest på att inte se det jobbiga i livet. Det finns de som bara vill höra glada och pigga budskap samtidigt som det inte är bra att må dåligt eller misslyckas. Nå. Jag har som ni kanske anar en viss avighet gentemot denna sorts fromhetstradition.
Men men. Just nu är jag VERKLIGEN inte happy clapp. Jag känner mig vresig, kinkig och har ont lite överallt. Jag är tydligen allergisk mot församlingen(!) eller kanske snarare de hus de befinner sig i. Mutter. Idag gick det så pass långt att jag var tvungen att åka hem eftersom min astma fick det att kännas som om någon sparkat mig i bröstet. Bah! Efter att ha legat i fine sambons knä och sovit en stund kändes det mycket bättre. När jag väl vaknade till liv igen så började jag rensa. Eftersom vi ska flytta snart (hjälp) så är det verkligen dags att rensa. Idag försvann en massa skor till sopen och dessutom försvann en hel del kläder till diakoniverksamheten i församlingen och de ska också få lite skor. Även om jag inte kan ha saker och ting betyder inte det att inte andra kan använda sakerna. Så där försvann gamla kjolar jag vuxit ur och topar. Men happy clappet fattas fortfarande, men det kanske dyker upp.


Tack alla ni som kommit med glada tillrop och kommentarer efter mitt inlägg om mina mediciner. Tack tack tack! Jag behöver det verkligen nu men det går i alla fall åt rätt håll!

Underligheter

Jag känner att jag har varit med om konstiga underligheter på sistone. Min praktik bjuder på både det ena och det andra. Vi har bland annat en präst där som inte är så där jätteförtjusta över att sådana som jag får bli präster. (Kvinnor alltså....) Sen har vi i min grupp en blivande kyrkomusiker som inte kan någonting om kyrkan eller bibeln. Han kan inte heller prata med folk eftersom han är för blyg. Jag är skeptisk. Vi var med på en konfirmandträff häromkvällen och läste liknelsen om "Den barmhärtige samariern". Han hade aldrig hört den tidigare och de enda delarna av bibeln han har läst är Esther och Rut (vilka jag verkligen inte har något emot. Me love them men ändå!). Jag bryr mig inte ett vittet öre om vad folk utanför kyrkan kan eller inte kan om kyrka och bibel men inom kyrkan får man i alla fall ta och skärpa till sig. Han ska ju faktiskt vara klar i juni! Bah!

Vår käre kvinnoprästmotståndare har även han en massa spännande saker för sig när han har mässa. Han knäböjer och rabblar och gör små egna kors och saker mot altaret. Jag hade en väldigt intressant mässa och jag förvånades starkt över att jag inte kände att det fanns någon som helst vördnad gentemot gåvorna. En i min praktik grupp kände dock precis tvärtom så det är svårt att säga om den personen eller jag som är inne på rätt spår. Eller så är vi båda det. Underligheter är det i alla fall.

Nu är det en vecka kvar av underligheterna och käre sambon ska knalla iväg imorgon och köpa nytt garn för att jag inte ska bli fullkomligt knäpp!

Den däringa ångesten

Jag har bestämt tillsammans med min läkare att jag ska sluta med min medicin. Det är ju bra. På så många olika sätt. Om sambon och jag skulle få för oss att skaffa oss miniatyrvarianter av oss så är det lämpligt om min kropp inte är full av konstigheter. Det är ju dessutom inte meningen att jag ska knapra piller i all evighet. Så nu har jag skurit ner. Först var det från mycket till lite mindre och nu är det hälften av mindre. Jag hade en hel massa ångest när jag gick från mycket till lite mindre men sen gick det bra. För snart två veckor sen gick jag till hälften av mindre. Det har gått okej men jag känner mig lite småhängig. Det kan ju bero på att jag inte anser att det ger mig så mycket att härja runt på praktiken samt att det var pappas dödsdag i lördags. Men jag är lite bekymrad.
Vem är den riktiga Lunkentussen? Är det Lunkentussen med eller utan mediciner? Sambon har knappt känt mig utan mina mediciner, kommer han att tycka om den jag är? Jag antar det men samtidigt är det ju lite knepigt.... Jag började knapra piller typ samtidigt som vi blev tillsammans. När jag försökte sluta förra sommaren gick det ju så där.... (minst sagt.....)Nu ska jag alltså sluta och jag gör det på ett bättre sätt än tidigare men jag är lite nervös som sagt. Att jag analyserar allt jag känner och gör är kanske inte heller så vist men det är svårt att inte göra det... Men jag litar ändå på sambon och mig själv. Det ska nog bli bra det här!


Men en bön eller två skadar ju inte.....

Trodde inte att det var möjligt

Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att sambon och jag kunde ses mindre än vad vi gjorde men det är faktiskt möjligt. Vi har knappt, om ens, setts en halvtimme om dagen den här veckan. Han har i och för sig varit gullig och stannat vaken tills det varit dags för mig att vakna. I går väcktes jag med lite ryggmassage och idag höll han sig vaken en timme extra för att vara vaken när jag väl gick upp. Tyvärr gör inte mitt morgonhumör att jag är den sötaste och trevligaste sambon så där dags... Men söt är han!

Jag sitter också här hemma under filtar och täcken igen och fryser. Det blåser in från våra fönster! Det är underligt att jag kunde glömma det igen. Jag sitter och svär samtidigt som jag njuter av utsikten. Om ungefär sju(7!) veckor flyttar vi dock och om det blåser in där tänker jag lämna in en protest. Syster som arbetar alldeles i närheten av mitt blivande hem säger att de som bygger tycker att det är jättefint i alla fall. Det känns inte som om de skulle göra snyggt men med dålig isolering, vad vore poängen? Så nu längtar jag efter vår nya diskmaskin och fönster som det inte blåser in ifrån!

Tydligen har jag en dödslängtan!

Idag tog min fining som jag träffade i lördags med mig till militärens hinderbana här i närheten. Jag hade panik hela dagen, vad hade jag gett mig in på??? En vis person sa att det var nyttigt för psyket att göra saker man inte vill ibland så jag släpade mig iväg. Lite för att visa för finingens nye pojkvän att jag faktiskt inte bangar heller!
Vi skuttade (eller flåsade) oss runt banan. Hon har betydligt bättre överkroppsstyrka än vad jag har men jag tror jag hade lite lite bättre fotfäste! När jag skulle hoppa ner från ett högt hinder lyckades jag landa på rumpan i sanden och jag misstänker att jag kommer att ha ett ganska stort blåmärke där imorgon. Finingen sa att det gör ju inget för ingen ska ju titta där. Sant men ändå! Efter det blev jag lite fegare (jag är ju lite små feg från början) och vågade inte riktigt hoppa från fler hinder.
Roligt var det i alla fall, kanske mest för att det var med en fin vän. Jobbigt var det definitivt också. Ytterligare ett skäl till att min dröm jag hade som sjuåring att bli militär inte hade gått i uppfyllelse.
Jag ger er också Eddie Izzards version av militären.

Ps: Vi ska se honom i december! Yeay!

I rättan tid

Vi hade trevligt middagsbesök här i helgen. En av mina finingar från gymnasiet och hennes nye kille. Vi såg på fotbollen (BAH!) innan vi åkte iväg på en fest. Det var verkligen i rättan tid att någon kom hem hit förutom sambon och jag. Vi har haft så mycket för oss och bara gått om varandra de senaste veckorna så vi har inte riktigt hunnit med städandet. Visst, det har dammsugits och plockats men avgaserna omkring vår lägenhet gör att det ganska snabbt blir dammig och lite skitigt. Sambon och jag tog alltså tillfället i akt och dammsög lite mer nogrannt, torkade golv, gjorde rent i badrummet och tvättade fönster. Nu känns hemmet mycket trevligare igen. Jag förstår bara inte varför vi inte kan göra allt det här även om det inte ska komma hem folk till oss.
Något annat som är i rättan tid är att prostinnan och jag planerar vår öldrickarresa till Belgien. Jag behöver något trevligt att se framemot. Något jag kan planera och fundera lite kring. Vi har redan kommit överens om en bra helg i vår och verkar ha hittat biljetter. Nu ska jag bara låna pengar av sambon för att köpa dem! (Om han är snäll kan jag ju ha med mig lite choklad hem åt honom)

Rehab

Idag när jag satt på ett kraftigt försenat tåg hem (eller det första var inställt och nästa var tjugo minuter sent men ändå) ringde min arbetsledare från busseriet. Jag var ju hemma i lördags i migränen från helvetet och kunde av förklarliga skäl inte jobba. Nu har jag tydligen varit sjuk för många gånger under det senaste året så nu måste jag på rehabsamtal. Jag frågade honom om det verkligen var nödvändigt eftersom jag faktiskt har dokumenterad migrän och tre av typ fem gånger har det varit just det. De två andra gångerna har det varit feber och snuva, eller en släng av svininfluensan. Min stackars arbetsledare verkade lika angelägen som jag att det skulle räcka med ett läkarintyg på migränen men tydligen är så inte fallet. Jag måste ta mig dit på samtal. När han sa det förklarade jag att jag är i Uppsala hela dagarna hela veckorna och att jag kan komma in tidigare nästa gång jag jobbar. Sambon har varit på ett sådant här samtal och han sa att chefen för bygget, arbetsledaren plus en person från Försäkringskassan ska sitta med. HAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHA! Jag har svårt att se att någon av dessa känner sig jättelockade att komma till garaget vid femsnåret en fredagkväll när de egentligen bara vill slå sig ner i tvsoffan och dricka helgens första glas rött.
Jag ser det hela som ett bra exempel för dem att förstå hur det är att jobba lite knepigare arbetstider. HA!


När sambon var på rehabsamtal sa han upp sig, jag kanske ska följa familjetrenden????

Meditativstickning

Häromveckan kom jag hem och svor som en borstbindare. Orsaken (den gången) var att jag kände att jag inte gjorde något konstruktivt på dagarna och att det kostar mig flera hundra i veckan att pendla och sambon och jag hinner aldrig ses. Min lösning på det hela var att jag tänkte att jag skulle börja sticka. Ungefär samtidigt så började "Morgonpasset" i P3 sticka, virka och pyssla i sina sändningar på morgonen. Efter detta började jag faktiskt att drömma om stickning. Jag tänkte mig att det skulle vara en bra sysselsättning för mig på tåget eller kanske på lektionerna. I skolan finns en fantastisk tjej som jag känner lite så där sen innan och hon erbjöd sig att hjälpa mig. Sagt och gjort. Jag gick och handlade stickor och garn som jag tog med mig idag. Vi knallade iväg till ett fik och sen satt vi där i nästan två timmar och hon hjälpte mig att sticka. Jag stickade dessutom på tåget hem. Det var lite småknepigt när det skumpade men gick över förväntan. Mamma skrattade lite när jag ringde på väg hem från tåget och frågade om hon har några stickor kvar som jag kan få låna. Hon tycker att det lät otroligt att stickning och jag skulle kunna vara en bra kombination. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det....
Det enda jag vet är i alla fall att det känns bra och att det på en lapp i garnaffären stod att 20 minuters stickning är lika meditativt som att göra yoga i 20 minuter. Det är bra nog för mig!
Nu ska jag göra lite grönt te och ta med min stickning till soffan och meditera lite!

Migrän eller hur man sover bort en helg

I går var det tänkt att jag skulle vinna över sambon och lite vänner till honom i Go cart men så blev det inte. Jag vaknade på morgonen och kände att huvudet inte var riktigt med. Jag tog mig upp, tog tablett och gick och la mig igen. När sambon gick bad jag honom att ringa när de kört klart eftersom jag trodde att jag då skulle vara pigg nog att äta mat med dem. När han ringde hade jag inte vaknat ännu. Jag slog igång telefonen kanske tio minuter efter det att han ringde. Jag var bara uppe för att ta ytterligare en tablett. Sen var det bara ner i sängen igen och jag vaknade först när sambon kom hem för att byta kläder inför den fest han skulle på. Jag fick lite pasta och satte mig i soffan. Där satt jag sen i några timmar innan det var dags att sova igen. I morse vaknade jag och det kändes som om någon använt mitt huvud att spela baseball med. Hela dagen har det tagit på krafterna att lyckas sätta samman ord till meningar för att kunna tala och framförallt att göra det samtidigt som jag gått!

Jag avskyr, som kanske är ganska självklart, att ha så ont i huvudet att jag knappt kan andas. Jag ligger där och jag har förstått att jag har tur som kan somna som jag kan när jag har ont men en av de saker jag avskyr mest (förutom att ha ont) är att jag blir så groggig. Det är inte bara dagen med huvudvärk som försvinner utan även dagen efter. Idag skulle vi ha gått på inredningsmässa och lite sånt men det gick inte. Jag missade ju dessutom gårdagens go cart. Jag kommer antagligen dessutom att vara lite lätt groggig i morgon. Bakfull utan det roliga! Blä.
Nä, nu ska jag titta på Top model, det är ungefär så pass intelligent jag klara av att vara just nu.

På besök i förorten och inlägg nummer 200

Idag var sambon och jag ute i förorten och träffade våra blivande grannar. Det var ett informationsmöte inför flytten och allt vad det innebär. Det var tur att sambon satt bredvid mig och klappade lite eftersom min tolerans mot att folk slösar min tid har blivit extremt kort. Det var framförallt en nisse som irriterar mig mest och jag bekymrar mig lite för att han kanske ska bo i vår port. Han kommer säkert bo bredvid oss och klaga på allt vi gör. Eller inte. Sambon kände lite oro för att vi inte ska trivas med våra grannar eller vår lägenhet när vi väl flyttar in. Jag är kanske inte så oroad för själva lägenheten men för människorna. Det är knepigt att ha att göra med människor. Det satt dock några framför oss med sin supersöta dotter som ska bo i vår port, jag hoppas på dem. Det känns nu också som om det blivit verklighet, jag har sett flytten som väldigt väldigt långt fram men inte längre. Huset är klart och snart är det besiktning. Det ska verkligen bli superkul att se hur tapetval, kakelval och kök passar in. Spänningen stiger. Jag kanske till och med publicerar lite bilder när det är dags!


Dessutom är detta mitt 200:ade inlägg. Heja heja bloggen! Lämna gärna en födelsedagskommentar till bloggen.