Jag slår på stort!

Jag tänkte att jag skulle bjuda på en decenniekrönika och inte bara en årskrönika. Det är ju trots allt 00-talets sista flämtande dagar vi upplever nu.

2000: Mitt livs hittills jobbigaste år. I mars dog mormor, en av mina tre stöttepelare. I oktober dog pappa. Jag hann aldrig sörja klart mormor och sorgen efter de båda lever fortfarande i mitt hjärta. Fast det var inte bara det som hände det året. Jag bestämde mig också för att plugga utomlands och bodde i Dominkanska republiken från augusti tills pappa dog. Jag träffade också mitt XP och vi förlovade oss.

2001: Jag ramlade längre och längre ner i mitt mörka hål som jag varit i större delen av 00-talet. Pappas död tog hårdare på mig än vad jag ville erkänna och jag höll all sorg inom mig. Förutom det gick jag på gymnasiet och tog studenten. Jag sökte till Södertörns högskola och började där i augusti. Där lärde jag känna massa trevliga människor och gjorde det som studenter gör mest, festar. Jag bodde tillsammans med XP och lekte vuxen.

2002: Något av ett mellanår. Jag pluggar vidare och mår väl inte helt hundra. XP och jag kämpar på trots allt men det är väl inte helt hundra mellan oss heller. Det som är bra som händer är att föräldrarna gifter sig, syster K och hennes man gifter sig och deras fina lilla Trollsmurf föds i september.

2003: XP och jag separerar och jag träffar XA. Jag bor själv för första gången i mitt liv och får en ventelationskåpa i huvudet som gör att jag får en whiplashskada som fortfarande bråkar med mig. I december gör XA slut med mig (för första gången) och det utlöser en massa underliga saker i mig och skickar ner mig i ätstörningsträsket igen.

2004: Skriver c-uppsats och går ner 15 kilo på ungefär två månader. Tar till slut tag i det hela och börjar styra upp mitt liv. XA och jag fjantar fram och tillbaka under våren men jag är för sjuk för att det ska kunna bli något. Blir på sommaren återigen tillsammans med XA och vi lappar ihop det hela mellan oss.

2005:H och jag åker till Limerick för att plugga. Det var otroligt roligt och spännande trots att H var sjuk större delen av tiden stackarn. Hon måste vara allergisk mot mögel. XA får reda på att Försvarsmakten backar på alla sina löften igen så vi stannar i Stockholm och jag inser att det är präst jag ska bli och börjar läsa teologi.

2006:En hektisk vår. Jobbar två jobb, lär mig köra buss och pluggar heltid. Är helt slut de stunder jag inte pluggar eller jobbar. XA får nya bud av Försvarsmakten och vi bestämmer oss för att flytta söder över. Vi reser också till New York med T och slipper undan snökaoset i Sverige. Jag lyckas fixa så jag kan byta studieort och fortsätter med teologin längre söder över. Lär känna massa underbara människor genom skolan och kyrkan. Trots att jag inte trivs i staden hittar jag mitt andliga hem.

2007: Ett underligt år. Jag äter medicin på våren men inte på hösten förvånande nog. Jag fyller 25 år och har brakkalas med T i slutet av sommaren. Vi låg bredvid en pool i Portugal och planerar detta. Jag blir också antagen som prästkandidat. I september gör XA slut (igen...) och jag flyttar till studentkorridor där jag lever ÄKTA studentliv på alla möjliga sätt.

2008:Sitter på nyårsafton och känner mig lite ensam och alldeles för singel för att vara helt nöjd. Går fem dagar senare på bio och ser en usel film men träffar en fantastisk människa. Min fine fine sambo. Äter återigen medicin under året och försöker sluta till sommaren vilket slutar i katastrof så jag fortsätter knapra piller. Sambon och jag pendlar fram och tillbaka mellan Stockholm och studentstaden för att kunna ses innan jag flyttar hem under sommaren. Flyttar först in i hans lägenhet och sen in i min egen i stan. Jag kör buss 60% och pluggar 70% men det funkar med stöd från alla håll. Till vintern börjar vi fundera över hur vi ska göra för att kunna bilda gemensamt bo så småningom och hittar nya lägenheten. (Eller rättare sagt planerna på att bygga den).

2009:Vi gör slag i saken och bokar lägenheten. Sambon säljer sin lägenhet och vi flyttar tillfälligt ihop i stan. Fortsätter köra buss och plugga. Blir klar med allt på sommaren och börjar slutåret i Uppsala. Börjar i ny klass och anpassar mig från att ha jobbat natt till att helt plötsligt gå upp halv sex på morgonen. Slutar med medicin och denna gång går det mycket bättre. Flyttpackar och flyttar. Bor numera i ett riktigt ordnat vuxet hem tillsammans med sambon. Så kan det gå.

Undrar vad nästa årtionde har framför mig. Förhoppningsvis kommer det att bli lite lugnare. Jag vet inte om jag orkar med en liknande berg och dalbana igen. Men jag vet att jag kommer att börja det med min fine sambo i vår fina lägenhet tillsammans med massa goda vänner!
Gott nytt på er alla!

Elaka jag

Fortfarande alldeles alldeles för trött. Vill inte göra något. Sambon kommer med glada tillrop och motivation för att jag ska komma ur sängen. I tröttheten blir jag elak. De elaka orden bara rinner ur munnen på mig och jag ångrar dem samma stund som jag säger dem men orkar inte ta tillbaka dem. Jag gnäller och skäller. Stackars sambon försöker stå ut och tittar på mig. Igår undrade han varför jag är så kantig. Det undrar jag med. Undrar om det hjälper om jag lägger mig ner och sover tre dagar i sträck fram till nyårsafton så att jag kan börja det nya året med att vara en utvilad och snäll människa....

Två tjejer på loft

Så beskrevs syster K och jag när vi åt på vägen ner till Ullared igår, det stod till och med på vårt kvitto! Ha! Ullared var bra, faktiskt inte särskilt mycket folk och jag shoppade på mig lite bra saker. Jag köpte maskindiskmedel, en duk, lite prylar till nyår och en hel del små prylar till hemmet. Jag hittade även en klänning till nyår, en ny grå kofta (kan man tydligen aldrig få för många av) och lite träningskläder. Sen köpte jag givetvis tre ton strumpor! Jag har nämligen alltid hål på mina strumpor eftersom jag spretar med mina stortår. Jag kan bara inte hålla ner dem. Det gör faktiskt ont. Sambon brukar försöka hålla ner dem men det går bara inte! Så det går mycket strumpor för mig. Jag känner mig nöjd med mina inköp. Mest nöjd är jag självklart med att ha umgåtts med syster och hunnit prata massa massa. Igår kväll drack vi vin och jag tittade på när hon slog in julklappar. Vi skrattade och skämtade. Sen slocknade vi som om någon slagit något hårt i huvudet på oss!
Vägen hem idag bestod av att försöka köra ifrån snön och det gick riktigt riktigt bra!
Så nu sitter jag här och väntar på att min övertrötte sambo ska vakna så att jag får visa mina fynd innan han åker iväg och jobbar. I morgon ska han inte ut och köra och då ska vi mysa, dricka glögg och fira in julen. Det blir bra det eftersom jag inte riktigt förstått att det verkligen är jul om två dagar!

Fundamentalist

Jag har en bekant på facebook som nyligen hade följande i sin statusrad: inser att jag i amerikanska sammanhang skulle anses vara fundamentalist, (givetvis i svenska oxå). Men, kan inte låta bli att ställa mig frågan, hur tror eg de som inte är fundamenatlister? Jag menar, det jag tror på, är ju det som allmännt är känt för att vara kristendom, var har de andra fått sina slutsatser ifrån? Och, har de en egen religion?

För mig blev detta oerhört provocerande. Hon har tidigare haft en statusrad där hon ifrågasätter Svenska kyrkans antagningsprocess. Jag misstänker att det stift där hon bor inte tycker att hon är lämplig för tjänst inom Svenska kyrkan och jag kan nog bara hålla med. En viss historiekritisk hållning tycker jag ändå är en viktig aspekt av vår hållning. Jag kände att jag var tvungen att provocera henne lite och själv fundera lite kring hur hon tänkte så jag frågade hur hon menade. jag fick följande svar: Jo, för en fundamentalist är tydligen den som tror på Bibelns ofelbarhet, jungfrufödsel, Jesus som offer, Jesu uppståndelse, och de under som beskrivs i Bibeln. Om man nu inte tror på detta, vad tror man på då? Och vad ska man rimligen kalla det?

För mig finns det inga problem med att vara bekännande kristen men samtidigt inte tro på bibelns ofelbarhet. Jag kan också ifrågasätta jungfrufödseln eftersom den inte stjälper min tro att inte tro på den. Jag tror på Jesu under som fenomen men jag vet inte riktigt om det är vist att tro bokstavligt på dem.... Mitt svar till henne blev följande:

Jag vet inte jag men när man börjar läsa de grekiska och hebreiska grundtexterna blir ju allt lite luddigare i kanterna. Orden man varit så säker på tidigare betyder ju faktiskt inte det man tror eller vill tro....
Men att tro att Jesus dog och uppstod för vår skull är för mig det absolut viktigaste. Men det är min tolkning. Jag tror att Jesus utförde under men jag tror inte på exakt alla ord som står i bibeln eftersom de är översättningar gjorda av människor för människor in i en kontext och därmed har blivit något som det från början inte var tänkt att vara. Sen får man ju fundera över vilket av evangelierna man "väljer" att tro på. Är det Johannes eller Markus där jungfrufödseln inte nämns eller Matteus och Lukas? Jag tycker att det är svåra frågor men tror att jag måste brottas med dem för att kunna bli en bra predikant, själavårdare och medmänniska i mitt prästkall.

Jag är väldigt nyfiken på vad ni andra tycker. Gick jag fram för hårt? Har jag fel? Och om jag har fel, hur "borde " jag tänka?

Ganska ond (?)

Doktor Rödbeta, Sydafrikas före detta hälsominister som ansåg att man kan bli av med HIV genom att äta rödbetor och dricka citronjuice, har avlidit. Hon fick en leversjukdom som en del anser var självförvållad genom alkoholism och andra säger var av helt andra skäl. Men jag undrar om jag är ganska ond när jag nästan skrockar för mig själv och undrar om hon åt för lite rödbetor? För om det ska fungera för alla dem hon förnekade bromsmediciner mot HIV borde det ju ha funkat för henne..... Jag är nog lite ond.

De små sakerna

Si så här i all stress och mindre panik över kartonger, klasskamrater, uppgifter och julklappar finns det saker som gör mig på osedvanligt gott humör. Trots att man kanske inte tror det blev jag faktiskt glad när examensbeviset kom, det är i alla fall här om än fel.
Jag är också fantastiskt tacksam över min fine sambo som kommer på med små eller stora sätt för att få mig på bättre humör. Heja honom!
Jag är glad över att vi har en julgran på tomten (eller gården kanske är ett mer passande ord). Den är fin och yvig och har lampor i sig. Varje morgon när jag vaknar så där okristligt tidigt tittar jag på den och mår bra.
Jag är otroligt glad över att soffan kommer imorgon och inte nästa vecka som de först sa. Detta innebär att jag på torsdag som är min första dag på jullovet tänker ligga i soffan och titta på alla de tusentals (nja kanske inte) kanaler som vi har ett tag framöver. Yaya!
Så ikväll sitter jag här för sista kvällen på min låtsas soffa och ska slå in julklappar och påminna mig om alla de saker jag har att vara tacksam och glad över!

Ska det verkligen vara så svårt?

Jag var duktig och tog alla mina poäng och skrev min förbannade portfolio till min examen i somras. Jag gjorde allting rätt. Universitetet har dock inte gjort mycket rätt. De vägrade rapportera in mina betyg och slarvade bort diverse papper från min andra högskola om vilka kurser jag har gått. När väl alla papper kommit till rätta tyckte personen som är sekreterare på skolan att det var svårt att rapportera in min betyg så hon gjorde helt sonika inte det. Smart. Efter ganska många arga mail från min sida blev det dock till sist löst och jag fick en avi om ett rekommenderat brev från universitetet till mig. Jag hämtade ut mitt examensbevis och började läsa i det. Döm om min förvåning när jag inser att de skrivit in kurser jag överhuvudtaget inte läst och missat kurser jag de facto har läst! På måndag ska jag ta med mig kursintyget till skolan jag går på nu som bevis att jag får fortsätta i vår och jag antar att det är läge för mig att återigen maila alla instanser och undersöka vem det är som har gjort fel. Men jag undrar verkligen, ska det vara så svårt?

Så var det klart (?)

Nu har ju alltså flytten gått. Jag sitter här ovanpå fyra kuddar insvepta i ett överkast. Vår soffa vi beställde kommer någon gång 21-22 december. Ja de lovade innan jul och det är ju innan jul. Hemmet börjar se ut som ett hem igen efter flera små utbrott från min sida och en lugnande attityd från sambons sida. Han förklarar om och om igen för mig att det går inte att packa upp allt på en eftermiddag samtidigt som jag pluggar heltid och han jobbar heltid. Men han har varit väldigt väldigt duktig nu när jag har varit i skolan. Han bär upp på vinden och hittar mina träningskläder och galgar så att jag lugnar ner mig lite. Jag har på min sida röjt och röjt och röjt. Packat ur diverse kartonger och igår röjde jag i våra fönster och lyckades till och med julpynta lite. Med lampskärmar, blommor och en adventsljusstake ser det faktiskt ut som ett hem. Nu är det mest lilla rummet som ser lite förvirrat ut och den provisoriska soffan som sticker ut. Så snart den riktiga kommer så kommer det nog vara klappat och klart.
Men trött är jag, o så trött så det är otroligt skönt att jullovet verkligen ligger runt knuten!

2003

2003 flyttade jag in i mitt lilla krypin så i sann försäkringsbolagsanda tänkte jag redogöra för vad mer som hände då. Det var i alla fall ett vanligt år som började på en onsdag.
Den 24 maj flyttade jag hit och på Trackslistan låg Melody Club med "Cover girl" etta. Winnerbäck låg på elfte plats med "Åt samma håll" och min favorit den sommaren (döm mig inte det var längesen) Sarek med "Genom eld och vatten" låg på 15 plats.
2003 var också året då biskop Caroline blev dömd till böter för att hon agerade själavårdande och rättrådigt. Heja Caroline!
Bo Lundgren försvann också från vår politiska agenda och jag trodde faktiskt att han hade försvunnit helt, men icke! Sambon och jag blev grymt förvånade när vi såg honom på nyheterna häromkvällen. Numera är han chef för Riksgäldskontoret.

2003 var tyvärr också året då vi fick se den hårda verkligheten av hur vi behandlar våra psykiskt sjuka här i landet. 19 maj anfaller en man flera personer i Åkeshov med ett järnrör och 31 maj kör en man ner flera personer på Västerlånggatan i Gamla stan. Jag undrar vad vi egentligen gjorde med den kunskapen.... Ytterligare ett vansinnesdåd fick vi bli vittnen till 10 september då Anna Lindh högs ner på NK, hon avled dagen efter.

Vilka vann då Nobelpriset?
J.M Coetzee vann i litteratur vilket betyder att det är ganska längesen jag fick hans bok som fortfarande står oläst (eller ja nu ligger den i en kasse) i bokhyllan.
Fredspriset vann Shirin Ebadi och inte för att vara sån men jag tycker nog att hon förtjänade det bättre än Obama....

Men till det allra viktigaste, vem vann då Melodifestivalen??? Jo Fame med "Give me your love" och den kommer här!

Så det här är slutet

Nu är slutet nära, det är bara några timmar kvar. Min fina fina lägenhet känns inte så fin just nu men separationsångesten är på topp!!! Jag vill verkligen flytta, jag var ju precis i nya lägenheten och förundrades över att jag kommer att få bo så fint, men ändå. Jag kommer att sakna mitt lilla krypin. Fast livet har olika faser och nu om några timmar är det dags för en ny. Mycket kommer att hända inom det närmaste året och det här är bara ett delsteg in i allt det nya. Min identitet som student rör sig mot slutet och jag kommer att börja jobba på heltid med det jag är utbildad för. Jag kanske till slut alltså ska bli vuxen. Är det verkligen möjligt??? I och med att jag lämnar lilla lägenheten lämnar jag även de så kallade ungdomsåren bakom mig, eller? Jag ser i alla fall med tillförsikt på 2010 och vår gemensamma flytt!

Lalallalalala jag hör inte!

Just nu vill jag inte lyssna på min kropp. Den säger NEJ igen och igen och igen. Den vill inte mer just nu. Men jag måste mer. Jag måste packa kartonger, fundera över skolan och julen och jobbet. Jag kan inte lägga ner just nu, ledsen kroppen. Den attackerar mig med illamående och huvudvärk för att få mig att sakta ner men jag hinner inte.
Idag var jag i alla fall så pass duktig att jag skolkade från skolan och gick till läkaren eftersom jag kräks när jag ätit. Hon gav mig nya piller och en vit sörja som jag ska dricka tre gånger om dagen. Den smakar tandkräm, blä.
När jag kom hem satt jag och skrev lite på skoluppgifter tills sambon vaknade. Då blev det genomgång av källaren och packning. Som tur är har han en lugnande inverkan på mig så jag har lyckats ta det lite lugnt idag med. Jag har legat i hans knä i soffan och surfat på varsin dator och skämtat och pratat som vanligt. Nu ska jag äta popcorn och titta på en serie för att sen sova. Jag kan ju i alla fall försöka vara lite snäll mot kroppen även om jag inte har tid att lyssna helt....



Men snart är själva flytten över. Fast då ska ju allt upp igen......

Det som gör det värt det

Ibland kan mitt helgjobb vara ganska träligt. Vissa kvällar bara står, går eller åker vi runt i kylan. Det känns som om vi inte gör någonting och de åtta timmarna bara segar sig fram. De kvällarna undrar jag ofta vad jag gör där och inte hemma hos sambon (som inte heller tittar på Idol). De kvällar då det smäller känns det bra att vara där men samtidigt ger de mig en ganska stor misstro mot framförallt vuxenvärlden (som jag då ska tillhöra). Jag tittar på de vuxna som bara står bredvid när barnens hela värld slås i spillror och hur de klagar eftersom "deras" buss blir försenad. De gnäller och klagar samtidigt som jag springer runt och försöker se till så att ingen åker på stryk, att chauffören har det bra och har en trafikledning som skriker mig i örat via mobilen. Efter de kvällarna är jag slut, helt slut.
Men så kommer de ögonblick då jag får en glad och innerlig känsla. Helgen bjöd faktiskt på två sådana ögonblick. Dels var det en av "våra" ungdomar som gjort sig illa. Han grät och grät eftersom han dessutom bråkat med sina vänner. Vi skjutsade in honom till SÖS där han fick hjälp. Han kramades och grät. Kvällen efter var jag fortfarande orolig för honom och skickade ett sms. Då dök han upp, vid bättre mod och lite piggare. Jag fick ytterligare kramar och jag väljer att tro på honom om hur han mår och vad han gör. Mitt jobb och min uppgift är inte att moralisera och ifrågasätta. Min uppgift är att finnas till.
Även en av våra förare gav mig ett sådant ögonblick. Efter det att bussen fått soppatorsk och han fick fel sorts buss bytt till sig fixade vi en större variant åt honom för att han skulle få med sig allt folk från stan senare under natten tittade han på oss och frågade sig hur det hela hade gått om vi inte hade funnits.
Sådana saker gör att det är värt att stå och frysa en hel kväll....

All out advent!

Jag likt Blivande prostinnan, håller på att förbereda för advent. Problemet är bara att det är lite svårt när vi lever i kartonger. Jag vill ju ha fram min stjärna och ljusstakar och massa massa ljus men det går inte eftersom allt ligger i kartonger. Sambon och jag handlade därför "ingredienser" till en storslagen adventsljusstake förra helgen. Det är nu fyra blockljus på en plåtbricka med massa mossa på. I och ovanpå mossan befinner sig också massa flugsvampar och kottar och på ljusen har jag satt fast små bilder på tomtar (en på varje ljus). Tanken var från början att ha siffror men de var så klart slut när vi väl hade tid att gå och handla men jag är nöjd med resultatet. Det är inte så kristet men kanske lite mer natur. Sen när vi väl har flyttat kommer jag verkligen att ta fram den tunga arsenalen! Bland annat min fina nya tomte jag köpte här för några veckor sen. Han står och väntar så tålmodigt i sin påse. Längtar!

Madonna och domsöndagen

Såg den här idag och trots att jag ibland kan ha svårt för henne så anser jag att den har så mycket att säga. Plus att den för mig kopplar ihop domsöndagen och advent på ett bra sätt.

1 av 6

Idag lyssnade jag äntligen på Hanna Hellquists "Sommarprogram". Jag har haft det länge på mobilen men inte lyssnat på det men idag blev det äntligen av som sagt. Hon pratade om massa bra saker som jag kan känna igen mig i och min beundran för henne växte. Jag har gillat hennes krönikor länge och tycker om att lyssna på henne i Morgonpasset på P3.
En av de saker hon tog upp (förutom underliga fäder, depressioner och misslyckade semestrar) var några samtal hon haft på två redaktioner hon jobbat på. Den ena var i Karlstad där de hade kommit in på ämnet kvinno och barnmisshandel. Där var det 1 av 6 som inte hade blivit slagna av någon kille eller man i sin närhet. När hon hade pratat om samma sak i Stockholm var siffrorna desamma fast tvärtom. Där var det bara hon som sa att hon hade blivit slagen. Hon var 1 av 6 där. Hon undrade därför hur dessa personer växte upp och vilka liv de levde. Samtidigt frågade hon sig om det kunde vara så att man på DN:s redaktion har mer att förlora på att erkänna att man har blivit slagen än vad man har i Karlstad. Hennes sätt att prata om kvinno och barnmisshandel var också talande. Jag tror hon gjorde det för att provocera, för att visa hur pass naturlig del det kan bli i livet, att man inte ens bryr sig om det längre. Att det kanske inte alltid gör så fysiskt ont utan att det är skammen som blir den stora smärtan. Känslan av att inte duga som man är, att man alltid måste vara på sin vakt och inte kan vara sig själv.
Jag är 1 av 6. Är du?

Tillräckligt många stenar

Sambon och jag kollar igenom våra filmer nu när vi inte har några kanaler och häromdagen föll valet på Forrest Gump. I den filmen sägs många kloka saker men något som har fastnat hos mig är när Forrests flicka Jennie kastar stenar på sin pappas hus och Forrest konstaterar att det ibland inte finns tillräckligt många stenar.
För visst är det så. Jag tror stenhårt på förlåtelse och att vi ska göra vårt bästa för att leva i förlåtelse men det kanske inte alltid går. Ibland gör personer saker mot oss som vi kanske inte kan förlåta. Saker som skulle kräva så pass många stenar att kasta att det inte finns tillräckligt många stenar. Vi bär på dessa händelser inom oss och de tynger oss och med jämna mellanrum kan vi kasta iväg en sten eller två. Det kanske inte hjälper i det långa loppet men det hjälper för stunden. För vi kommer aldrig att ha tillräckligt många stenar men de vi har kan i alla fall hjälpa oss här och nu.

Sakna eller inte.

När vi flyttar kommer jag att sakna möjligheten att GÅ hem från nästan vilken plats som helst i innerstan. Jag kommer att sakna att aldrig behöva passa tunnelbanor eller bussar. Jag kommer sakna vår stora tvättstuga där det nästan alltid finns tvättmöjligheter och där jag kan använda åtta maskiner samtidigt om jag vill. Jag kommer självklart att sakna utsikten från mitt fönster. Jag kommer att sakna detta lilla krypin som varit min fristad i så många år.
Jag kommer däremot inte att sakna att det BLÅSER (inte drar) in från fönstren så att det är svinkallt här hemma. Jag kommer heller inte att sakna att inte ha någon fläkt ovanför spisen eller att ha ett kök som är så pyttigt att det ibland till och med blir svårt att använda. Jag kommer inte att sakna en del av mina konstiga grannar eller de ganska obehagliga dofter som ibland sprider sig i trapphuset.
Så står jag här bland kartonger och böcker och funderar återigen på hur många lager tidning det behövs runt finglasen för att de ska klara flytten.

Det bara hände...

Ibland när folk varit otrogna så säger de att "det bara hände". Igår när jag åkte lastbil med sambon eftersom vi inte setts på länge pratade vi om det här. Vi funderade på vilken gång av juckarna man kan ursäkta sig själv med att "det bara händer". Någonstans kanske till och med innan juck 1 borde man kunna komma på att det som är på väg att hända inte är någon vidare värst bra idé.
När jag var yngre var jag otrogen mot en pojkvän (jag var bara 17 så det är nog preskriberat nu tror jag) och jag var väldigt väldigt medveten om vad jag gjorde. Det gjorde nog det hela mer intressant dessutom. När det hela skulle erkännas så sa jag i alla fall inte att "det bara hände" för det gjorde det inte. Det fanns flera steg längs vägen som jag hade kunnat backa. Jag hade massor av chanser att inte låta det gå så långt som det gjorde och jag hade kunnat se till att inte hamna i situationen.
Eftersom jag (tydligen) är ganska flirtig hamnar jag ibland i situationer som jag kanske inte riktigt tänkt mig. Jag inser efter en stund att den trevliga/e person jag pratar med inte pratar med mig efter samma förutsättningar. Det går ofta upp en liten lampa i huvudet på mig om att personen mittemot mig tänker på något som jag inte alls planerat. Jag vet en gång för en massa år sedan så dansade jag med en kille på en hemmafest och insåg att han tog sikte på att kyssa mig. Det ledde till att jag i mer eller mindre panik sprang in i köket till min kompis och satt i hans knä resten av kvällen.
Jag pratar, skrattar och är väldigt fysisk. Det kommer naturligt för mig och jag vill inte behöva ändra mig. Men jag ser till att det INTE bara händer. Jag vet var gränsen går och jag tar mig därifrån. Om jag tycker att situationen kanske verkar bli lite väl inriktad mot något jag inte vill vara med om vet jag hur jag ska ta mig därifrån. Man skulle kunna tro att det bara skulle vara att börja prata om sambon men tro mig det är inte alltid det hjälper...... Jag tror dock inte att "det bara händer" och jag det lever jag efter. Vi har alltid ett val att se till att det händer eller inte och jag vill bara att det ska hända med fine sambon.

Nostalgiklipp

Häromdagen kände jag en alldeles speciell frustration som bara kan komma sig när jag känner att jag måste trycka ner delar av mig själv under en längre tid. Detta resulterade i att jag och några till lyckades sänka nivån på samtalet kring fikabordet så till den milda grad att en person i sällskapet lämnade fikabordet. Kan man inte diskutera Origenes egen kastrering och äckliga, smutsiga lemmar så kan man inte. När vi hade haft denna djupa diskussion så kände jag att följande klipp kändes lämpligt igen! Lyckan blir alltid stor när jag kommer på att den finns igen med jämna mellanrum. NJUT!

Minns i november den ljuva september

November skulle kunna vara årets tråkigaste månad. Jag tror att november tävlar med februari om denna fantastiska titel. Bah! Ingen snö, bara mörker och regn och inga julkänslor ännu. I alla fall inga julkänslor som man får låtsas om. Jag tittar ut på det extremt grå sjukhusområdet bredvid huset och funderar på varför vi gör så här mot oss själva. Varför bor vi här?
Jag tror att T med sällskap och Sambon med finaste E gjorde helt rätt i att fly landet. Här är det faktiskt inte mänskligt att vara just nu. Fy och blä. Jag muntrar upp mig med nya serier om levande döda nämligen "The vampire diaries". Mumma.
Jag läser också mysiga bloggar som Underbara Clara och försöker själv att unna mig sovmorgon och lugna stunder mitt i mitt lilla kaos!
Hoppas att dessa tips kanske även kan få er att stå ut med mörkret. Annars kan ni ju fly landet likt många andra!

Ständig hjälp(?)

När vintern nästan känns alltför grå, då stickar jag.
När det inte känns som om det finns någonting att gå upp för på morgonen, då stickar jag.
När ångesten river i kroppen och tårarna vilar i ögonen, då stickar jag.
När längtan efter världens finaste sambo bultar i hjärtat, då stickar jag.
När ensamheten känns oöverkomlig, då stickar jag.
När känslan av att inte duga till dyker upp, då stickar jag.
När tanken på min egen kropp äcklar mig, då stickar jag.....


Just idag känns det väl inte som om det var ett jättebra beslut att sluta med medicin.

Oh! En tanke.

Just det ja. Jag är ju SF i veckan och har en idé. Sambon och jag har ju snart varit tillsammans i två år (ja det är två månader kvar men ändå!) och jag skulle vilja göra något speciellt för honom. När vi precis hade träffats gjorde jag en skiva med sånger på för att han skulle lära känna mig. Nu så traskar vi på i våra liv och har nog insett att de artister som förenar oss är Winnerbäck (döh) och KENT. Jag skulle därför vilja be er (om det nu är någon som läser det här) som känner oss att skicka förslag på sånger som ni tycker representerar oss. Men schhscchhh säg inget till sambon! Lägg in låttitlar på kommentatorsfältet, det går ju att kommentera anonymt. Och ni behöver inte oroa er för att sambon ska hitta det, han frågade häromdagen när jag bytt design på bloggen. 27 juli var det i fall någon undrar.......
Så nu ser jag mycket fram emot era kommentarer och kommer att bli mycket besviken om ingen kommenterar!

Välkommen in effektiviteten!

Sambon är borta. Jag har SF (sambofritt) sedan igår morse och jag saknar honom redan massa. Men för att hindra mig själv från att bara ligga i självömkan med det stora kakfatet så har jag gjort massa saker. Jag började igår med att gå och träna. Sen åt jag lunch med en kompis från södern som jag träffar alldeles för sällan. Efter det gick jag hem med mina äckliga träningskläder och tog en liten paus. Sen bar det av till H för middag och drinkafton. Tanken var att dricka upp alla småslattar men jag tror vi bara åstadkom fler småslattar.... Fast av andra sorters sprit. Hmm... Idag har effektiviteten fortsatt. Jag har städat, tvättat, lagat mat och fixat matlådor. Sen har jag tränat och vikt och lagt in all tvätt. (Förutom sambons tröjor eftersom jag inte viker dem tillräckligt smått). Nu är jag lite trött. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska se lite av de serier jag har bestämt mig för att titta på nu när vi inte har några kanaler eller om jag ska läsa lite.... Det är onekligen väldigt trevliga alternativ oavsett!
Jag undrar bara varför sambon och jag gemensamt inte kan få den här entusiasmen och effektiviteten. Vi är som mest effektiva på skilda håll. Konstigt. Men just nu spelar det ingen roll eftersom det är rent fräscht och jag har både mat och kläder till veckan som kommer!

Jag köper mitt eget godis!

Igår var vi alltså på Winnerbäck. Det var lite panik på förmiddagen eftersom en av bandmedlemmarna fått svininfluensan och de ställde in torsdagens konsert. Men de spelade i alla fall. Puh! Det är en glädje att se dem på scen för de verkar ha så roligt ihop. Winnerbäck kom av sig några vändor i texten men oftast gjorde det inget för publiken sjöng så högt i alla fall. Han var också ovanligt vältalig. Han tog upp att någon skrivit en krönika och pekat ut honom som extremt tjurig. Jag har verkligen inte upplevt honom som tjurig men jag kan tänka mig att "media" tycker det eftersom han inte går på galor eller ställer upp i konstiga skojprogram. Han berättade om hur han vägrade dansa runt julgranen med sin kisströja när han var nio. Detta ledde till att han inte fick någon godispåse. Nu hade han kommit fram till att han vid 34 års ålder inte tänkte börja dansa runt någon gran och han kan köpa sitt godis själv. Right on!
Jag kan ju faktiskt också köpa min egen godispåse (rent bildligt också så klart) och jag tänker inte börja kompromissa med mina värderingar nu. Om jag inte gjorde det förr när jag var en ganska rädd och försynt flicka så ska jag väl verkligen inte göra det nu. Jag tänker fortsätta att hävda att han inte är en könsneutralt tilltal eller stå upp för dem som inte har en egen röst. Prata om det som är obekvämt och vara den som vägrar skratta åt skämt som bara är osmakliga och inte är roliga. Jag tänker vara den obekväma och när det blir extra jobbigt ska jag gå hem och lyssna på mer Winnerbäck.
För jag, jag kan köpa mitt godis själv!

Pepp pepp pepp

Ikväll är det slut på självömkan och dags för något som jag sett fram emot så så länge. Vi ska gå på Winnerbäck!!! YEAY! Det har känts så långt borta och nu är det plötsligt bara här. Jag anser att jag är feberfri och hoppas att resten av kroppen anser det också. Men med tanke på hur rastlös jag var igår så är det nog så. Jag får preppa med mycket te och mat innan vi går in så ska nog allt bli bra. Att gå till ICA igår var lite av ett äventyr men där skyller jag helt klart på att jag var hungrig. Så!
För att inte överdosera (men jag tror inte det går) Winnerbäck så lyssnar jag på radio som min vana trogen är. Men det lutar starkt åt att Spotify och jag ska umgås lite om en stund. Men jag ger er nu den Winnerbäck som fick mig att sent om sider (det var bara bara bara KENT innan dess) fick mig att inse vilket geni karln är! Nu ska jag dricka Echinacea te och preppa inför kvällen!

Jag tänker inte lämna hemmet!

Jag tänker inte lämna hemmet när jag ska ut och shoppa julklappar i år. Det är i alla fall ambitionen. Jag gillar att vara ute i god tid men det är lite svårt nu eftersom jag vill beställa saker via nätet och jag vet ju inte riktigt vad jag har för adress om några veckor. Dessutom så är det ju möjligt att sakerna kommer för tidigt och vi inte bor där eller att de kommer försent och kommer hit, där vi ju faktiskt inte bor längre. Ojevoj. Det finns alltid något att bekymra sig kring, speciellt när man som jag ligger hemma och inte gör något alls eftersom febern fortfarande sitter i. (Fast den verkar vara på väg bort!)
Igår låg jag framför datorn och spanade på unicefs sida, rädda barnen och andra bra sidor där man kan beställa presenter som faktiskt betyder något samtidigt. Idag är jag kanske lite mindre god och tittar på ebay och liknande sidor. Det vore väldigt skönt om allt bara kom neddykande i brevlådan och jag slapp springa runt som en galenpanna dagarna innan jul. Ullared lockar ju i och för sig med sina låga priser men jag tror inte att jag vågar satsa allt på ett kort, tänk om jag inte hittar något.
Sambon undrar varför jag börjar fixa med det här redan nu men jag vet hur det är. Det säger bara puff så är det jul och innan dess ska vi flytta och jag har två eller tre skoluppgifter som ska in. Det är bara att börja i tid. Dessutom förutsätter min plan att inte röra mig utanför hemmet för att shoppa att jag är ute i god tid. Så därför ligger jag nu här, lyssnar på radio och spanar efter bra julklappar att beställa.

Svagare än gemene man?

Nu är jag sjuk.. Igen(?)
Fast jag vet inte om jag räknar feber och migrän i samma kategorier av sjuk, faktiskt. Jag håller mig borta så gott jag kan från sambon för att han inte ska bli sjuk men det är ju så sällan vi ses så jag njuter faktiskt av att vara på samma plats som han. Han ska ju åka till värmen på lördag, det ska inte jag... Alltså, väldigt synd om lunkentussen.
Fast han har ju utlovat fin eller fina presenter när han kommer hem. Just nu försöker jag pracka på honom solskydd 50 och lära honom bra fraser på spanska för att han inte ska komma hem helt sönder bränd. Jag vet inte riktigt hur det går.
I övrigt verkar jag ha valt en bra dag att vara hemma sjuk. Det snöar och Christer har en sex timmars sändning om sex på radion. Jag har ägnat den ganska korta tid jag har varit vaken åt att sticka och lyssna på radio. Vi har ju "inga" kanaler just nu. Det analoganätet har släckts ner och vi kände inte att det var värt att köpa ett abonnemang från Com Hem för en månads skull. Det är inte samma bolag som står för tv:n i nya hemmet. Att vi inte vill ha fler kanaler än 1,2 och 4 verkar vara väldigt ovanligt. Hittills har de skickat ungefär en miljon brev, skickat 1 sms samt ringt 2 gånger för att få oss att teckna avtal. Jag börjar befinna mig i gränslandet mellan hysteriskt road och extremt irriterad. Igår upptäckte jag dock att jag kunde ha två program jag ville se samtidigt trots det lilla utbudet av kanaler....
Men det är ändå väldigt bra med stickning och radio!

Hjälp, vad har jag gett mig in på???

Jag ska åka med syster till Ullared. Det ska bli kul att umgås med henne och dricka vin på kvällen, inget snack om saken. Men nu sitter jag här i soffan och får lite frossa. Anledningen är att de på tv visar någon slags dokumentär om Ullared och jag blir lätt vettskrämd (om det nu går) av alla de människor och typer som är där. Att vi ska åka dit precis innan jul vet jag inte om det är bra eller dåligt.... Jag hoppas på att alla andra redan har handlat då. Jag planerar i alla fall att köpa fina saker till lägenheten och en massa schampoo och balsam och sånt.

Appråpå lägenheten så har jag börjat packa. Allt för att undvika att jag blir superstressad och gråter längre fram (jag är på god väg redan nu). I mitt packande har jag som vanligt börjat med mina böcker. Än så länge har jag packat tre kassar som ska till myrorna och tio kassar som ska med i flytten. Bara två bokhyllor tömda och tre bokhyllor kvar! Puh!

Funderingar i höstmörkret

Så lyser återigen ljusen på våra kyrkogårdar och griftegårdar. Vi minns våra nära och kära på ett extra tydligt sätt. Men som flera av de bloggare som jag läser kommenterar så minns vi inte våra nära och kära just nu, just i helgen. De är alltid med oss och vi bär dem alltid i våra hjärtan. Ärren efter deras bortgång och smärtan efter att de inte finns med oss längre kan dyka upp på en vanlig dag eller en dag som denna. Glädjen över att ha fått dela våra liv med dem kan också skölja över oss när som helst. Jag minns mina nära och kära och låter båda dessa känslor rymmas inom mig. Saknaden som ibland blir för stor och glädjen som även den nästan spränger sönder mig andra dagar.
Jag älskar dem alla fortfarande och är övertygad om att de har det bra där de är. Jag längtar efter dem men hoppas samtidigt att det tar lång lång tid tills vi ses igen.

Lägenheten

Igår var vi alltså på slutbesiktning av vår lägenhet! Det var väldigt spännande men tanken på att flytta ifrån min underbara lägenhet i stan gör tyvärr att det blir lite blandade känslor. Jag vill verkligen flytta till något som bara är "vårt" men jag ÄLSKAR min lägenhet. Hmm... Tur att det blev så snyggt där ute i förorten i alla fall.
Här kommer lite bilder.

Här är tapeten i sovrummet. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag var lite nervös inför det för att vara ärlig.















Köket utan "vitvaror" de är tydligen stöldbegärliga så de väntar in i det sista med att sätta in dem. Låter bra.


Nu idag ska vi iväg och titta på soffa. Vi vill inte ha kvar den vi har eftersom den är gammal och lite smått trasig. Vi försökte mäta ut hur pass stor soffa vi kan ha men det är nog lättare att se om vi är på plats i soffaffären. Igår köpte jag dessutom smala nya bokhyllor för att få plats med mina böcker.... Fortsättning följer!

Sätt jag inte vill dö på.

Det finns många sätt jag inte vill dö på men på sistone har några som är lite extra spektakulära dykt upp.

1. Jag vill inte bli uppäten av en zombie. Detta har jag vetat länge men det blev extra tydligt när jag var och såg Zombieland. (Som för övrigt är en väldigt bra film)

2. Jag vill inte bli ihjälkramad av min "tama" boaorm som sover tillsammans med mig.

3. Jag vill inte snubbla på ett bananskal och slå i huvudet på ett dumt sätt.

4. Jag vill inte dö på toaletten.

5. Jag vill inte ligga i badkaret med något elektriskt i närheten som ramlar i och grillar mig.

Det finns flera olika mer eller mindre intressanta tankar och teorier bakom dessa fem sätt jag inte vill dö på men de får ni fråga om.

Och jag vill ju faktiskt inte dö alls. Men framförallt inte så där!

Bajen i mitt hjärta

Som en del av er vet så är jag Bajare medan sambon är AIK:are (pappa skulle verkligen vända sig i sin grav, om han hade någon...). Idag tog vi oss alltså iväg på derby. I inte alltför vackert väder satt vi på familjeläktaren nära mina kära bajare och njöt av allsången. Sambon hade kanske hellre hamnat närmare gnagarna men jag var i alla fall nöjd. Min nöjdhet höll dock inte i sig matchen igenom då AIK tragiskt nog vann med 2-1 (men vi hade dem på halster ganska länge!) Jag har varit bajare sedan födseln men har ju lovat bort eventuella avkomlingar med sambon till AIK. Detta i utbyte mot att de ska få gå i söndagsskola och be och liknande kristna aktiviteter. Det skär lite i hjärtat men vad göra.
Något som dock gör insikten lite lättare att hantera är att jag de senaste veckorna insett att AIK har de två (eller tre med sambon) sötaste supportrarna. Det hela började med följande artikel (jag orkar inte skriva ut hela men det handlar om livslång kärlek, kärlek till nästan och en fantastisk livshistoria så läs) och det hela bekräftades idag när vi var på matchen. Det satt en fin fin banner på AIK:s läktare och jag blev riktigt tårögd när jag såg den och insåg att det kanske finns hopp för sambon och eventuella barn.





Bilden är inte längre pyttepytteliten eftersom sambon och jag lyckats vara på samma plats samtidigt!

Vad annars!?!?!

Jag måste ju bara skriva om det glada fantastiska beslut som faktiskt blev klart idag. Även om jag kanske inte trodde något annat så gläder det mig. Jag tror inte att det kommer att bli lätt och jag vet att det finns flera personer som hävdar att de tänker lämna kyrkan nu när det har bestämts men jag tror ändå att det stärker vår trovärdighet som kyrka. Hur kan vi predika kärlek och flera av våra medlemmar, arbetskamrater, biskopar inte får visa sin kärlek i vår kyrka?
Det sades på kyrkomötet att det aldrig pratas om samkönade relationer på ett positivt sätt i bibeln. Jag är skeptisk. Jag säger bara Rut (jag hävdar att det kanske inte bara handlar om lojalitet) eller vad sägs om Jonathan och David??? Sen undrar jag bara hur dessa personer hanterar texter som handlar om den lärjunge Jesus älskade mest då de dessutom inte vill att Jesus hade kvinnliga lärjungar....
Kanske måste hitta någon att fråga. Kanske kvinnoprästmotståndaren i församlingen. Jag kan inte tänka mig att det här varit en av hans bästa dagar. Jag predikade (med vippandes diadem och örhänge), en kvinnlig präst var officiant (med assistans av två praktikanter) och nu detta. Kan inte vara kul att vara han idag.
Men skit i det för jag är glad. Jag är glad, lycklig och mer nyfiken än någonsin på mitt framtida arbetsliv. Jag ser framemot att få hålla vigslar mellan personer som älskar varandra oavsett vem de väljer att gifta sig med!

Homoerotik på Öppet hus

Häromdagen satt jag på ett Öppet hus i församlingen och lyssnade på en kvintett som spelade gamla örhängen. Så kom då denna sång och helt plötsligt blev hela tillställningen mycket roligare. Jag fnittrade lite för mig själv när gubbarna och gummorna satt och hummade med. Själv läste jag in en massa homoerotiska tendenser i texten. Så kan man göra en eftermiddag till något mycket roligare. Lyssna och njut!

Happy klapp

Happy klapp är ett uttryck jag använder mig av för att beskriva de fromhetstraditioner som finns i vårt avlånga land och vår värld som kanske koncentrera sig mest på att inte se det jobbiga i livet. Det finns de som bara vill höra glada och pigga budskap samtidigt som det inte är bra att må dåligt eller misslyckas. Nå. Jag har som ni kanske anar en viss avighet gentemot denna sorts fromhetstradition.
Men men. Just nu är jag VERKLIGEN inte happy clapp. Jag känner mig vresig, kinkig och har ont lite överallt. Jag är tydligen allergisk mot församlingen(!) eller kanske snarare de hus de befinner sig i. Mutter. Idag gick det så pass långt att jag var tvungen att åka hem eftersom min astma fick det att kännas som om någon sparkat mig i bröstet. Bah! Efter att ha legat i fine sambons knä och sovit en stund kändes det mycket bättre. När jag väl vaknade till liv igen så började jag rensa. Eftersom vi ska flytta snart (hjälp) så är det verkligen dags att rensa. Idag försvann en massa skor till sopen och dessutom försvann en hel del kläder till diakoniverksamheten i församlingen och de ska också få lite skor. Även om jag inte kan ha saker och ting betyder inte det att inte andra kan använda sakerna. Så där försvann gamla kjolar jag vuxit ur och topar. Men happy clappet fattas fortfarande, men det kanske dyker upp.


Tack alla ni som kommit med glada tillrop och kommentarer efter mitt inlägg om mina mediciner. Tack tack tack! Jag behöver det verkligen nu men det går i alla fall åt rätt håll!

Underligheter

Jag känner att jag har varit med om konstiga underligheter på sistone. Min praktik bjuder på både det ena och det andra. Vi har bland annat en präst där som inte är så där jätteförtjusta över att sådana som jag får bli präster. (Kvinnor alltså....) Sen har vi i min grupp en blivande kyrkomusiker som inte kan någonting om kyrkan eller bibeln. Han kan inte heller prata med folk eftersom han är för blyg. Jag är skeptisk. Vi var med på en konfirmandträff häromkvällen och läste liknelsen om "Den barmhärtige samariern". Han hade aldrig hört den tidigare och de enda delarna av bibeln han har läst är Esther och Rut (vilka jag verkligen inte har något emot. Me love them men ändå!). Jag bryr mig inte ett vittet öre om vad folk utanför kyrkan kan eller inte kan om kyrka och bibel men inom kyrkan får man i alla fall ta och skärpa till sig. Han ska ju faktiskt vara klar i juni! Bah!

Vår käre kvinnoprästmotståndare har även han en massa spännande saker för sig när han har mässa. Han knäböjer och rabblar och gör små egna kors och saker mot altaret. Jag hade en väldigt intressant mässa och jag förvånades starkt över att jag inte kände att det fanns någon som helst vördnad gentemot gåvorna. En i min praktik grupp kände dock precis tvärtom så det är svårt att säga om den personen eller jag som är inne på rätt spår. Eller så är vi båda det. Underligheter är det i alla fall.

Nu är det en vecka kvar av underligheterna och käre sambon ska knalla iväg imorgon och köpa nytt garn för att jag inte ska bli fullkomligt knäpp!

Den däringa ångesten

Jag har bestämt tillsammans med min läkare att jag ska sluta med min medicin. Det är ju bra. På så många olika sätt. Om sambon och jag skulle få för oss att skaffa oss miniatyrvarianter av oss så är det lämpligt om min kropp inte är full av konstigheter. Det är ju dessutom inte meningen att jag ska knapra piller i all evighet. Så nu har jag skurit ner. Först var det från mycket till lite mindre och nu är det hälften av mindre. Jag hade en hel massa ångest när jag gick från mycket till lite mindre men sen gick det bra. För snart två veckor sen gick jag till hälften av mindre. Det har gått okej men jag känner mig lite småhängig. Det kan ju bero på att jag inte anser att det ger mig så mycket att härja runt på praktiken samt att det var pappas dödsdag i lördags. Men jag är lite bekymrad.
Vem är den riktiga Lunkentussen? Är det Lunkentussen med eller utan mediciner? Sambon har knappt känt mig utan mina mediciner, kommer han att tycka om den jag är? Jag antar det men samtidigt är det ju lite knepigt.... Jag började knapra piller typ samtidigt som vi blev tillsammans. När jag försökte sluta förra sommaren gick det ju så där.... (minst sagt.....)Nu ska jag alltså sluta och jag gör det på ett bättre sätt än tidigare men jag är lite nervös som sagt. Att jag analyserar allt jag känner och gör är kanske inte heller så vist men det är svårt att inte göra det... Men jag litar ändå på sambon och mig själv. Det ska nog bli bra det här!


Men en bön eller två skadar ju inte.....

Trodde inte att det var möjligt

Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att sambon och jag kunde ses mindre än vad vi gjorde men det är faktiskt möjligt. Vi har knappt, om ens, setts en halvtimme om dagen den här veckan. Han har i och för sig varit gullig och stannat vaken tills det varit dags för mig att vakna. I går väcktes jag med lite ryggmassage och idag höll han sig vaken en timme extra för att vara vaken när jag väl gick upp. Tyvärr gör inte mitt morgonhumör att jag är den sötaste och trevligaste sambon så där dags... Men söt är han!

Jag sitter också här hemma under filtar och täcken igen och fryser. Det blåser in från våra fönster! Det är underligt att jag kunde glömma det igen. Jag sitter och svär samtidigt som jag njuter av utsikten. Om ungefär sju(7!) veckor flyttar vi dock och om det blåser in där tänker jag lämna in en protest. Syster som arbetar alldeles i närheten av mitt blivande hem säger att de som bygger tycker att det är jättefint i alla fall. Det känns inte som om de skulle göra snyggt men med dålig isolering, vad vore poängen? Så nu längtar jag efter vår nya diskmaskin och fönster som det inte blåser in ifrån!

Tydligen har jag en dödslängtan!

Idag tog min fining som jag träffade i lördags med mig till militärens hinderbana här i närheten. Jag hade panik hela dagen, vad hade jag gett mig in på??? En vis person sa att det var nyttigt för psyket att göra saker man inte vill ibland så jag släpade mig iväg. Lite för att visa för finingens nye pojkvän att jag faktiskt inte bangar heller!
Vi skuttade (eller flåsade) oss runt banan. Hon har betydligt bättre överkroppsstyrka än vad jag har men jag tror jag hade lite lite bättre fotfäste! När jag skulle hoppa ner från ett högt hinder lyckades jag landa på rumpan i sanden och jag misstänker att jag kommer att ha ett ganska stort blåmärke där imorgon. Finingen sa att det gör ju inget för ingen ska ju titta där. Sant men ändå! Efter det blev jag lite fegare (jag är ju lite små feg från början) och vågade inte riktigt hoppa från fler hinder.
Roligt var det i alla fall, kanske mest för att det var med en fin vän. Jobbigt var det definitivt också. Ytterligare ett skäl till att min dröm jag hade som sjuåring att bli militär inte hade gått i uppfyllelse.
Jag ger er också Eddie Izzards version av militären.

Ps: Vi ska se honom i december! Yeay!

I rättan tid

Vi hade trevligt middagsbesök här i helgen. En av mina finingar från gymnasiet och hennes nye kille. Vi såg på fotbollen (BAH!) innan vi åkte iväg på en fest. Det var verkligen i rättan tid att någon kom hem hit förutom sambon och jag. Vi har haft så mycket för oss och bara gått om varandra de senaste veckorna så vi har inte riktigt hunnit med städandet. Visst, det har dammsugits och plockats men avgaserna omkring vår lägenhet gör att det ganska snabbt blir dammig och lite skitigt. Sambon och jag tog alltså tillfället i akt och dammsög lite mer nogrannt, torkade golv, gjorde rent i badrummet och tvättade fönster. Nu känns hemmet mycket trevligare igen. Jag förstår bara inte varför vi inte kan göra allt det här även om det inte ska komma hem folk till oss.
Något annat som är i rättan tid är att prostinnan och jag planerar vår öldrickarresa till Belgien. Jag behöver något trevligt att se framemot. Något jag kan planera och fundera lite kring. Vi har redan kommit överens om en bra helg i vår och verkar ha hittat biljetter. Nu ska jag bara låna pengar av sambon för att köpa dem! (Om han är snäll kan jag ju ha med mig lite choklad hem åt honom)

Rehab

Idag när jag satt på ett kraftigt försenat tåg hem (eller det första var inställt och nästa var tjugo minuter sent men ändå) ringde min arbetsledare från busseriet. Jag var ju hemma i lördags i migränen från helvetet och kunde av förklarliga skäl inte jobba. Nu har jag tydligen varit sjuk för många gånger under det senaste året så nu måste jag på rehabsamtal. Jag frågade honom om det verkligen var nödvändigt eftersom jag faktiskt har dokumenterad migrän och tre av typ fem gånger har det varit just det. De två andra gångerna har det varit feber och snuva, eller en släng av svininfluensan. Min stackars arbetsledare verkade lika angelägen som jag att det skulle räcka med ett läkarintyg på migränen men tydligen är så inte fallet. Jag måste ta mig dit på samtal. När han sa det förklarade jag att jag är i Uppsala hela dagarna hela veckorna och att jag kan komma in tidigare nästa gång jag jobbar. Sambon har varit på ett sådant här samtal och han sa att chefen för bygget, arbetsledaren plus en person från Försäkringskassan ska sitta med. HAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHAHA! Jag har svårt att se att någon av dessa känner sig jättelockade att komma till garaget vid femsnåret en fredagkväll när de egentligen bara vill slå sig ner i tvsoffan och dricka helgens första glas rött.
Jag ser det hela som ett bra exempel för dem att förstå hur det är att jobba lite knepigare arbetstider. HA!


När sambon var på rehabsamtal sa han upp sig, jag kanske ska följa familjetrenden????

Meditativstickning

Häromveckan kom jag hem och svor som en borstbindare. Orsaken (den gången) var att jag kände att jag inte gjorde något konstruktivt på dagarna och att det kostar mig flera hundra i veckan att pendla och sambon och jag hinner aldrig ses. Min lösning på det hela var att jag tänkte att jag skulle börja sticka. Ungefär samtidigt så började "Morgonpasset" i P3 sticka, virka och pyssla i sina sändningar på morgonen. Efter detta började jag faktiskt att drömma om stickning. Jag tänkte mig att det skulle vara en bra sysselsättning för mig på tåget eller kanske på lektionerna. I skolan finns en fantastisk tjej som jag känner lite så där sen innan och hon erbjöd sig att hjälpa mig. Sagt och gjort. Jag gick och handlade stickor och garn som jag tog med mig idag. Vi knallade iväg till ett fik och sen satt vi där i nästan två timmar och hon hjälpte mig att sticka. Jag stickade dessutom på tåget hem. Det var lite småknepigt när det skumpade men gick över förväntan. Mamma skrattade lite när jag ringde på väg hem från tåget och frågade om hon har några stickor kvar som jag kan få låna. Hon tycker att det lät otroligt att stickning och jag skulle kunna vara en bra kombination. Jag vet inte riktigt vad hon menar med det....
Det enda jag vet är i alla fall att det känns bra och att det på en lapp i garnaffären stod att 20 minuters stickning är lika meditativt som att göra yoga i 20 minuter. Det är bra nog för mig!
Nu ska jag göra lite grönt te och ta med min stickning till soffan och meditera lite!

Migrän eller hur man sover bort en helg

I går var det tänkt att jag skulle vinna över sambon och lite vänner till honom i Go cart men så blev det inte. Jag vaknade på morgonen och kände att huvudet inte var riktigt med. Jag tog mig upp, tog tablett och gick och la mig igen. När sambon gick bad jag honom att ringa när de kört klart eftersom jag trodde att jag då skulle vara pigg nog att äta mat med dem. När han ringde hade jag inte vaknat ännu. Jag slog igång telefonen kanske tio minuter efter det att han ringde. Jag var bara uppe för att ta ytterligare en tablett. Sen var det bara ner i sängen igen och jag vaknade först när sambon kom hem för att byta kläder inför den fest han skulle på. Jag fick lite pasta och satte mig i soffan. Där satt jag sen i några timmar innan det var dags att sova igen. I morse vaknade jag och det kändes som om någon använt mitt huvud att spela baseball med. Hela dagen har det tagit på krafterna att lyckas sätta samman ord till meningar för att kunna tala och framförallt att göra det samtidigt som jag gått!

Jag avskyr, som kanske är ganska självklart, att ha så ont i huvudet att jag knappt kan andas. Jag ligger där och jag har förstått att jag har tur som kan somna som jag kan när jag har ont men en av de saker jag avskyr mest (förutom att ha ont) är att jag blir så groggig. Det är inte bara dagen med huvudvärk som försvinner utan även dagen efter. Idag skulle vi ha gått på inredningsmässa och lite sånt men det gick inte. Jag missade ju dessutom gårdagens go cart. Jag kommer antagligen dessutom att vara lite lätt groggig i morgon. Bakfull utan det roliga! Blä.
Nä, nu ska jag titta på Top model, det är ungefär så pass intelligent jag klara av att vara just nu.

På besök i förorten och inlägg nummer 200

Idag var sambon och jag ute i förorten och träffade våra blivande grannar. Det var ett informationsmöte inför flytten och allt vad det innebär. Det var tur att sambon satt bredvid mig och klappade lite eftersom min tolerans mot att folk slösar min tid har blivit extremt kort. Det var framförallt en nisse som irriterar mig mest och jag bekymrar mig lite för att han kanske ska bo i vår port. Han kommer säkert bo bredvid oss och klaga på allt vi gör. Eller inte. Sambon kände lite oro för att vi inte ska trivas med våra grannar eller vår lägenhet när vi väl flyttar in. Jag är kanske inte så oroad för själva lägenheten men för människorna. Det är knepigt att ha att göra med människor. Det satt dock några framför oss med sin supersöta dotter som ska bo i vår port, jag hoppas på dem. Det känns nu också som om det blivit verklighet, jag har sett flytten som väldigt väldigt långt fram men inte längre. Huset är klart och snart är det besiktning. Det ska verkligen bli superkul att se hur tapetval, kakelval och kök passar in. Spänningen stiger. Jag kanske till och med publicerar lite bilder när det är dags!


Dessutom är detta mitt 200:ade inlägg. Heja heja bloggen! Lämna gärna en födelsedagskommentar till bloggen.

Antagonister

Sambons finaste E berättade för mig om antagonisterna i halsen i helgen. Hennes är tydligen inte helt överens, eller de börjar bli det nu efter några spännande övningar. Antagonisterna i det här fallet är alltså muskler. E har haft problem med huvudvärk som nu lyckligtvis börjar gå över. Hennes antagonister fick mig att tänka på mina antagonister och inte bara de i mina muskler. (Efter hennes berättelse börjar jag misstänka att varenda antagonist i min kropp jobbar emot varandra)
Jag tycker allt som oftast om folk men ibland så går det bara inte. Eftersom jag började i en ny klass nyligen har jag försökt hålla mig på mattan. Jag kanske inte ska gå så hårt ut som jag brukar. Jag vill lämna plats för alla. Jag har också försökt att mer eller mindre tycka om de alla men nu börjar det tydligt utkristallisera sig vilka jag är mer eller mindre förtjust i. En del som jag till en början kanske dömde ut har nu fått en andra chans medan ett par andra bara fortsätter att skjuta ut sig. Jag har turligen nog S och numera även H som sitter på varsin sida om mig och klappar på mig när de ser att det börjar ryka ur öronen på mig.
Jag är ju uttalad feminist och rättvisetänkare sedan många år och jag förvånas ständigt över de oreflekterade åsikter som ibland bara ploppar upp. Som att det mer eller mindre är brukligt att tjejer eller kvinnor ljuger om olämpliga sexuella närmanden. Det som kanske stör mig som mest är att det uttalades av en kvinna. Jaha? Så de gånger jag har känt mig utsatt så har jag själv gjort något dumt? Eller det kanske är så att jag inte får tillräckligt med lämplig sexuell uppmärksamhet så jag hittar på saker? Eller? Ursäkta kan du förklara det där en gång till.
Puh!
Snart kommer jag inte att lyckas med att "bara" ryka genom öronen utan jag kommer även att ryta och då kommer jag antagligen att få än fler antagonister men jag misstänker att spänningarna hos antagonisterna i kroppen skulle släppa i alla fall....

Kaftanfunderingar

Igår var det insparksfest på skolan och undertecknad hade en väldigt trevlig kväll. Jag blev efter ett besök på Myrorna till slut utklädd till pirat. Vi hittade ett par rosa plastbyxor med reptilmönster på först men jag kunde "tyvärr" inte ha dem. Jag var inte den enda piraten i gänget men det gjorde inget. Jag blev i sista stund tvungen att hålla tacktalet eftersom han som skulle göra det blev sjuk på eftermiddagen. Jag tog det lite "flying" och det blev riktigt bra faktiskt. Jag är nöjd! Jag dansade mig svettig för att sedan dela säng med S i varsin sovsäck med nyfunne H på golvet på madrass. H bet S i foten när vi skulle gå och lägga oss och vi uppförde oss som tre fnittriga konfirmander på läger tills vi till slut somnade. Jag är lite trött idag eftersom jag alltid tycker att det är lite svårt att sova när man ska trängas med någon i sängen som jag inte är van vid. Dessutom hotade H med att bita mig i foten om jag gnisslade tänder så högt att han vaknade. Skräck!
Idag var det kläddag på skolan och jag var kaftanmodell. Mest för att utföra lite KBT på mig själv. Det första jag skulle visa var röklin, prästskjorta och stola. Hoppla! Efter jag hade hyperventilerat lite gick det faktiskt bra och jag hade jättekul. Efteråt gick jag runt och kollade på de olika utställarna. Det är så svårt! Vem ska man beställa kaftanen ifrån? Var får man "mest" för pengarna? Jag pratade med några där de verkade jätteflexibla med snitt och foderfärg men efter lite läsning av det finstilta insåg jag att i det ganska höga priset inte ingick tyg. Jaha??? Det fanns en annan tjej där som både S och jag köpte varsin skjorta (eller kanske snarare blus) ifrån. Hon syr också upp kaftaner och finns i gamla hemstan. Det vore ju praktiskt. Hon har inte gjort det så länge så hon kanske inte har så extremt mycket erfarenhet men å andra sidan tror jag att hon är väldigt flexibel och kändes lätt att ha att göra med. Eller ska jag ha en konfektionskaftan? Nej, jag tror inte det. Men GUD så svårt det är! Tur att jag har lång tid att bestämma mig.

Mycket eller ingenting

Just nu händer det väldigt väldigt mycket i livet men samtidigt känns det som om jag har ingenting att skriva. Idag har jag varit hemma från skolan eftersom jag har haft ont i mitt stackars huvud och mått fruktansvärt illa. Det började igår i skolan men ville inte gå över. Jag gick och la mig igår redan vid halv tio tiden och när klockan ringde i morse insåg jag att den inte hade försvunnit. Det var bara att somna om igen och jag vaknade inte förrän tolv på förmiddagen. Jag har legat i soffan mest hela dagen men illamåendet vill inte riktigt försvinna. Huvudvärken är näääääääääääääästan borta men inte illamåendet. Jag dricker grönt te med ingefära och vilar. Hoppas att den försvinner tills imorgon.
I veckan har vi insparksfest med vattentema. Jag har lite problem med vad jag ska klä ut mig till. Jag funderade först på sjöjungfru men det känns som ett stort projekt. Idag pratade sambon och jag om vad jag ska vara. Kanske blåstång. Eller hammarhaj. Funderar även på matros eller pirat. Hmmm..... Ett enklare alternativ är kanske våg med blå klänning och en massa sjalar fast nålade. Sambon och jag ska nog ta oss till Myrorna imorgon och se om jag kan hitta något som kan inspirera mig. Förhoppningsvis hänger en fin sjöjungfrukostym där! Vi får se.

Viktig valinformation

Jag blev ju för ett tag sedan ombedd av någon från Kyrkokansliet att skriva om Kyrkovalet här på bloggen. Jag valde att inte ta emot deras information, jag skriver trots allt om vad jag vill. Men jag brinner ändå för kyrkovalet. Jag svär över att sambons arbetstider på söndag gör det nästintill omöjligt för honom att rösta. Vi ska nog försöka lösa det genom att jag ombudsröstar åt honom men ändå. Mina arbetstider är inte heller särskilt val-vänliga men jag tänker offra min sömn för att få rösta. Det är viktigare med demokrati än sömn, sova kan jag göra när som helst! Jag tycker våra vallokalstider är extremt snåla (10-11 sedan paus för gudstjänsten 12.30-20). De är helt anpassade efter dem som har "vanliga" kontorstider på sina arbeten och det finns trots allt ganska många av oss som inte har det. Sambon börjar 9.30 på söndag (Posten prövar något nytt) och kommer antagligen inte hem före 20.00 eftersom det är mer trafik på söndagaseftermiddagar än nätter. Jag jobbar mellan 11.50-21.32 (helt normala tider, jag vet) så jag hinner i alla fall dit en snabbis innan. Puh. Men rösta ska vi!
Jag vill också uppmana er att läsa denna fantastiska artikel som jag blev tipsad om. Den är ursprungligen från när kyrkan och staten skildes åt men har publicerades återigen för snart ett år sedan. Extremt läsvärd!
Så jag uppmanar er härmed att gå till era församlingar och lägg er röst. Om inte annat för att värna om vår rätt att rösta.

En sång om att göra slut

Eftersom jag tjatat om mina "göra slut" drömmar på sistone tänkte jag dela med mig av denna fantastiska sång om att göra slut. Jag håller på att lyssna sönder Promoes senaste skiva "Kråksången" för tillfället och tycker att ni alla borde göra det samma. Lyssna på texten, minns era sår och njut av en fantastisk svensk poet.

En sån dag

Oftast när jag skriver så har jag haft en dag som jag kanske inte är så där förskräckligt nöjd med men så är det inte idag. Just nu är jag nöjd. Jag sitter i vardagsrummet, äter kakor och dricker te och jag har precis plockat ut en lax och zucchinipaj ur ugnen som ser helt underbar ut (om än lite sne, ugnen är inte tillräckligt stor). Den ska jag ha som matlåda några av dagarna nästa vecka. Sambon och jag hann umgås lite mer idag innan han gick till jobbet eftersom jag slutade tidigt i skolan och han har dammsugit och fixat persienner. Imorgon behöver jag inte gå upp klockan sex och ska dessutom gå och träna. Ytterligare en sak att vara nöjd med är att benhinneinflammationen blivit betydligt bättre efter det att jag köpte nya skor förra helgen. De kanske inte är de mest modemedvetna skorna men det är goretex och jag får inte ont i benen. Det räcker för mig just nu. (Hör och häpna).
Nästa vecka ser sjukt intensiv ut men rolig. Det är långa dagar och insparksfest och kläddag. Jag ska vara modell för prästskjortor och kaftaner och ser det som en del i min "KBT" för delar av min högkyrklighet. Det ska bli spännande och underligt. Jag ska dessutom spana efter en stola som mamma kan köpa som prästvigningspresent. Hon ville först göra en men vi kom överens om att köpa är bättre för alla inblandade.
Jag har även fått reda på var jag ska vara under min "praktik i samverkan" och jag är mycket nöjd med placeringen. Jag tror att det kan vara en sådan församling som jag skulle vilja jobba i när jag är klar och nu får jag möjlighet att prova och känna efter.
Nu ska jag återgå till mina kakor och en smula skönlitteratur innan jag fördummar mig själv med lite tv.
Puss mina änglar!

Favvo idag

Jag har inte lyssnat på hela den här versionen men den "vanliga" är grym och Promoe är alltid störtskön (ja jag använder det ordet) så varsågoda. Jag kände att jag behövde lite pepp så då gör nog ni också det.

Jag drömmer

Just nu drömmer jag väldigt väldigt mycket. Det är extremt livliga drömmar och det känns som om de tar väldigt mycket energi. Häromnatten drömde jag om eld. Det brann lite överallt och jag var tvungen att springa in och ut ur ett hus för att rädda saker. Först började jag med att rädda skolböcker och datorn. Det var bara på slutet som sambon ropade i drömmen att jag glömt att rädda Svene ( min nalle som följt med mig överallt och som fortfarande bor på sängen ) och att jag glömt att rädda mitt fina foto på pappa som jag har i sovrummet. Fruktansvärt jobbig dröm. Sen har vi alla "göra slut"-drömmarna. Puh! Jag vaknar verkligen inte pigg. Jag drömmer också att jag har migrän på nätterna. Jag tror att jag faktiskt har det men att det inte exploderar som det kan göra. Sambon berättade även häromdagen att han kunde höra ända ut i köket hur jag gnisslar tänder på morgonen när han kommer hem. Elände. Inte undra på att jag är trött.....

Träning? Träning!

Jag började träna regelbundet våren 2004. Då var jag betydligt smalare än nu och dessutom jättearg. Jag var arg på allt och alla och då var träningen ett väldigt bra instrument för att kunna ta ut all ilska. Sedan dess har jag varit fast. Jag tränar helst tre gånger eller fler i veckan och ägnar mig åt alla möjliga och omöjliga sorters träning. Det gäller, som alla de visa säger, att hitta den träningsform som passar en själv bäst. Som ni vet sprang jag Tjejmilen här för några veckor sedan. Jag kom på 8444:e plats av 21 000 startande och kom in på den tid jag hade tänkt mig. Problemet är bara nu när mina ben gett upp. Min benhinneinflammation är tillbaka med kraft. Jag smörjer och smörjer och förbannar mina ben. Blivande prostinnan hävdar att jag måste ta det lugnt men jag är så otroligt dålig på det. *mutter*
Idag har jag varit på Step och svettades ut flera liter vatten. Det är då jag mår som bäst. Jag känner varje del av min kropp och det är inte huvudet som får jobba utan kroppen. När jag sen känner blodet pumpas runt i alla muskler är det värt allt. Jag förstår inte nu hur jag kunde se träning som något ont där innan våren 2004. Träningen är mitt lyckopiller och är det som många gånger har gjort att jag kunnat hålla mig på banan. Detta är alltså en uppmaning till er som inte kommit igång ännu att göra det. Om jag, som var så negativ, kan så kan ni. Så på med träningsskorna och ge er ut på en promenad eller löprunda så ses vi på gymmet sen!

Identiteskris

Jag drabbades för några år sedan av en identitetskris som bara har förstärkts av att gå i min nya skola. Jag insåg att jag är högkyrklig. Alltså högkyrklig i den meningen att jag uppskattar det liturgiska och församlingens delaktighet i det liturgiska. Jag uppskattar det högtidliga i nattvardens mysterium och de partierna i mässan som sjungs. Jag vill gärna ha det så. Jag vill att den församling jag jobbar i tar det hela på lika stort allvar som jag gör. Jag vill vara liturgiskt klädd och gärna ha min kaftan så ofta som möjligt. Idag sattes jag på prov. Vi skulle öva på att välsigna varandra. Framför altaret iklädda röklin (okej för er som inte är lika kyrkligt nördiga som flera av oss andra så är nog allt detta ganska obegripligt) skulle vi stå och välsigna varandra. Det var jättejobbigt för mig. Jag trodde inte att det skulle vara det men jag mådde fysiskt illa innan och gjorde så gott jag kunde. Jag tror inte att det märktes så där värst mycket på mig men kanske. Nästa vecka är det dags för instiftelseorden. Hur ska det gå?

Göra slut

Nej nej och lugn, sambon och jag ska inte och har inte gjort slut. Men jag har drömt om det på sistone. Jag gråter i mina drömmar och vaknar med våta kinder. Jag sover dåligt av drömmarna och de får mig även att kanske agera en smula överilat ibland gentemot stackars sambon. Han är så elak i drömmarna. Jag har därför funderat över varför jag drömmer de här hemska drömmarna.
Dels är det nog för att jag är rädd för att förlora honom. Nu när jag hittat kärleken och tryggheten hos honom och med honom vill jag inte förlora honom. Sen handlar det nog även om andra konstiga saker.
Under ett "slutgörande" står man oftast utan kontroll och världen förändras runt omkring en utan att man har särskilt mycket att säga till om. Så är det lite i mitt liv också just nu. Jag känner att jag inte har någon kontroll. Jag är i en ny situation jag inte är van vid. Jag vet hur jag gör för att vara student men det här är annorlunda på något sätt. Jag sätter också punkt för en del av mitt liv. Den del där jag levde i mina böcker på universitetet, nu är det tänkt att jag ska omsätta teori i praktik. Det är lite läskigt.
Ytterligare en orsak är nog att det är höst. Hösten är varje år en påminnelse att det har gått ett till år sedan pappa dog. En separation som håller i sig.
Sambon tröstar dock och kramar och säger att jag inte behöver oroa mig, han är min tills jag tröttnar på honom och det lär jag inte göra!

Hittad!

Jag har letat efter en bra ny tatuering ganska länge. Jag har velat ha något som kan ge mig det jag behöver för att visa mig själv att jag faktiskt kan och att jag klarar mer än vad jag tror. Jag har velat ha något som dessutom pekar på detta lite extra mycket. Jag har funderat och kom för ett tag sen fram till vad det ska vara. Efter lite googlande hittade jag det och nu ska det presenteras. Jag vet inte om jag bara ska ha "det" eller om jag som S ska ha något runt omkring. Det beror liksom lite på var jag tänkte placera den. Först hade jag tänkt att ha den vid handleden men det kanske tar fokus från det som är viktigt när man är på hembesök. Därför funderar jag nu på att sätta den nere vid fotknölen på insidan av foten. Där borde väl ingen stirra??? Och om de gör det kanske de bara tror att det är ett skavsår eller nåt. δυναμις blir det i alla fall. Kanske som här, i rött??

Jag visar mitt rätta jag

Idag har jag nog lyckats visa mitt rätta jag i skolan. Jag visade mig vara en av de sjukare i klassen. Jag är den mest allergiska i alla fall. De frågade om våra allergier och jag trodde verkligen att det skulle vara fler än jag som skulle ha en liten lista. Inte var det så inte. Det är nästan bara jag. Jag hade dessutom den längsta.... Följden blev att det kom en massa frågor om det inte är jobbigt att vara så allergisk. Konstigt, jag upplever mig inte som särskilt allergisk. Nog för att pollenallergin sätter sina spår men det är ju också den som gör att alla andra saker påverkar mig. Nå.. Nog om det.
Ytterligare en sida av mig som visades idag är min förkärlek för att bestämma. Vi skulle i klassen välja eller bestämma vilka som skulle vara klassrepresentanter. När frågan kom upp vilka som skulle väljas blev hela klassen tyst. Ingen ville sträcka upp handen. Varför vet jag inte. Är det en fråga om falsk ödmjukhet eller vad? Varför vågar man inte visa att man kan tänka sig ha lite makt? Jag hade då ingen plan på att vara falskt ödmjuk så jag sträckte upp handen och erbjöd mig. Det är kanske underligt men en av anledningarna till att jag ville bli klassrepresentant var att jag var lite orolig för att någon med, enligt mig, knasiga idéer. Tänk om de tycker att jag har konstiga idéer? Ha! Synd för dem, nu får de stå ut med mig tills tidigast nästa termin. Moahahhahahaha!

Det nya livet

I går började det nya livet. Jag började på PIUS. Det känns stort, skrämmande och underbart. Stort eftersom jag inte riktigt trodde att jag verkligen skulle lyckas ta mig dit efter den här sommaren. Skrämmande eftersom detta innebär att jag snart är klar och underbart eftersom detta är en sådan stor del av det jag har väntat på.
Det har dock varit en ganska knepig omställning. Jag är ju inte riktigt van vid att gå upp vid sex-snåret på morgonen. Att gå upp så tidigt innebär ju faktiskt att jag måste gå och lägga mig tidigt och det är nästan svårare än att vakna. Jag är ju van vid att sitta vaken halva nätterna och nu måste jag komma ihåg att helst lägga mig innan elva. Konstigt. Det kommer också bli lite knepigt med mina jobbhelger men jag ser med tillförsikt på det hela.
En mysig men samtidigt lite småunderlig sak är ju att sambon kommer hem lite innan jag åker iväg. Vi hinner ses, prata lite och kanske ge varandra en puss innan han går och lägger sig och jag åker iväg till skolan. Självklart skulle jag vilja vara mer med honom men jag är glad för det jag får!

Nej man kan inte lämna igen ett barn!

Jag satt och googlade lite på olika saker häromdagen, bland annat adoption. Jag tycker att det verkar vara en tanke. (Jag vet inte om sambon riktigt är med på det hela) Jag vill ju gärna ha både biologiska och adopterade barn (lite Brangelina likt jag vet men men). Hur som haver, det var inte det jag skulle skriva om. När jag googlade runt hittade jag en sida som stör mig något enormt. På denna sida kan man hitta barn som en gång adopterats till USA men som sen inte "passar in" i sina nya familjer. Men för GUDS SKULL barn är INTE jag repeterar INTE saker man kan lämna tillbaka. Man åtar sig som förälder oavsett om det är ens biologiska barn eller ens adopterade barn att älska och vårda sina barn genom hela livet. Det finns liksom ingen prövoperiod. Även om jag inte tycker att man kan lämna tillbaka djur hur som helst så känns det som om dessa familjer borde skaffat typ en hamster eller nåt. Dem kan man lämna igen utan att de får alltför stora mentala problem. Tänk er själva att växa upp delar av sitt liv på en institution, sen bli adopterad och sen bli bortkastad igen. Det kanske inte är så konstigt om man är tillbakadragen och inte passar in i familjen om man levt på ett barnhem eller liknande tidigare.
Jag har sagt det förut och jag bävar för att jag måste säga det igen men VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK????????????

Skjuta upp, förhala och svära över sig själv.

Ibland får jag för mig att jag inte kan ta egna beslut. Ganska korkat. Det bestämdes för ett tag sedan att jag skulle följa med sambons fina E med flera på Winnerbäck i vinter. Jag glömde köpa biljett och whooops så var det slutsålt. Som tur var hade de andra inte heller köpt och det dök raskt upp en ny konsert. Jag frågade då sambon om han ville följa med eftersom det är en dag när han är ledig. Han ville fundera på saken. Då gjorde jag det första misstaget, jag bokade inte en egen biljett utan väntade. När han sedan hade bestämt sig för att följa med bad jag honom att boka biljetter. Det var tyvärr misstag nummer två. Han glömde bort det. Inte så konstigt det gjorde ju jag också tidigare. När jag väl bestämde mig för att boka själv eftersom jag insåg att han glömt fungerade inte bokninssajten. Jag bad honom försöka senare när jag var på jobbet men den fungerade inte då heller. När jag väl kom in för att boka var även den nya konserten uppbokad. Så nu är jag jättearg på mig själv för att jag inte bokade min biljett på en gång innan sambon bestämt sig. Det var ju ändå tänkt att jag skulle gå med hans vänner utan honom från början. Extremt EXTREMT irriterande! Jag hoppas verkligen på att någon inte hämtar ut sina biljetter så att jag kan norpa dem på en gång. Oavsett hur sambon ställer sig till att följa med eller inte. Nu sitter jag alltså och kollar bokningssidan ungefär en gång i timmen och hoppas och hoppas....



UPPDATERING!!!
Världens finaste E bokade biljetter åt oss så nu ska vi också gå på Winnerbäck!!! Yeay! Jag förhalade inte det minsta när jag fick hennes sms så jag hämtade ut dem på en gång. En läxa lärd. Och hyllad vare E!

Hösten

Jag gillar verkligen hösten. Luften är klar och känns högre på något sätt. Det är varmt nog att inte behöva ha en massa tjocka ytterkläder på sig men samtidigt så svettas man inte som en gris. Jag vandrar glatt runt i min fina stad och njuter. På söndag ska jag springa Tjejmilen och hoppas på väder som idag. Soligt och hyfsat varmt men ändå lätt att andas. Nu hoppas jag bara på att min benhinneinflammation (som dök upp igen i helgen) låter bli att göra jätteont. Annars får jag hoppa, studsa och svära mig fram till mål.
Jag har beställt en massa kurslitteratur som nu börjar dyka upp på mina "uthämtningsställen" (posten finns ju inte längre). Jag brukar normalt sett inte köpa kurslitteratur men eftersom det här ändå är sista året (på riktigt) tänkte jag mig att jag skulle få unna mig litteraturen. Men dyrt blev det..... Därför bestämde jag mig för att en del av litteraturen faktiskt går lika bra med från biblioteket.
Min fina fina sambo har köpt mig en examenspresent. Jag förklarade för honom att jag tyckte att jag förtjänade en. Jag ska alltså inte få en utan två(!) nya frälsarkransar. Min försvann när vi var i Borlänge i somras och jag har känt mig naken utan den sedan dess. Han har alltså köpt en vanlig och en finare med äkta stenar till mig. Då kan jag ha den fina i skolan eller på kalas och den andra när jag kör buss. Lyckliga jag!
Hösten ser alltså ut att bli riktigt bra. Vännen S har tagit alla sina poäng så vi kan dricka vin ihop i Uppsala och där finns ju även vännen F. Hos honom kan vi sova kvar när vi inte klarar av att ta oss hem (även om han har utedass just nu). Jag längtar och längtar och känner mig riktigt pepp!

Tiddilipom

Jag försöker ta vara på de här sista dagarna innan skolan börjar igen. Jag tar långa sovmorgnar bredvid sambon för att få sova i samma säng en kvart i alla fall. När jag börjar i skolan kommer jag mer eller mindre gå hemifrån innan han kommer hem från jobbet. Vi hoppas på att vi kommer att ses i dörren eller i alla fall få äta frukost/nattmacka ihop. Men just nu så ligger jag gärna kvar i sängen med honom lite för länge. Han gör mig så lycklig och glad så jag vill ju kunna klappa lite på honom någon gång ibland. Jag gillar ju inte att gå upp tidigt heller så det är skönt att kunna strunta i klockan.
Igår tog jag också tag i saker som jag tror att det kommer att bli svårt att hinna på samma sätt sen. Jag frostade av frysen (vilket inte är helt lätt när man inte kan stänga av frysen separat utan den är ihop kopplad med kylen) och fick ut ett mindre berg is ifrån den. Sen gick jag igenom det som skulle in i frysen igen så att det blev lite mer organiserat. Jag tvättade även fem maskiner tvätt (det kommer jag ju tyvärr vara tvungen att fortsätta med, kläderna blir ju smutsiga igen) och bakade muffins. Jag har de senaste dagarna prövat att göra matmuffins. Både med rotselleri och chorizo samt de med spenat och fetaost. Riktigt bra! Jag tror att de kan vara ett steg mot det perfekta mellanmålet. Sen såg jag lite på Criminal minds och efter det var det dags för jobbet. En ganska effektiv dag helt enkelt.
Idag tar jag det andra alternativet och bara softar innan jobbet för det måste man också göra ibland.

Komma över?

Vissa saker kommer man aldrig över. Vissa händelser lämnar små eller stora ärr i hjärtat. De flesta dagar känns inte ärren men andra dagar värker de som om de vore helt nya. Oftast handlar det inte ens om hela dagar utan ärren kliar lite lätt och sen helt plötsligt kommer smärtan lika skarp och plågsam så att man nästan tror att den aldrig varit borta. Jag tror att mina ärr alltid kommer att klia men att det kanske kommer att gå längre och längre tid mellan de mest smärtsamma ögonblicken.

Terminstart

Min terminstart är om ungefär två veckor men det känns liksom i luften att den är nära förestående. Luften känns med en gång lite kallare och klarare och på något sätt finns det en viss spänning i oss. Jag letar kurslitteratur och funderar som vanligt över varför den är så svår att hitta och varför när man väl hittar den böckerna kostar så mycket. Jag ska ut och leta lite mer idag innan jobbet eftersom de kära Internet bokhandlarna inte hade allt jag behöver. På något sätt känns det också som om jag borde köpa ny ryggsäck och nya kläder. (Jag har i alla fall köpt en ny handväska) När jag var liten hade jag i regel växt så mycket över sommaren att mina gamla kläder inte passade så det var dags att köpa nya. Jag hade ju även blivit ett år äldre från när jag såg mina vänner sist eftersom jag fyller på sommaren.
Tyvärr såg sambon lite skeptisk ut när jag sa att jag tyckte att det var upp till honom att införskaffa nya kläder åt min inför terminen. Jag verkar få klara mig med samma kläder som föregående termin. Tur att jag börjar i ny klass!

Anglofiering

Igår var H och hennes J och jag på sommarbio. Det är en av mina favoritgrejer med sommaren, att man kan sitta ute och titta på bio. När vi satt där hade arrangörerna kommit på att vi behövde roas medan vi väntade på filmen. De hade tagit dit "Stockholm linedancers" för att roa oss. De dansade för oss en stund medan vi förstrött tittade på och sedan skulle det vara workshop! Den ende mannen i sällskapet ställde sig på scenen och förklarade för de som var hågade hur man skulle göra. Inget fel på det. Men sen när han skulle räkna in de dansande brast det för oss. Han klämde varje gång ur sig ett "sääääävän äjt!" alltså seven, eight och sen satte takten igång. Man kanske måste varit där för att förstå men jag funderade över varför han inte bara sa sju, åtta..... Nog för att linedance är amerikanskt men ändå! Vi diskuterade även varför det är coolare (nåja) att dansa linedance än vad det är att dansa svensk folkdans. De svenska folkdanserna är tydligen utdöende för att ingen vill dansa dem. Det vore faktiskt tragiskt om vi tappade hela denna del av vårt kulturarv...... (Fast jag vet inte om jag vill vara den som räddar danserna)

Även DN har funderat över detta. Vårt svenska språk blir mer och mer påverkat av engelskan och vi glömmer våra egna gamla ord. H och J och jag diskuterade även detta igår när vi var och kollade på slott. Får man skriva dej eller måste man skriva dig? (Jag anser dig) Är googla ett verb eller inte? På DN:s hemsida kan man adoptera gamla svenska ord och arbeta för deras överlevnad. Många av orden förstår jag att de måste bevaras eftersom de inte används så ofta. Som Ackuschörska (vilket betyder barnmorska). Det är kanske inte ett ord man använder varje dag. Ett ord jag däremot inte förstår varför man måste adoptera är pojke. Änvänds verkligen inte det??? Jag tycker att jag använder det alltsom oftast. Konstigt.

Nå jag uppmanar er nu att adoptera ett ord och göra ett försök till att behålla våra gamla svenska ord eller om ni hellre vill det så kan ni börja dansa folkdans!

Fiffigt Elin!

Det var vad min vän sa till mig när jag berättade att jag börjat ägna mig åt kaloriräkning. Hon lät dessutom lagom impad..... Det var väl kanske inte helt genomtänkt. Jag insåg dessutom att jag äter betydligt mycket mindre än vad de vill. Att behöva räkna varenda liten kalori gjorde inte saken bättre. Då åt jag ännu mindre. Så igår åt jag (om deras räknare nu är som den ska) lite under 1000 kalorier. Sen så tränade jag också så enligt deras räknare fick jag i mig runt 600 kalorier. Den ena sidan av mig hurrar åt att jag kunde äta så få men önskar att jag kunde äta färre medan den andra sidan av mig kommer fram till att det hela kanske inte är så bra. Jag bannade mig själv för att jag överhuvudtaget pysslade med det här. Suck. Därav "Fiffigt Elin". Hmm...

Men då är det skönt att ha vänner som skäller på en då och som skickar arga men kärleksfulla mail till en. Vilket jag tänkte på igen när jag hörde en av mina favoritsånger med Kirk Franklin. Här är refrängen som påminner mig så otroligt mycket om mina vänner som alltid finns där.

I am here you don't have to worry
I can see your tears
I'll be there in a hurry when you call
Friends are there to catch you when you fall
Here's my shoulder you can lean on me

Vad jag har gjort i helgen.

Jag kom upp i luften!!!!! Sambon och jag skulle umgåtts med systeryster men han ringde och frågade om hon och jag ville flyga ballong i stället för att gå och dricka vin. Vi sa kanske inte helt förvånande ja. Det var helt underbart. Det var otroligt vackert väder och varmt och vi flög rakt över staden. Vi njöt av fulla muggar hela tiden. När vi kom ner blev vi döpta i champagne och fick diplom. Jag trodde verkligen att det skulle vara lite småläskigt men det var bara underbart.

Igår var vi på bröllop. En vän till sambon gifte sig. Vi började med att träffa några andra vänner och dricka lite bubbel och äta frukost ihop innan det var dags att bege sig mot kapellet där vigseln skulle hållas. Det var ett väldigt fint bröllop, även om bruden dök upp en halv timme sent. Till sin egen vigsel, hehehe. Efter vigseln åkte vi båt till festplatsen där det blev otroligt god mat, god dryck och trevligt sällskap. Efter middagen var det glatt mingel, lite loungande och dans. Klockan hade börjat bli sent på natten eller tidigt på morgonen om man så vill när vi rörde oss hemåt. Sambon tyckte att vi skulle lyxa till med taxi hem och när vi kom fram hemma funkade lägligt nog inte hans kort men min braiga bank kunde bistå i stället. Ha!

Idag sov vi relativt länge och insåg att det inte fanns någon frukost när vi väl pallrat oss ur sängen. Vi knallade ner mot vattnet, köpte frukost på vägen och låg och degade i solen. Ett litet bad hann vi med också innan det var dags att gå hem så sambon fick någon mat i sig innan jobbet. När han knallade iväg gick jag till parken och la mig återigen på picnicfilten och väntade på Parkteaterns föreställning. De visade Cirkus Cirkörs "Rökt" ikväll. Till en början satt jag väldigt bekvämt på min filt innan det dök upp en massa folk runt omkring mig och invaderade min filt. Föreställningen var otroligt bra och jag ooade och aaade som man skulle. Nu ska jag slappa lite här hemma innan det är dags att ta mig till jobbet imorgon, med lite intervall träning innan.

Är de verkligen så dumma?

Jag tappade för längesedan hoppet av de flesta amerikanare. Jag har insett att de knappt vet var Europa ligger eller att deras system är helt åt fanders. Jag ser framför mig ett folk som likt skådisarna i "Independence day" förväntar sig att hela världen ska lyda deras minsta vink och flagga med deras flagga och kunna deras nationalsång. Ibland tänds mitt hopp igen och jag övertygar mig själv om att inte alla lider av den totala ignorans som verkar råda i USA gentemot resten av världen. Igår fick sig dock denna övertygelse ytterligare en knäpp på näsan. Jag satt och slösurfade lite med tv:n påslagen i bakgrunden. Obama har kommit med ett nytt förslag om att alla amerikaner ska få en sjukförsäkring. Inte som här, eller gud förbjude Storbritanien där allt är gratis, men lite så där lagom så att man inte behöver dö på gatan för att man står utan försäkring. Detta kan ju kännas ganska aktuellt med tanke på att de flesta får sina försäkringar genom jobbet och många förlorar sina jobb nu under krisen. Detta har dock inte tagits emot med öppna armar. De flesta verkar tycka att det är extremt suspekt och underligt. På programmet som visades på tv:n kom ett inslag där Obama fick svara på frågor. Bland annat var det en tant som trodde att regeringen skulle skicka ut folk till alla äldre för att kolla hur de ville dö, eftersom det är det en sjukförsäkring gör......Min bristningspunkt var dock nådd när en av de andra politikerna fick uttala sig. Hennes lösning tog verkligen priset. Hon tyckte att de amerikaner som frivilligt donerar organ (medan de lever) ska få rabatterad sjukvård. Med andra ord tyckte hon att statlig organhandel var bättre än skattebaserad sjukförsäkring.

Så kan man ju också tänka.......

Muntrar upp mig själv

You are my angel and you light up
You are the queen in all the race
You are my angel and you light up
You are the queen in all the race

Me no bad bad one all of the time
Me no sad sad one when I drink up the wine
I gonna dress me up, go looking for fun
I gonna change my name to Don Juan
Me no shilly shally, I know what I want
Me no shilly shally, I know what I need
Me no shilly shally, I know what to say
Me no shilly shally, I'm gonna take you away

You are my angel and you light up
You are the queen in all the race
You are my angel and you light up
You are the queen in all the race

I gonna ring your bell and ask for a date
I gonna run like hell not to be late
I gonna swing your legs up in the sky
I gonna strip off your clothes and give you a try
Now I'm ringing your bell and you want me to tell
Come out for a ride, I'm your midnight guide
We gonna find some place under the sun
And run a bed race till the morning come

You are my angel and you light up
You are the queen in all the race
You are my angel and you light up
You are the queen in all the race

Angel sugar in a friday night, In a saturday night
In all long nights, you are my sexy daughter
Sexy, sexy barbie doll

© Kalle Baah 1999

Faktiskt en av de finare sångtexterna jag vet just nu....