Lunkentuss

Dumheter säger jag!

2012-01-29T20:42:00.000+01:00

I veckan frågade två kollegor mig i fall jag är gravid. Det är jag inte. En av dessa kollegor sa dessutom häromsistens att Ärtan är lite kraftig. Vad är det för fel på dig människa?!?!??! Ja, jag är inte pinnsmal längre men jag är inte tjock och Ärtan är allt annat än kraftig. Han ligger två över på längdkurvan och en över på viktkurvan. En helt normal liten kille helt enkelt. Varken för stor eller för liten.
Underbara Clara bloggade för ett tag sedan om just detta. Att de flesta av oss normala kvinnor har lite av en muffinsmage. Att vi inte är pinnsmala och att vi ibland är lite pluffsigare än annars. Typ vid mens, dagar vi ätit lite mer gott eller när vi samlat på oss lite vatten. Att ha en konvex mage är inte normalt.
Sicken hysteri.
Jag har funderat över det här med tidsprioritering och träning. Jag älskar ju att träna men jag älskar min familj mer. Jag vill hinna träffa Ärtan varje dag och det är faktiskt inte alla dagar jag hinner på grund av jobbet. Det gör att jag de dagar jag har möjlighet att smita lite tidigare inte vill undvara en enda minut. Just nu ligger ambitionen på att träna i alla fall en gång i veckan för att inte glömma hur det känns att svettas och hur glad man blir av att träna. Jag vill komma igång mer och funderar på olika alternativ. Ska man byta till det dyra gymmet nära jobbet och smita på långlunch ibland eller ska jag gå kvar på billiga gymmet och försöka få med mig man och barn?
Tankarna är många men jag tänker inte träna mer för att något pucko tror jag är gravid!

Överraskning!

2012-01-17T17:06:00.001+01:00

Min syster undrade vad jag önskar mig i trettioårspresent. Det undrade jag med men nu vet jag. Jag önskar mig en överraskning! En överraskningsfest kanske. En fest där alla har kul och jag inte behöver göra något. Mat och dricka, musik och party.
Jag tar gärna andra överraskningar också. Spännande saker jag inte gjort förut. En överraskning jag inte kan ana. Det önskar jag mig!

Skapa minnen!

2012-01-16T18:43:00.001+01:00

Även om Ärtan verkligen inte kommer komma ihåg något av vad som händer runt omkring honom nu försöker jag skapa minnen. Jag tänker att om vi tar en massa foton och berättar senare kommer det att bli ett minne ändå.
Idag var en sådan dag. Jag tänkte att vi skulle åka pulka för första gången. Det hade äntligen kommit lite snö. Jag klädde på Ärtan i varma kläder och tog själv på mig överdragsbrallor. Det ska man ha när man åker pulka med sin son. Så gick vi ut. Sonen verkade lite tveksam till snön som föll. När vi satte honom i pulkan uppvisade han ingen jätteentusiasm direkt. Det hade han gjort tidigare på dagen när han åkte i vardagsrummet. Jag sprang lite och drog omkring honom. Ingen reaktion. Sen tyckte jag att han skulle åka i backe. Jag hade en liten kulle på span men maken övertygade mig om en annan kulle. Vi gick bara upp en liten bit och jag stod kvar nästan längst ned för att ta emot. Maken gick upp och släppte. Sonen såg föga road ut. Sen tog jag emot och då välte pulkan! Katastrof!
Sonen grät argt och ledset på samma gång och vi hade glömt nappen. Efter en stund lugnade han ner sig och vi drog vidare. Vi plockade upp honom ur pulkan för att han skulle få sitta i snön och sparka. Total ilska! Skor är tydligen inte hans grej..... Eller kyla.
Vi tog en liten promenad till och då somnade han. Jag tror inte att vi kan räkna detta som en hit. Men ett minne blev det i alla fall.... Bättre lycka nästa gång!

Avundsjuka och beundran

2012-01-03T15:04:00.001+01:00

Jag läser Innies blogginlägg om att hon känner att hon är helt frisk från sina ätstörningar. Hon har varit väldigt sjuk så det är oerhört roligt att läsa att hon känner att hon mår helt bra nu. Samtidigt som jag fylls av stor beundran för denna starka kvinna (Hon är otrolig, det hon gör är fantastiskt, skriver böcker föreläser, pluggar, lagar bra mat, gör saker med sin man) blir jag så oerhört avundsjuk. Jag är inte helt fri från mina tankar. En av skillnaderna kanske är att jag aldrig varit lika sjuk. Jag har alltid varit lite för normalviktig för att få hjälp. Jag har alltid svävat kring de där kilona där man inte behöver bli särledes ombrydd. Men samma tankar finns där.
När jag var gravid gick det bra. Jag bestämde mig, inget skulle få skada min bebis! Jag åt och gjorde som jag ville. (De gånger jag kunde äta och inte kräktes) Eftersom jag kräktes av att träna struntade jag i det. Medan jag ammade gick det också bra. Jag vet ju att man måste äta extra mycket när man ammar. Då gick jag ju dessutom flera timmar varje dag. Var ute och rörde på mig. Men nu blir det bara värre och värre. Jag har svårt att ta mig till gymmet eftersom jag hellre vill hem och gosa med Ärtan samtidigt som jag vill gå ner några bebiskilon till. Det är kanske inte många men det är tillräckligt många. Och det är ju så enkelt egentligen. Jag behöver "bara" bestämma mig och gå och träna. Men jag väljer det som i mitt huvud är den "lätta" vägen istället, jag struntar i maten. Mår dåligt över allt jag petar i mig och vill egentligen bara sätta fingrarna i halsen. Men nu gör jag ju inte det utan skriker ut ångesten här istället. Bättre det.
Om det vore enkelt skulle jag kunna lägga alla såna här tankar åt sidan. Tänka att det här är en period i mitt liv. Ärtan kommer inte att vara liten hela livet (han är ju jättestor redan!!!) och den där egentiden kommer att komma åter. Men vad hjälper det nu? Och vem har sagt att det är lätt?

Myspys?!?!

2011-12-29T21:19:00.000+01:00

En vän till mig skickade ett sms till mig där detta ord fanns med. Det fick mig att fundera över det där med myspys. Det var längesen vi ägnade oss åt myspys här hemma. Mycket tid går åt att hålla barnet glatt, få det att äta eller att somna. Myspys är liksom lagt på is. När barnet väl somnar är vi lika trötta som han. Speciellt nu när han har varit förkyld och vägrat sova. Vi sitter i soffan trötta och lite förvirrade och spelar spel på varsin mobil eller kollar varsitt twitterflöde. Ironiskt eftersom vi båda längtade efter att maken skulle sluta jobba natt så vi skulle ha kvällarna ihop.

Det här är väl grejen med att vara småbarnsförälder. Men jag har lite åldersnoja. Fast åt andra hållet, jag känner mig gammal för mina snart 30-år. Nå väl, det är väl en del av livet. Jag kanske borde logga ner och ägna mig åt myspys istället.

Skapa egna traditioner

2011-12-22T22:25:00.001+01:00

Julen är en tid fylld av traditioner. Mina har sett olika ut sedan jag var liten. På ett sätt när mina föräldrar var gifta. Allt ändrades när mormor dog. Sen firade vi med nya familjen, alla tillsammans! Det höll tills alla småbarn blev lite större. Då blev det föräldrarna (den nya konstelationen) och syster. De senaste åren har jag åkt till svärföräldrarna sent på kvällen och gått på mässa. Förra året hade jag mässa. Så kommer årets variant. Jag jobbar på förmiddagen. Då är make och son hos farföräldrarna. Sen åker vi till morföräldrarna. Lite underligt att vi som har litet barn och jag som är den enda som jobbar jul ska härja runt.... Hur ska vi då skapa egna traditioner? Ska vi sitta hemma själva? Fira hos de olika föräldrarna vartannat år? Flänga? I övermorgon blir det som det blir men det här tåls att tänka på. Vad vill min lilla familj ha för traditioner? Det är dags att skapa egna.

Nötcréme och julefrid

2011-12-21T11:01:00.001+01:00

Jag gillar inte nötkräm jag är mer av en jordnötssmörsperson. Åt massor av jordnötssmör när jag väntade Ärtan. Men nötcreme tänker jag ändå skriva om!
Jag vill göra min lilla lilla insats. Den här bloggposten är en del av den. Jag skriver detta eftersom alla barn inte har samma förutsättningar. Alla föräldrar kan inte ge sina barn det de behöver. När jag ser min hungrige lille kille smaska i sig maten vi ger honom värker det i mig när jag inser att andra mammor och pappor inte kan ge sina barn samma livsnödvändiga kost. Därför gör jag detta blogginlägg! Gör detsamma du!

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Foto:Unicef

Då var jag inte så nöjd med min man

2011-12-20T11:34:00.000+01:00

Jag är nästan alltid nöjd med min man. Han är världens finaste och han älskar mig precis som jag är. Därför känner jag att jag kan dela detta.
Sonen har de senaste veckorna återgått till att ha ett ganska konstigt dygnsschema. Han vaknar gärna på småtimmarna och partar runt några timmar innan han somnar igen. Han gjorde så när hans tänder där nere dök upp så jag antar att han besväras av lite tandvärk. Eller vad det nu kallas när tänderna är på väg. Så gjorde han även i helgen. Det leder till två ganska trötta föräldrar. Så när Ärtan somnade om i lördags förmiddag gick vi resolut och la oss igen. Vi skulle ju iväg på lillejul på kvällen sen så det gällde att vara på gott humör.
Efter en stund ringde min telefon. Jag tittade på den och såg ett nummer som jag misstänkte var min svärfars jobbnummer. Jag svarade inte, jag sov ju! Sekunden senare ringde min mans telefon och sen pep det från sms. Vi sov vidare. Ytterligare en stund senare ringde makens telefon igen. Vi ignorerade den med kraft. Döm då om vår förvåning när det ringde på ytterdörren. Maken förstod inte vad det var som lät men jag körde upp honom i alla fall. Jag misstänkte att det var svärfar som ringde på. Jag tänkte verkligen inte gå upp eftersom jag sov i bara trosorna. Så kul skulle vi inte ha det. Maken gick sömndrucket ut och öppnade och dör stod mycket riktigt svärfar som kommit förbi en sväng. Jag tänkte att det kanske vore en idé att gå upp för mig också. Saken var bara den att maken inte stängde sovrumsdörren när han lufsade iväg. Där låg alltså jag i bara trosor och funderade över hur jag skulle kunna gå upp och klä mig utan att blotta hela mig. Det gick efter lite akrobatik och jag kunde ta mig upp. Ärtan vaknade också ganska snart därpå.
Men då var jag inte så nöjd med min man. Jag tyckte han hade kunnat dra igen dörren i alla fall så jag slapp fundera över hur nära relation jag vill ha med min svärfar. Men jag har bestämt det nu i alla fall. Han behöver inte se mig naken......

Kära Elisabet.

2011-12-15T14:51:00.001+01:00

Hej Kära vän.
Du har varit död i tre och ett halvt år. Ofattbart! Jag saknar dig varje dag och inspireras av dig.
Just nu sitter jag här och läser en bok om barn med överlappande diagnoser. Jag funderar över de diagnoser som finns och vilka jag har mött. Jag funderar över hur du skulle ha hanterat diagnoserna om du mött dem. Jag vet att du skulle mött dem som du gjorde med allt annat, med kärlek. Den oerhörda kärleken.
Jag ska till nästa läsår antagligen ha en konfirmandgrupp för ungdomar med neuropsykiatriska problem eller snarare en så kallad "särskolegrupp". Jag ser framemot det något oerhört. Samtidigt skrämmer det mig. Klarar jag av det själv? Utan dig? Jag kan ju inte ringa dig och fråga om råd!
Du har gett mig så mycket och jag bär dig med mig i hjärtat. Jag tänker på dina varma kramar och ditt tålamod dagligen. Du gav mig modet att ta mig an detta.
Jag tackar dig och jag saknar dig.
Käraste Elisabet, tack för att jag fick vara en del av ditt liv!

Ibland blir det fel

2011-11-28T15:16:00.001+01:00

Ibland när man vill rätt så blir det så fel. Jag trasslar in mig i relationer som jag borde hålla mig utanför. Som min goda vän Blivande prostinnan sa, ibland får man lite hybris. Framförallt när man tror att någon behöver en! Behöver just mig, i min yrkesroll. Då är det lätt att vandra i väg långt från sin egentliga markör för livet. När jag tror att det måste vara just jag som hjälper till. Men så är det ju sällan, eller rättare sagt, så är det ju nästan aldrig.
Jag har inte kunnat sova i helgen på grund av en sådan relation (att sonen har öroninflammation har inte heller hjälpt) och jag har haft riktigt ont i magen. Jag skulle träffat personen idag men var tvungen att ställa in eftersom sonen har öroninflammation och behövde gå till doktorn och maken också är sjuk. När jag ringde och meddelade detta insåg jag snabbt att det var jag som hade insisterat på att vi skulle ses. Personen i fråga lät inte alltför uppriven över att jag inte skulle komma och styra upp h*ns liv. Vi bestämde inte heller någon ny tid eller sa något om att vi skulle höras igen.
Kan det vara så att jag trodde att jag behövdes mer än vad jag faktiskt gör? Jag tror nog det. Kan det vara så att Gud ville visa min egen hybris för mig? Med all största sannolikhet var det så!
Hur som helst ska jag vara evigt tacksam om det visar sig att den här vändan tar slut här, då kom jag verkligen ut ur det hela med bara lite skadad självkänsla och en ordentlig läxa. Nu hoppas jag bara att jag minns detta nästa gång jag tror att jag måste rädda hela världen!

Domen

2011-11-25T14:13:00.001+01:00

Jag hade en beredelse i onsdags över domsöndagenstexter och jag tänkte att jag skulle lägga upp den.

En av mina favoritpsalmverser är vers sex av psalm 620. Det är Lasse Lucidor som har skrivit psalmen och alla verserna visar på ett ganska vanligt leverne men ett som inte porträtteras särskilt ofta i våra psalmer. En person som inser att han försummat Guds ord och kanske inte alltid levt på absolut bästa sätt. Men i sjätte versen hittar han verkligen trösten. Texten lyder så här.

”Döden skrämmer mig ej mera, ty dess udd bröt Kristus av. Gud lät Sonen triumfera över synd och död och grav. Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.”

Trösten kommer just från att det är Jesus som dömer. Jesus som har varit sann människa och vet hur det är att vara människa. Jesus som känner våra livsvillkor och inte vänder sig ifrån oss av någon anledning. Det mänskliga är en naturlig och fantastisk del av Jesus.

En fantastisk kvinna jag känner har precis kommit ut med en bok. Slutstation Rättspsyk heter den. Den handlar om självskadande unga personer, framförallt kvinnor, som i brist på bättre vård hamnar på Rättspsyk. Där ska de behandlas tillsammans med mördare, våldtäktsmän och svårt psykiskt sjuka människor. Behandlingsmetoderna de möter gränsar till tortyr och är förbjudna inom psykvården egentligen. De får på sig handskar och hockyhjälmar som behandling för sin ångest. De stängs in i stimulibefriade rum flera dagar i sträck för att de ska förstå att de inte får skada sig själva. Flera av dessa unga kvinnor är utdömda, de tros aldrig kunna bli friska igen. Andra och de själva har dömt ut dem. De kommer aldrig att duga någonting till och de kommer aldrig att bli säkra för sig själva. Ångesten som river i deras kroppar är för evigt, kärleken når inte in.

Evangelietexten i söndags handlar om hur den dåliga fisken ska rensas från den goda fisken. Dessa unga kvinnor som dömts ut av sig själva och av samhället till vilken korg tillhör de? Vilka är det som är de goda fiskarna? Är det de produktiva och duktiga människorna i världen? De som älskar sin nästa som sig själv? Men om man inte klarar av att älska sig själv? Är man en dålig fisk då? Om omgivningen får döma är det uppenbarligen dessa unga kvinnor som ska ner i korgen för dåliga fiskar. De har på sätt och vis redan hamnat där när de spärras in på Rättspsyk. Definitivt en korg för dåliga fiskar. De andra som sitter där är de som vi inte vill veta av i samhället, de som skadat andra människor på de värsta tänkbara sätt. De som vi utan att tveka skulle slänga i korgen för dåliga fiskar.

Men för att återkomma till Lasse Lucidor. Det är inte vi som dömer. Det är inte upp till oss vilka som ska hamna i vilken korg. Det är inte upp till oss att döma varken oss själva eller andra. Dessa fantastiska unga kvinnor där ångesten river och det verkar som om kärleken inte når in, de döms inte av sig själva eller av oss utan av Jesus. Och Jesus känner alla våra mänskliga förutsättningar. Jesus sänder kärlek och frikänner oss från skuld och skam. När han dog på korset tog han på sig allt det. Han dömer inte ut dessa kvinnor. Han ser deras potential och vill hålla deras händer och stryka dem över håret när ångesten river. För Jesus kommer de aldrig att hamna i den korgen som är för dålig fisk. Ett bevis för detta är de två fantastiska kvinnor som skrivit boken Slutstation Rättspsyk. De har varit där, de har dömt ut sig själva och de har blivit utdömda men de tog sig tillbaka. Jesus kärlek bröt igenom. Jesus frikännande dom förlöste. Så låt oss vila i tryggheten att det inte är vi som dömer. Varken oss själva eller någon annan.

Det sekulära adventsfirandet

2011-11-23T19:19:00.001+01:00

Numera får inte skolorna komma till kyrkan om det vi gör kan likna något konfessionellt. Det ställer till det på alla möjliga tillfällen. Skolavslutningar, allhelgonavandringar och inte minst nu till alla adventssamlingar. Märk väl att det heter adventssamlingar och inte adventsgudstjänster. Jag fick lite panik när jag läste detta. Hur skulle jag nu göra? Vad skulle jag prata om?!??!?!
Jag använde mig sagt och gjort av en adventsstjärna jag hängde på ambon, en smällkaramell och en pepparkaka. Vi sjöng psalmer trots allt och jag önskade dem en välsignad jul. Det blev lite halvdant måste jag erkänna. Det värkte lite i magen igår när jag gick hem. Under gårdagskvällen funderade jag lite. I morse tog jag en annan väg. Jag poängterade att jag tror på det jag säger eftersom att jag är kristen och att vi gör och tror vissa saker i kyrkan. Men jag läste i alla fall julevangeliet. De önskades fortfarande en välsignad jul istället för en vanlig välsignelse men det kändes mycket bättre.
Vi vill ju att skolorna ska komma till kyrkan. Oavsett om man tror på det vi säger eller inte så är det en del av vårt kulturarv men samtidigt blir det oerhört urvattnat om vi inte kan stå för det vi tror på. Oerhört knepigt. Jag misstänker att jag måste fundera vidare över innan sommaren kommer. Jag hade inga skolavslutningar i våras men vem vet, helt plötsligt händer det....
Vem vet, snart kanske alla våra högtider blir sekulära. Påsk, jul och allhelgona. Eller förresten, det kanske redan har hänt?

Lyckligaste

2011-11-14T20:37:00.001+01:00

Här för en liten stund sedan stod jag och plockade ut tvätten ur tvättmaskinen insåg jag att jag är så oerhört lycklig. Ironiskt kanske när jag har en tokförkyld liten bebis med feber att jag anser mig lycklig men jag kan inte hjälpa det. För jag har ju honom trots allt. Jag är gift med hans pappa som jag älskar och det känns inte som om vi kommer att bli det där ett av tre paren som skiljs inom året att bebisen föds.
Det hela fick mig att fundera lite på dem man har känt och framförallt dem man har älskat. Oavsett hur det slutade så hoppas jag att de har det som jag. Jag har två föredettingar som liksom är på riktigt och inte skolkärlekar. Den ene vet jag hur det går för. Han har precis fått en ny njure efter en lååååååång tids sjukdom och lever tillsammans med sin fästmö. De verkar lyckliga. Jag blir så oerhört glad när jag ser det på facebook. Vi skriver till varandra ibland. Han och jag var bästa vänner även efter det att det tog slut. När jag fick reda på att han var sjuk var jag arg på hela världen, Gud och orättvisorna. Han är en bra människa och har redan drabbats av mer skit än vad man behöver. Men nu, nu verkar det ju faktiskt bra....
Mitt andre ex har jag liksom ingen aning om hur han mår. Bra tror jag. Där blev det inte så bra efter slutet. Trots att vi bröt på hans initiativ kunde han inte riktigt hantera när jag träffade maken och fortsatte. Jag hoppas verkligen verkligen att han har det bra i alla fall.
Men det är lustigt det där, att personer som har varit så oerhört viktiga för en bara försvinner ut ur ens liv. Man har ingen aning om hur de mår, den person som har legat närmast ens eget hjärta. Underligt. Men å andra sidan, naturligt. Jag önskar dem bara all lycka och att de har det lika bra som jag har det.
För jag, jag är som lyckligast nu!

Återigen läskigt

2011-11-03T15:41:00.001+01:00

Jag läser lite av SD:s twittrare. Jag följer de inte för jag tror inte att det skulle vara bra för mitt humör men de dyker ibland upp bland de andra jag följer. Oftast återtwittras deras inlägg för att visa på något underligt. Igår blev jag riktigt förbannad. Då fick jag se hur Linus Bylund hade twittrat efter massakern i Oslo och på Utöya. Att vi kunde ju börja älska muslimer när det inte låg döda norrmän på gatorna.
Anders Breivik var inte muslim mig veterligen, han betraktade sig likt mig som kristen. Jag tror inte att han och jag har mycket gemensamt i vår kristna tro.
På samma sätt tror jag inte att de flesta muslimer inte känner att de har något gemensamt med de fanatiker som dödar andra människor.
Gång på gång uttrycker diverse Sverigedemokrater galna, falska och läskiga åsikter och jag ser det som en av mina uppgifter här i livet att säga emot. Visa på den andra sidan och säga hur det faktiskt är. Deras sanning får aldrig bli hela sanningen. Därför kanske jag måste börja följa dem på twitter, trots att jag kanske kommer att sprängas av ilska. För om jag inte läser galenskaperna, berättar om dem och motsäger dem då kanske det bara är de som faktiskt ser den sanningen som sanning som gör det. Och hur ska det då sluta?

Landet!

2011-10-31T08:34:00.000+01:00

I det kontrakt jag jobbar finns det en församling som onekligen är en landsförsamling. De har två och en halv präst, en sekreterare är den administrativa personalen och barnverksamheten består av en kvinna som jobbar totalt åtta timmar i veckan.
Lite annorlunda mot oss där vi är elva präster och ett helt hav av administrativ personal och massa personal till barnverksamheten. Ute i den församlingen behövde de hjälp i helgen. Deras två präster var någon annanstans och de vände sig till oss för att höra om någon av oss kunde ta gudstjänsten. Jag gjorde det. Det är ju kul att prova något annat.
Vi firade söndagsgudstjänst som är en liten gudstjänst som vem som helst kan leda egentligen. Smart, i fall man inte får tag på någon extra präst. Det var jag, kantor, vaktmästare, kyrkvärd, sju besökare och kören. Det var tur att kören var med för annars hade det blivit väldigt tomt i bänkarna. Jag kommer ändå från en församling där det går runt 40 personer i kyrkan på en vanlig gudstjänst. Det var intressant. En av de som var där hade med sig flytväst. Han skulle antagligen ta båten tillbaka ut i skärgården när jag var klar. Det är lite skillnad det! Konfirmand var han också!
Jag tyckte att det var oerhört roligt att få prova på att tjänstgöra i en sådan församling samtidigt som jag är glad över att det inte är där jag jobbar jämt. Oerhört vackert men oerhört ensamt.
Lustigt att tänka att sådana församlingar finns så nära Stockholm och så oerhört nära där jag jobbar mitt i betongen.

Hyckleri!

2011-10-19T21:22:00.001+02:00

Debatten rasar om de stackars kvinnor som Migrationsverket vill utvisa. Jag tycker verkligen att det är grovt inhumant. Är det verkligen så vi vill vara här i Sverige?
Nu är det helt plötsligt massa politiker som också tycker att lagstiftningen är fel. Varför gjorde de inget innan? Varför har de ställt sig positiva till den SD liknande politiken tidigare?

Jag har hitills röstat på partier med en önskan om en öppnare flyktingpolitik och kommer att fortsätta att göra det framöver också. Även om det är mycket jag inte håller med om i övrigt men just en humanare flyktingpolitik.

Men nu är vi där vid hyckleriet igen. Jag röstar som jag gör och hoppas på att det hjälper. Men gör det det? Vågar jag tro på det? När kommer nästa skandal?

Published with Blogger-droid v1.7.4

Prioriteringar

2011-10-08T19:59:00.001+02:00

Jag prioriterar annorlunda nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Det är okej att det är lite skit i hörnen (eller ja, ganska mycket faktiskt) och det är okej att vi inte hinner plocka undan allt som kommer fram. Det viktigaste för mig när jag kommer hem från jobbet är faktiskt att vara med Ärtan.
Han och jag busar, gosar och pussas när jag kommer hem. Inte dammsuger eller städar vi. Enkla saker som att slänga in en maskin tvätt går för sig eller diskmaskinen. Jag vill vara med min son helt enkelt.
Jobbet är också något som har fått flytta ner. Det är verkligen inte lika viktigt att göra extrem långa dagar längre. Jag ser till att gå hem efter åtta timmar. De senaste veckorna kanske det till och med blivit lite mindre eftersom det har varit mina sista veckor på gamla jobbet. Har ju inte haft något att göra.....
På tisdag börjar jag på nya jobbet, vi får se hur det blir. Hur bra som helst tror jag men det är ju viktigt att veta för mig själv var mina prioriteringar ligger. De ligger hos Ärtan, han och maken är viktigast. Att vi tre har det bra. Vad vore vi utan varandra???

Besviken

2011-09-25T21:54:00.001+02:00

Ärtan och jag lyckades ta oss i högmässan idag. Det är verkligen inte alltid vi lyckas med det men det har blivit två gånger nu på ganska kort tid. Men just nu funderar jag på om det ska få vara de enda två gångerna på länge...
Vi satte oss som goda gudstjänstbesökare långt bak i närheten av barnbordet. Ärtan är ju lite för liten för att uppskatta barnbordet ännu. Till en början var han jättenöjd med att stå i bänken och titta på allt och alla. När han hörde orgeln och musiken utstötte han ett litet glädjetjut. Det mottogs med leenden. Men efter det var det inte bara leenden. Jag kände mig så oerhört mycket i vägen hela tiden. Den kyrkliga medarbetare som satt bredvid oss i bänken såg redigt besvärad ut. Ärtan och jag rörde oss därför till barnhörnan där han låg på golvet och lekte med dockorna. Han verkade ganska nöjd. Predikan verkade han tycka var onödigt lång, vilket han kan ha haft en poäng i, för då tjoade han lite.
Han gillar ju kyrkan än så länge och gillar verkligen musiken. Problemet är att jag är rädd att han kommer att sluta gilla den eftersom jag måste sychssa honom hela tiden. Jag tycker egentligen inte att det är något problem att han tjoar lite men det känns som om "alla" andra gör det. Vi är inte välkomna och vi är i vägen.... Det känns underligt i en kyrka som säger sig satsa på barnen. De är välkomna så länge de inte går i högmässan.... Underligt....

Synad i sömmarna

2011-09-11T21:54:00.001+02:00

Ibland får man tillfälle att syna sig själv i sömmarna. Att få syn på sina egna fördomar. Idag var en sån dag. Min vän har en kusin från Thailand. Kusinen har träffat en sydafrikan och de ska bli föräldrar. Tjoho! Helt plötsligt kände jag att för att kunna föreställa mig detta par och detta barn behövde jag veta om mannen var vit eller inte. Det är ju inte helt säkert vilket eller om man är från Sydafrika. Jag vet inte vqrför jag behövde veta eller varför jag tänkte att det var bra för det framtida barnet att han är vit.
För mig blev blandningen thai och svart svår förståelig. Är det för att man aldrig får se den på tv? Att vi på något sätt föreställer oss vit som norm och att allt blandas bra med det. Hade mannen varit svart hade barnet blivit underbart och älskat och jag tror inte att det hade spelat in i beslutet att bli föräldrar.
Jag känner mig oerhört dum och rannsakar mig själv. Jag skäms över min fråga och mina tankar. Det är dags att syna mig själv i sömmarna...

Published with Blogger-droid v1.7.4

De första tecknen

2011-09-10T22:20:00.001+02:00

Maken och jag har pratat om dolda handikapp de senaste dagarna av flera anledningar. Vi hoppas och jag ber att Ärtan inte ska ha något. Vi hoppas också att vi kommer kunna ge honom den hjälp han behöver.
Men sen är det ju det där med egna barn och andras ungar. Det är svårt att se problem nära en själv. Vi kanske inte ser om Ärtan är annorlunda mot andra barn. Det enda vi kan hoppas på är att snälla människor runt omkring oss berättar det för oss. Jag kan också bara hoppas och be att vi faktiskt lyssnar på dem.
Så jag ber er som läser detta och träffar vår Ärta ibland att vara våra ögon och öron om vi själva inte klarar det.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Trist

2011-09-07T13:45:00.000+02:00

"Alla" andra på kontoret (typ alla utom kyrkoherden som är någon annanstans) är på projektsgruppsmöten i den andra kyrkan. Eftersom jag inte ska vara kvar så länge till har jag inte någon grupp. Jag behöver inte vara med. Alltså sitter jag själv kvar på kontoret. Känns väldigt ensamt och trist. Jag vill också vara en del. Det intressanta är att jag inser att många adjunkter har det så här hela sitt år. De får inte riktigt vara med, de är inte en del av församlingen. Jag har varit en del av församlingen hela tiden fram till nu. Det värmer. Jag hade avslutande samtal med kyrkoherden igår också och det kändes bra. Jag berättade om den konflikt jag haft med min kollega och vi diskuterade varför jag inte fått någon tjänst så nu känns allt bättre. Inte bra, för jag oroar mig lite fortfarande, men bättre i alla fall.
Nu är det enda molnet på min himmel att jag har massa mensvärk. Fast det finns ju en ganska enkel lösning på det, värktablett och godis. Skönt när problemen inte är värre än så!

Ett halvår

2011-09-05T20:05:00.001+02:00

För ett halvår sedan låg jag helt slut men lycklig på SÖS. Vår fina fina Ärta hade bara några timmar tidigare kommit till världen. Jag minns knappt den kvällen, men jag minns känslan. Hur jag lyssnade efter vårt lilla livs ljud på natten. Hur det skar i hjärtat när jag inte kunde gå upp och ta honom. Jag minns också smärtan, även om jag mer upplevde den dagen efter. Den natten fick jag morfin och hade löjliga mängder endorfiner i kroppen.
Så mycket har förändrats på ett halvår. Mitt liv styrs inte längre av mig, mina önskemål är inte det viktigaste. Det finns något som är större än mig, större än maken, större än vår kärlek. Ärtan är det största beviset på vår kärlek och hans kärlek till oss är även det en reflexion av hur mycket vi älskar.
Det är fantastiskt att han redan är ett halvår. Att han är så stor. Att han kan så mycket, vill så mycket och är så mycket. Vår stora kärlek!!!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Här och nu

2011-09-02T10:59:00.003+02:00

Tycker jag att det är jättejobbigt att jobba. Jag vill bara åka hem.

Känns det oerhört stressigt att inte veta vad som kommer.

Längtar jag efter mina killar....

Rör jag mig snabbare i sinnet än vad maken gör. Jag drar, han håller tillbaka. Mellantinget blir bra.

Försöker jag utnyttja de få kontakter jag faktiskt har.

Avskyr jag att ha en timme till jobbet kommunalt.

Orkar jag inte ens se positivt på det hela.

Vill jag bara vara hemma, inte ens hitta på bus och kul ute med vänner.

Längtar jag efter lugn och ro.

Känner jag mig uppenbarligen inte särskilt positiv. Behöver nog sudda bort min sura min.....

Återigen det där med barnkläder

2011-08-31T10:35:00.001+02:00

Surfade runt lite. Hittade unisex-dräkt till barn. Befriande tyckte jag tills jag klickade på bilderna. Det finns en tydligt "pojkig" bild och en "flickig" bild. Känner mig lite förvirrad och illamående.....
Här finns bilderna att kika på.

Tandläkaren

2011-08-31T09:31:00.003+02:00

Jag var hos tandläkaren i måndags. Det var första gången på väldigt många år. När jag var student hade jag liksom inte råd. När jag gick därifrån insåg jag varför det var så många år sedan. Min mun värkte och jag blödde samtidigt som jag kände mig som världens sämsta människa. Tydligen borstar jag för hårt på sina ställen och för löst på andra. Hade jag inte förstått att tänderna är fyrkantiga?
När jag låg där i stolen och blev uppläxad för min idioti undrade jag om det var tvunget att vara så här. Jag förstår att man kanske tröttnar på att folk kommer med sönder frätta tänder som hade kunnat vara fina om man bara ansträngde sig eller att folk faktiskt mår lite illa av att komma till en. Det kan inte vara kul. Fast jag skulle kanske vara mer benägen att gå till tandläkaren om jag inte blev behandlad som en korkad tvååring. Jag vet att jag borde använda tandtråd varje dag, jag vet att det inte är bra att småäta. Varför jag inte gör som jag borde alla gånger? Ja, som Paulus säger, viljan är stark men köttet är svagt.....
Nu ska jag i alla fall tillbaka på måndag för att laga ett minihål (som han för övrigt sa att jag inte hade). Om han fortsätter att vara lika dryg kanske jag faktiskt ska ta mod till mig och be om en annan tandläkare. De tar ju trots allt sjukt mycket betalt. Jag skulle aldrig fortsätta gå till en så pass dyr frisör om den drygade sig så mot mig.
Upp till kamp för mig och mina tänder!

Ny start

2011-08-30T07:39:00.001+02:00

Jaha, så var det dags att lämna föräldraledighetens trygga bubbla och börja jobba igen. När jag gick hem kändes denna dag oerhört avlägsen. Jag trodde jag skulle längta. Det gör jag inte. Jag önskar jag var hemma med min lille kille. Han kommer ha det hur bra som helst med sin pappa. De kommer få det superkul. Jag tror det är bra för dem. Men det är inte bra för mig.
Jag har gått från att vara en karriärstjej med stort intresse för att vara ute och dansa till att trivas som bäst hemma. Jag gillar att låta dagarna gå i sitt eget tempo och styras av den lille killens behov.
I natt flyttade han in i sitt rum och har sovit bättre där än hos oss. Vi har nog stört honom. Men jag saknade honom hela natten, hade svårt att sova. Nu när jag gick till jobbet hade han inte ens vaknat. Jag hade ju tänkt amma innan jag gick.
Det kommer bli en lång dag det här....

Published with Blogger-droid v1.7.4

Egna barn andras ungar

2011-08-28T20:29:00.002+02:00

Vi var i lekparken idag. Det är tydligen sånt man gör numera. Vi var där och hängdes tillsammans med Knoddas familj. Båda grabbarna somnade lagom tills det att vi kom till parken så vi gick och fikade. Det blev flera små avbrott för fika för oss föräldrars skull. När det var dags för sandlådehäng så insåg jag verkligen att det är egna barn andras ungar. Maken sa till några större barn som slängde sand omkring sig och deras pappa påminde dem när de försökte sig på lite mer slängande. Däremot var det ett annat barn som gick fram till oss, rev runt bland det Knoddas och Ärtan grävde i och slängde sand på våra små tellingar.
Ärtan fick sand överallt, bland annat i ögat. Vi var tvungna att torka bort med våtservett och han grät och grät. Gråten var ju visserligen bra eftersom då försvann sanden ut men jag blängde argt på barnets föräldrar.
Barnet vet ju inte bättre men som förälder måste man vara med lite när det är så många barn i samma sandlåda. Man kan inte sitta och fika lugnt på kanten. Självklart så kommer säkert Ärtan ge sig på något barn någon gång men då är det väl ändå min uppgift som mamma att stoppa honom och förklara för honom att man inte får göra så......

För övrigt börjar jag jobba igen på tisdag. Egentligen imorgon men jag har ju ledig dag på måndagar. Det känns verkligen så där. Det känns mer som början på slutet än något annat. Än så länge har jag inte fått något nytt jobb efter de här sex veckorna jag har kvar i min nuvarande församling.
Jag tror att det är Guds sätt att förklara för mig att jag behöver "bara" vara hemma med Ärtan. Inte jobba samtidigt utan fokusera all min energi på det lilla livet. Jag tror att det finns en tjänst som är tänkt just för mig och den kommer när den ska komma. Det är bara att fortsätta försöka ha tålamod, något som jag inte är särskilt bra på. Men men.

Just nu

2011-08-23T06:28:00.001+02:00

Funderar jag kring nattvarden. Är det mer fromt att ta den om man inte celebrerat själv?
Hur gör man om man celebrerar mässa två gånger på en söndag och bara vill ta emot en gång per dag? Vilken gång avstår man?

Undrar jag varför Ärtan inte går med på det demokratiskt tagna beslutet att morgonen inte börjar förrän tidigast halv sex.

Längtar jag efter ett jobb. Ett riktigt där jag får stanna.

Lever vi i frustreringens tecken. Sonen kommer bakåt och runt men han vill framåt.

Vill jag ha tillbaka vår bil som varit på verkstan alldeles för länge.

Tittar jag på andra boenden och undrar om vi har råd.

Bävar jag lite för att börja jobba efter mammaledigheten om en vecka.

Njuter jag av de sista dagarna hemma den här omgången.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Könsneutrala kläder

2011-08-22T10:04:00.002+02:00

Maken och jag bestämde när sonen föddes att hans kläder inte skulle definieras av att han fötts som pojke. Vi vill att han ska få ha alla färger och att han ska få vara färgglad. Det gick helt okej de första månaderna. Det är som att klädtillverkarna inser att de första storlekarna köps innan man vet om bebis är en pojke eller flicka, alltså ska båda kunna ha dem. Nu när sonen tagit sig upp till storleken 74 har läget däremot ändrats. 74 är tänkt för bebisar mellan 6-9 månader och då ska man minsann ha passande kläder för sitt kön. De kläder som är tänkta för Ärtan är i regel blå eller gröna. Lite brunt finns det också och jeans. För hans kompis Minna som är lika gammal så är kläderna rosa eller lila. De färger som kan räknas som könsneutrala är rött och grönt. De kan båda ha. Gult verkar bara finnas för pojkar på sommaren.
Jag blir så trött. För att få in lite färg i Ärtans garderob har jag köpt lite bodies med rosa i på "flickavdelningen". Vi har satt vår gräns vid att vi inte vill att han ska ha klänningar och kjol. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara ett problem i den här åldern men helt plötsligt är de bodies som är tänkta för tjejer mer som små klänningar än något annat. Puffärm och smock. Hittar man någon med hyfsat enkelt snitt står det gärna "Girlpower" eller "Girls team" eller nåt på. Visst, Ärtan är för girlpower men varför måste det stå något överhuvudtaget?!?!??!
Jag inser att det här kommer att bli ett större problem ju äldre han blir vilket stör mig. Varför kan det inte bara vara kläder? Varför måste de vara för pojkar eller flickor? Varför blir det så att trots att vi har en uttalad önskan om att han ska ha färgglatt och könsneutralt sitter med en liten kille i barnvagnen som är helt klädd i blå och gröna nyanser? *Suck*

Den stora tröttheten

2011-08-14T19:14:00.001+02:00

Efter lägret har den stora tröttheten drabbat mig. Det funkar så där med en liten glad kille här hemma. Han har däremot drabbats av separationsångest. Vill bara vara nära, helst sova hos oss också. Kan inte somna på dagarna om han inte ligger omsluten i famnen. Både hos farföräldrarna häromdagen och morföräldrarna igår skreks det ihärdigt. Det är bara hemma som är bra och det är riktigt bra.
Idag sov jag i omgångar fram till halv ett och hade lätt kunnat sova längre. När Ärtan vaknade vid halv sju var jag så trött att jag hade kunnat kräkas. Jag skulle gärna sova några dagar helt och hållet.
Med den vecka som ligger framför mig hoppas jag att den stora tröttheten ger med sig. Pigghet kom!

Published with Blogger-droid v1.7.4

Äntligen hemma!

2011-08-12T10:41:00.002+02:00

Igår kom vi så hem från lägret. Det var oerhört skönt. Än skönare var att mina föräldrar hade kommit hit och gjort middag, tänt ljus och faktiskt städat. Vilken lyx! Vi fick fantastiskt god mat och kunde bara slappna av. Det behövdes eftersom vi i vår sommaryra dök upp i Stockholm mitt under rusningstid och stackars Ärtan skrek sista timmen hem. Den längsta timmen tidsmässigt men den kortaste distansmässigt. Hela familjen var helt slut när vi steg innanför dörren. Han sken i alla fall upp när han såg mormor och morfar och alla de presenter de hade köpt på sina resor i södra Sverige. Bland annat en lisebergskaninkeps och tonvis med kläder från Ullared.
Vinteroverallen från Ullared får mig att fundera. Ska han verkligen bli så stor? Han är på väg ut ur storlek 68 med en rasande fart. Det är några kläder som funkar men det mesta ser ut som om katten har dött som Blivande Prostinnan så fint uttrycker det. Dags att rensa igen alltså. Eftersom han fått så mycket och vi fyndat på Blocket står jag nu i valet och kvalet att rensa undan allt i storlek 68 för att ta fram 74 eller behålla några som typ funkar fortfarande.
Det är ganska skönt att jag inte har värre saker att fundera över en dag som denna för min hjärna är fortfarande ganska efter lägret trött. Skulle nog kunna sova en vecka!
Som tur var blev det bättre mellan mig och min kollega allt efter lägret gick. Vi insåg nog att den andre har massa dåliga sidor men det har vi också. Stämningen blev till och med riktigt kamratlig och hjärtlig på slutet. Inte helt fel det heller.
Nu ska vi ta hand om vårat berg med tvätt och återgå till de djupa funderingarna kring storlekarna. Det passar mig utmärkt.

Läger.

2011-08-03T14:59:00.002+02:00

Vi är på läger. Hela lilla familjen. Jag jobbar och grabbarna hänger. De plockar cacher och tittar på naturen. De tittar på mammas jobb och konfirmanderna också. Konfirmanderna kikar tillbaka.
Jag behöver deras stöd. Jag kämpar med min kollega och vårt icke-existerande samarbete. Det tär. Jag kämpar och gruffar. Men framåt går det och snart behöver jag inte samarbeta mer med honom! Ha!

Min barndomssomrar

2011-07-26T14:25:00.003+02:00

Jag har varit på semester. Vi åkte ut i skärgården hela klanen. Föräldrarna, kusinerna, kusinbarn, faster och farbror och alla respektive utom min man.
Ärtan var med. Vi bodde i samma hus som jag bodde i med min mamma, pappa och kusin för en herrans massa år sedan. Det finns på film. Maken och jag såg filmen ganska nyligen. Det är den enda film som finns på min pappa. Jag kunde återigen höra hans röst. Det var konstigt. Han lät inte som jag mindes honom.
Men när vi var ute på ön var det som om han var med mig hela tiden. Han fanns där när Ärtan badade i havet för första gången. Han fanns där när jag visade Ärtan blåbär. Han fanns där. Han finns alltid där men det blev så påtagligt när jag var på ett ställe jag inte varit på sedan mina barndomssomrar.
Jag känner att jag måste åka dit igen om några år när Ärtan är större. När jag kan prata med honom om mammas pappa och han kanske förstår.

Gift, skild, annat

2011-07-11T09:36:00.002+02:00

Jag vill bara börja med att skriva att maken och jag inte tänker skilja oss. Lite längre än ett halvår ska vi nog klara av, vi siktar på en evighet.
Nåväl.
Jag har flera vänner som är skilda. Det började med att de var gifta. De flesta trivdes till en början bra med att vara gifta och trivs nu väldigt bra som skilda. Men jag kan tycka att det inte är skilsmässan som definierar dem.
När man ska fylla i papper och dylikt från myndigheter ska man allt som oftast fylla i social status. Lite som på facebook. Bland alla dessa papper finns alternativen gift, skild, singel. Det står också på ens personbevis om man begär ut ett.
Är det verkligen så att ens skilsmässa kan beskriva vem man är resten av livet? Hade man varit sambos och separerat hade det aldrig märkts. Jag har separerat från två sambos i mitt liv och det har aldrig dykt upp på något personbevis. Det har i myndighetsvärlden gått obemärkt förbi.
Innan mamma gifte om sig stod det skild på hennes personbevis. Kunde hon inte fått gå tillbaka till singel där efter ett tag? Det blir ju som att det krossade äktenskapet mellan henne och pappa blir det viktiga.
Jag förstår inte riktigt. Den enda gången det är viktigt att man faktiskt är skild är väl när man ska gifta om sig. Det kanske borde finnas en preskriberingstid på skilsmässor. Att man efter fem år går från skild till singel igen. För så tror jag de flesta känner sig.

Det gör det bara värre

2011-07-05T14:00:00.001+02:00

Jag pratade med min nuvarande kyrkoherde igår. Hon hade strukit mig från höstens alla gudstjänster för hon var så övertygad om att jag skulle få den ena av tjänsterna. De hade nästan sagt det till henne när de pratades vid. Men vi vet ju att så inte blev fallet. Hon var uppriktigt förvånad. Vår enda lösning på varför det blev som det blev är att jag inte kan tillträda just när de behövde. De hade frågat henne om de kunde få flytta min adjunktstid till dem och hon sa ja. Jag hade också sagt ja. Då är det bara stiftet som kan ha sagt nej.
Kan det verkligen vara så? Tycker de att de resterande sex veckorna det handlar om är så viktiga att de förnekar mig en tjänst? En tjänst där jag skulle passa sjukt bra? Det enda det betyder är ju att de får lov att betala min lön ytterligare lite längre.
Man skulle kunna tro att denna känsla av att jag verkligen var bland de sista inför den tjänsten skulle göra att jag kände mig lite bättre till mods men så är verkligen inte fallet. Jag känner mig bara oerhört snuvad på tjänsten och uppriktigt sagt lite orättvist behandlad.
Tur att mina föräldrar sagt till mig sedan jag var liten att livet är orättvist!

Tankar man inte får ha

2011-06-28T09:45:00.002+02:00

Jag söker jobb. Jag söker allt möjligt och nästan allt omöjligt (även jag har mina gränser..). Trots detta får jag inget jobb. Jag får gå på intervju och tycker att jag gör ett gott intryck. Mina referenter har blivit uppringda och fått höra att jag är bland ett fåtal kvar. Men ändå får jag inget jobb.
Det tär på självförtroendet. Är jag för mycket? Vad gör jag för fel? Varför vill de inte ha mig? Det absolut värsta är när man får höra vem som har fått jobbet och jag tänker att jag faktiskt är bättre. Att jag skulle gjort jobbet bättre än den som fått jobbet. Jag får lite ont i magen. Funderar på vilka höga hästar jag har satt mig på och varför.
Men lite ont i hjärtat och själen gör det i alla fall. Min självbild får sig en törn. Jag trodde inte att jag skulle vara en sådan som inte får något jobb.
Men jag är ju bättre! Får man tänka så?

Tycker synd om mig själv.

2011-06-15T12:43:00.002+02:00

Jag är hemma sjuk. Det gör ont precis överallt och näsan är igenkläggad. Jag hostar och fräser. Inte alls kul. Jag skulle egentligen varit på personaldagar i skärgården med spännande föreläsningar och konferensboende. Istället är jag hemma och ligger mest i sängen eller soffan och tycker synd om mig själv. Orkar inte röra mig. Orkar inte äta. Orkar inte....
Tur i oturen är att maken ändå är hemma eftersom jag skulle ha jobbat. Han får hänga med Ärtan och vara föräldraledig på riktigt. Just nu är de på hemligt uppdrag och letar födelsedagspresent till den ämliga mamman som fyller år på lördag.
Jag hoppas de har det roligare än vad jag har det. Jag hoppas också att jag mår bättre imorgon eftersom jag ska på en arbetsintervju då. Måste ju i alla fall kunna svara hyfsat vettigt på frågor. Suck....
Så det är bara att dricka saft med sugrör och bli omhändertagen av make och son.

Semigröna fingrar!

2011-06-07T10:08:00.001+02:00

Förra året skickade en fin vän frön till mig för att pigga upp mig. Jag fick aldrig ner dem i jorden men nu så! Jag planterade dem så gott jag kunde här för ett tag sen. Tänkte att med min tur kommer de väl aldrig växa. Men tji fick jag! Så här fina har de blivit. Det är basilika och thaibasilika. De flyttar in och ut från balkongen beroende på värmen. Just nu bor de självklart ute...
Maken är väldigt stolt över mig och det är jag också. Nu blir det mycket mat med just dessa kryddor. Heja mig!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jaha?

2011-05-24T15:56:00.002+02:00

Hittade dessa avbrutna syrénkvistar liggande på trottoaren när Ärtan och jag var ute och gick. Inte bara på ett ställe utan på flera. Varför gör man så? Bryter av dem och sen slänger dem på marken? Nu står de hemma hos oss på bordet istället.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Storslagna drömmar och verkligheten

2011-05-24T11:17:00.002+02:00

Jag har alltid drömt storslaget. Innan vi flyttade till den lägenhet där vi bor nu drömde jag om nyproducerat med mycket trevliga tillval. Det har vi nu. Nu har jag fortsatt drömma. Jag ser mig omkring i lägenheten och känner mig instängd. Sedan Ärtan kom känns det trångt. Innan dess hade vi hans rum som avlastningsrum. Där inne stod mina böcker som nu är utrensade. Där ställde vi också allt annat som inte fick en naturlig plats i lägenheten. Så kan vi inte ha det nu. Nu inser jag makens kommentar om det dåliga förvaringsutrymmet i lägenheten. Alltså drömmer jag mig bort. Jag spanar på radhus och längtar.
I helgen hittade jag ett jag blev kär i. Massa smart förvaring, bra tomt och ett superbra område. Men verkligheten slår ofta tillbaka. Vi har inte råd med det just nu. Det funkar inte. Inte när jag är mammaledig och vi inte vet var och om jag har ett jobb efter jul....
Trist. Men jag fortsätter drömma. Kanske till och med ska drömma lite större. Snickarglädje och sekelskifte någon???

Människovärde

2011-05-17T12:12:00.002+02:00

Igår tittade jag min vana trogen på CSI. Jag gillar den sortens program men igår tog jag illa vid mig. De utredde ett mord i ett fängelse. När de skulle söka igenom fångarnas celler eller överhuvudtaget talade med dem gjorde de det med ett sådant förakt. De kastade omkring på deras saker och foton. De hotade med att sätta dit deras anhöriga och hotade till och med barn i deras omgivning. Jag tror inte att den attityden är hittepå. Jag tror att det är den inställningen många har till frihetsberövade personer.
Visst, man sitter i fängelse för att man har gjort något hemskt. Man förtjänar antagligen att sitta där. Det bestrider jag inte. Vad jag däremot hävdar är att alla har ett människovärde. Att vi inte ska tappa det även i dessa fall. Alla människor förtjänar att bli bemötta med respekt och sedda som de individer de är, inte bara som en del av ett ont kollektiv.
I Sverige talar vi om kriminalvård, att vi hoppas på att folk ska kunna vårdas till det bättre. Jag hoppas att det är sant. Att det faktiskt är den attityden som finns i våra svenska fängelser. Den dagen vi tappar tron till människovärdet är vi på en farlig väg nedåt.....

Fortsättningen

2011-05-11T11:13:00.001+02:00

På söndag ska vi ha konfirmanddag på jobbet. Tanken är att jag ska vara med. Jag har flera gånger försökt ta reda på vad dagen ska behandla. Utan lycka ska tilläggas. I söndags hade jag gudstjänst och frågade musikern eftersom han även ska vara med på söndag. Han visste bara att det skulle vara planeringsmöte i tisdags, som igår. Jag blev skitirriterad och mailade ett surt mail om det. På måndagen ringde han jag har problem med i alla fall upp. Han bad om ursäkt, han skulle ha ringt på fredagen. Lite sent det med kan jag tycka. Han tyckte inte jag behövde komma på mötet, det skulle bara vara ett kort ett. Men han skulle ringa eller maila mig efter mötet.
Så har självklart inte skett! Hade det varit någon annan hade jag inte brytt mig. Det är ju bara onsdag förmiddag. Men eftersom det är han blir jag vansinnig. Vi får se hur det går på söndag. Dessutom är jag nu tacksam att jag inte fick tjänsten.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Bin ladens död

2011-05-03T09:22:00.001+02:00

Jag måste ju följa alla andras föredömme och blogga om gårdagens händelse. Bin laden är död. Jag känner mig inte tryggare. I och för sig var jag inte otrygg innan...
Tydligen begravdes han till havs. En text med religiös innerbörd lästes av någon som faktiskt kan arabiska. Enligt DN ses inte havsbegravningar med blida ögon inom islam. De är inte bra för själens efterlevnad. Nu har väl de flesta svårt att se att Bin Ladens själ kommer hamna på något bra ställe men ändå. Jag ogillar skarpt när man ignorerar folks religion eller övertygelser när de dött. Inför döden tycker jag ändå att man ska respekteras. Att skända en död är lågt. Det är ett sätt att skända en hel övertygelse.
När jag har begravningar måste jag nästan alltid säga att deras anhöriga blir respektabelt omhändertagna.
Nå, mannen är död och hans kropp sänkt till havs... Och jag vet inte vad jag ska tycka om det egentligen.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Mina icke gröna fingrar

2011-04-27T15:19:00.002+02:00

Som varje år inspireras jag att göra något fint på balkongen så här års. Jag får för mig att jag kommer att lyckas just det här året. Förra året gick det väl så där måste jag erkänna. Mina jordgubbar är nog mitt största misslyckande. Först torkade de ut och sen dog de av allt regn som föll. Nu står de tragiska resterna av dem i en stor kruka på en av balkongerna. Jag orkar inte riktigt lyfta den för att tömma den. Maken ska få hjälpa mig någon dag.
Nu har jag i alla fall återigen fått för mig att jag kan det där med balkongpiffning. Jag fick frön från en fin vän förra året som aldrig kom ner i jorden men nu jäklar! Jag ska läsa på hur jag ska göra för att inte döda dem.
Igår var jag också på Plantagen och spanade lite. Det fanns massa fina blommor. Det blev bara några påskliljor. De ska ställas i några krukor så kan vi låtsas att jag har koll på det där med blommor. Sen gör det inget när de dör eftersom påsken är slut och det är meningen att de ska dö. (Jag vet att man kan göra något med lökarna till nästa år men jag tror inte det....)
Jag önskar i alla fall att jag vore lika bra som Thérèse att ta hand om balkongen men jag får läsa hennes blogg i stället och inspireras.
Kanske lyckas jag den här gången!!!

Det är inte barnens fel

2011-04-25T18:58:00.002+02:00

Det är ju aldrig barns fel att de är som de är. Det är alltid någon vuxen bakom dem som har misslyckats i sin roll som vuxen. Därför blir det extra tragiskt när man inte gillar ett barn. Vi har några barn här i huset som varken maken eller jag gillar. Vi kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att de bestämde sig för att spela kula på vår filt där vi satt med Ärtan. Kanske för att de ränner runt utan hänsyn eller att de slår på räckena i trapphuset.
Fast allt det här kanske skulle kännas mer okej om det fanns en vuxen bakom som sa åt dem vad man får och inte får göra. Jag har bara sett dem tillsammans med föräldrar när de kommer hem från dagis på dagarna. Aldrig tillsammans ute på gården eller liknande.
Resten av gården är full av barn och föräldrar medan dessa barn är där själva. Idag kom de fram till oss och bad om nyckeln till cykelförrådet för att kunna få ut sin cykel. Maken såg till att cykel kom ut och hjälm kom på. Jag kan tycka att det kanske borde funnits en förälder där för att hjälpa till med detta.
Jag är väl trångsynt och jag är inte förälder till ett så pass stort barn ännu. Jag har ingen aning om varför det är som det är eller vad orsaken till att föräldrarna aldrig är med ute. Men jag vet att det aldrig är barnens fel....

Suck...

2011-04-20T17:34:00.001+02:00

Gubbigheten har nått nya höjder. Jag vet inte ens om jag orkar skriva något eftersom det är så tröttsamt. Vad är det för fel på folk...
Anledningen till min resignation kan ni läsa här.

Knas? Knas!!

2011-04-19T18:28:00.002+02:00

Det är nu ungefär sex och en halv vecka sedan jag födde barn. Jag har gått ner stora delar av den vikt jag la på mig under graviditeten. Jag stör mig dock på de kilon som sitter kvar. Under tiden jag var gravid åt jag en hel del choklad, framförallt på slutet. Det har gjort mig sockerberoende igen. Lätt hänt. Jag har tidigare varit beroende av socker och det kräver lite arbete för att bli av med det. Jag måste sluta helt med socker i några veckor innan jag ens kan fundera över att äta lite godis igen. Under de veckorna är jag inte den roligaste att umgås med kanske...
Detta är min plan för veckorna efter påsk!
Jag vill inte känna mig som slav under sockret längre. Jag vill känna mig snygg i sommar också. Förra sommaren mådde jag ju bara illa och jag blev större och större ju längre sommaren gick.
Knasigt? Antagligen men samtidigt nyttigt.
Ska bara äta lite mer socker över påsk....

Skoldebatten

2011-04-14T10:24:00.002+02:00

Jag har försökt läsa Maciej Zarembas artiklar i DN de senaste veckorna om skolan. Jag förfasas över det jag läser (trots att jag vet att Zaremba ofta är ganska vinklad). Det känns som om årskurserna efter det att jag tog studenten för numera tio år sedan (JAG ÄR GAMMAL!) bara ägnat sig åt att grupparbeta.
Jag avskyr Jan Björklund vilket gör att jag stör mig ännu mer på att jag faktiskt också tycker att det verkar vara en flumskola. Men vi har inte riktigt samma lösning på problemen.
Jag tror trots allt på lite katederundervisning. Ibland vill man få en bra föreläsning. Så är det trots allt på universitetet. Självklart måste man få lära sig att leta information själv men jag tror att det finns en risk att många då bara letar på Wikipedia och inte förstår varför de blir anklagade för plagiat när de söker sig till högre studier. Wikipedia är superbra för att få en snabb insikt om ett visst ämne. Jag använde mig rätt mycket av det när jag läste grekiska eftersom jag är så dålig på grammatik och då fick lära mig vad pluskvamperfekt och annat lika kul är.
Man kan fråga sig varför jag inte kunde det innan....
Jag är ingen lärare eller pedagog på den nivån men jag undrar hur det ska bli om man inte i skolan får lära sig att plugga. Hur ska vi kunna stå emot rent konkurrensmässigt med andra länder?
Ärtan får börja råplugga nu!

Rekommenderar

2011-04-11T19:59:00.003+02:00

Jag har de senaste dagarna gjort två nya fantastiska upptäckter. En ätbar och en drickbar upptäckt.
Jag börjar med den drickbara. Efter en rekommendation i en tidning provade jag i helgen en ny alkoholfri öl. Den är lite mörkare än vad de flesta andra jag har provat är vilket jag uppskattar. Jag gillar ju mörk öl. Nanny state heter denna fantastiska öl. Det bästa är ju egentligen att man kan köpa den på typ ICA eller COOP. Man behöver inte bry sig om Systemets tider! Som ammande mamma får man ju i och för sig dricka öl och vin men det känns ändå väldigt bra att kunna njuta av öl och samtidigt veta att bebis inte kommer att påverkas och att jag kan köra bilen hem om det behövs. HURRA!

Jag har också hittat en ny laktosfriglass. Den kommer från SIAglass och är oerhört god och krämig. Den smakar som "vanlig" glass. Vi äter oftast sorbet och det är ju gott men ibland vill man ha vanlig glass med lite krämighet. Vi njöt av denna glass igår i smaken Smultron jordgubb. Det finns även glass i smakerna vanilj, citron och krossad choklad. Alla ni som likt oss vill njuta av god glass utan att få ont i magen, prova denna!!!
Några rekommendationer. Hoppas ni tycker lika mycket om dem som jag gjort.

Ett ode till försäkringskassan

2011-04-04T18:28:00.002+02:00

Jag har gjort bort mig. Ordentligt och på riktigt. Jag har tappat bort ett utbetalningskort från försäkringskassan. Hela den lilla summan pengar som det är tänkt att jag eller rättare sagt vi, ska leva på resten av månaden. Jag har anmält mitt kontonummer flera gånger men jag måste ha gjort fel så jag får dessa förbenade utbetalningskort.
Med mycket ångest ringde jag till försäkringskassan i morse. Jag bävade för att de skulle säga till mig att det skulle ta flera år att få pengarna eller att jag inte skulle få dem alls.
Men icke! Den tredje personen jag fick prata med lät alldeles bedrövad när jag berättade vad jag hade gjort. Hon tyckte verkligen inte att jag skulle behöva vänta flera år på mina pengar. Hon mailade helt enkelt handläggaren för att säga till dem att leta efter min utbetalning (som gått tillbaka på något vis) och skicka ut en ny avi. Hon hjälpte mig också att ytterligare en gång fylla i att jag vill ha mina pengar på kontot.
Hurra för henne!
Nu hoppas jag bara på att pengarna verkligen kommer snart. Hoppas hoppas...

Knepigt...

2011-04-03T22:49:00.001+02:00

Tjänsten jag sökt är väl sökt. Ungefär 15 personer har sökt den. Jag vet inte hur många vi är som får komma på intervju. Jag ska dit på tisdag i alla fall. En av mina vänner jag läst med blev inte kallad. En annan av dem blev det. Hon ska på intervju på måndag.
Jag tycker det här är jättetufft och knepigt. Jag gillar inte att så uppenbart tävla med folk jag känner och faktiskt tycker om.
Vad som tröstar mig i just det här fallet är att hon och jag är oerhört olika personer. Om hon får jobbet vet jag att jag verkligen inte är rätt person.
Jag antar att jag måste vänja mig vid det här. Vi är inte så många och jobben ännu färre. Men kenpigt är det.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Vårgarderoben

2011-03-25T22:57:00.001+01:00

På radio idag pratade de om hur man ska uppdatera sin vårgarderob, det nya heta. Jag har faktiskt uppdaterat min garderob de senaste dagarna. Igår köpte jag tre amningstoppar för att slippa visa magen när jag ammar och idag köpte jag två kjolar. Samma modell men en svart och en röd. Underbara Clara tipsade om den modellen häromdagen. Perfekt begravningskjol! Blir snyggt när jag inte vill eller kan ha kaftanen.
Imorgon kommer mamma över och hjälper mig med resten av garderoben. I höstas öste jag upp nästan alla kläder på vinden när gravidmagen blev för stor och nu har de kläderna kommit ner igen. Problemet är bara att jag inte gick igenom kläderna innan jag la upp dem. Idag har jag tvättat det mesta och inser att mycket kommer jag nog inte bära igen av olika skäl.
I blandningen ligger de grå byxorna jag köpte när jag var fjorton som alltid suttit som ett andra skin och som jag då och då kommer i igen. Där ligger också jeansen i storlek 29, jag är inte så smal längre. Tröjan som slutar i midjan från Irland ligger också där. Den som är snygg men aldrig värmt särskilt bra.
Alla dessa plagg kommer nog rensas ut i morgon. Tillsammans med en hel massa annat. Allt för att få plats med mina nya fynd!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Perceptiv

2011-03-22T21:10:00.003+01:00

Ha! Vi var på banken, igen, igår och återigen hörde jag denne Ville (eller vad han nu heter) omtalas i kulisserna. Återigen verkade hans kollegor irriterade. Maken som likt mig gillar att spana på folk roades av att jag hade satt huvudet på spiken gällande denna arbetsplatskonflikt. Lite roligt var det för oss i alla fall. Maken tyckte att det är tur att jag har det yrke jag har eftersom jag är så oerhört perceptiv.
Jaha då, här kan bedömas folk!

Nu kanske jag bara ska ta tag i min egen "lilla" konflikt eftersom jag ska på intervju för ett riktigt jobb där jag kommer jobba tillsammans med honom om två veckor. Mod Lunkentussen, mod!

Arbetsplatskonflikter

2011-03-18T19:13:00.002+01:00

Häromdagen var maken och jag på banken. Vi fixade lite med vår gemensamma ekonomi. När vi var där bevittnade vi delar av vad jag tror var en arbetsplatskonflikt. Den tjejen som vi satt med frågade sin kollega om inte Maja (eller vad kan ha hetat) skulle komma ner och hjälpa till. Jo svarade kollegan. Sen kom det. Hon fortsatte med att säga "Fast hon kanske inte vet att Ville (eller vad han nu hette) har gått ut."
"Jasså" svarade vår tjej, "han gick bara utan att säga något". "Japp" svarade kollegan. Sen kom en talande tystnad.
Jag misstänker att denne Ville ofta gör detta och att kvinnorna tröttnat på det. Deras konversation sa egentligen mycket mycket mer än de ord som faktiskt sas.
Det fick mig att fundera över de konflikter som faktiskt finns på min arbetsplats. Ibland kommer det små kommentarer och tankar även när det är obehöriga i närheten. Vi tänker kanske att det inte märks men precis som jag såg den tysta konversationen hos bankkvinnorna kan nog de flesta se igenom våra konversationer.
Vilket intryck ger det våra besökare och frivilliga? Jag deltar inte så aktivt i fastan i år tyvärr för fokus ligger helt på bebis, men jag tänker att detta ska nog bli min fasta ändå. En lite mer långtgående fasta. Försöka att hålla mig fortsatt utanför våra arbetsplatskonflikter och försöka att inte prata om det inför folk, eller helst inte alls!

Man tager vad man haver.

2011-03-11T23:15:00.001+01:00

Jag är nyfiken på sossarnas nye partiledare. Han känns verkligen som ett kvart i tre ragg. Inget man egentligen vill ha men det man tar för att inte gå hem själv...
Är det någon som vet vad han vill? Vet han det själv?
Nu när jag börjat söka jobb tänker jag att det viktiga är att de väljer mig för den jag är och det jag kan. Inte för att jag är det minst sämsta alternativet... Undrar hur Juholt känner det.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Underbart!

2011-03-06T20:29:00.001+01:00

Jag har lyckats reta Sverigedemokraterna! Jag är lycklig. Ha! Läs alltså gärna kommentaren på inlägget nedan.
Min lycka är gjord.

Ja, de är idioter....

2011-03-03T11:02:00.002+01:00

Återigen är det bevisat. Sverigedemokraterna har ungefär tre hjärnceller gemensamt. Jimmie Åkesson har kanske en och en halv själv...
Det senaste med Björn Söder gör mig bara förbannad. Hur man kan peka ut flera oskyldiga barn som våldtäktsmän så att de får utstå ytterligare trauman.
Det hela har sin upprinnelse i händelser som utspelats på Husbybadet i Stockholm. Enligt polisen handlar det inte om våldtäkt men ett par personer är tydligen anmälda för sexuellt ofredande. I alla fall lät det så i Rapport i går. Däremot stod det i DN på morgonen att så inte var fallet. Hur som haver är det tragiskt. Inget barn (flickorna som blivit utsatt är i elvaårsåldern) ska behöva vara med om det ena eller det andra. Men att sen som flera av SD:s politiker bloggat och försökt visa på att alla ungdomar på boendet för ensamkommande flyktingbarn är våldtäktsmän är oerhört oansvarigt och förkastligt.
De hävdar dessutom att de bara vill visa hur världen egentligen ser ut. Den verkliga verkligheten på något vis. De menar också att deras källkritik visst är bra, trots att de bara länkar till diverse Twitterartiklar. Enligt dem är det samma sak som när de stora kanalerna använder sig av Expo (tidningen som Stieg Larsson arbetade för) för att skildra främlingsfientligheten i Sverige.
Nu är kanske inte Expo direkt opartisk men det är i alla fall en seriös journalistisk publikation. Jag blir så beklämd återigen.
Jag vill inte tro att 6,2% av mina medmänniskor i det här landet är helt dumma i huvudet men när jag inser vad de som de röstat fram till riksdagen tycker och tänker (Återigen för att vara ärlig) så blir jag mörkädd.
När ska förnuftet få fäste i vårt land igen?

Husjakt

2011-03-02T19:17:00.002+01:00

Vi tittar inte på hus, det skulle kännas lite hysteriskt, vi flyttade ju ganska nyss. Men nu när jag är hemma en del tittar jag på roliga program om husjakter. De utspelar sig i och för sig i England men det gör det hela ännu roligare. Deras hus är verkligen helt annorlunda än de vi har här hemma. Jag skulle aldrig köpa de flesta av dessa hus! Dessutom verkar de ha ett helt annat perspektiv på budgivning än vad vi har här. De bjuder alltid under det pris som säljaren vill ha. Underligt.

Igår aktualiserades detta eftersom vi hade mäklaren här för att omvärdera vår lägenhet. Vi funderar på att ta ut ett lite större lån för att kunna köpa en lite större, lite modernare bil. Vi får se vad hon har att säga och hoppas på det bästa.
Hon hade med sig en liten mapp med två av hennes objekt hon har till salu, sneaky bastard. Ha! Jag fastnade verkligen för det ena objektet. Det var ett superfint radhus här i närheten. Modernt och fräscht för inte särskilt mycket pengar heller. Jag satt här och suktade lite efter det igår med makens vakande ögon på mig.
I natt kom jag på det, H och J letar ju efter större. Hittills har det tittat på andra sidan av stan och det känns långt från oss. Så idag när jag träffade H försökte jag sälja på henne huset. Hon såg definitivt lite små intresserad ut... Vem vet, jag kanske har fått dem att flytta till vår sida av stan. Då får jag i alla fall hänga i detta fina radhus. Sen kanske det dyker upp ett åt oss också om några år... Hoppas...

Karriärval

2011-02-25T11:44:00.002+01:00

Flera av mina vänner står liksom jag inför karriärval nu. De som prästvigdes tillsammans med mig börjar söka tjänster och det är flera andra som också funderar över att byta väg här i livet. Det är inte alltid lätt. Ska man våga ta steget om man faktiskt redan har en fast tjänst? Vad händer om ens kollegor får veta att man sökt en annan tjänst och att man inte fått den? Hur reagerar de? Hur reagerar man själv?
Det är lite knepigt. Jag har inget val utan måste söka tjänster snart. Jag är ju bara anställd av stiftet för 18 månader som längst men helst bara 12 månader. Nu kommer i och för sig en föräldraledighet mitt i alltihopa men det är ändå läge att börja sondera terrängen. Jag tror att det är bra på sätt och vis att tvingas ut i det hela. Jag kan inte bara stagnera utan måste ta aktiva beslut. Sen hur de besluten ser ut är det ingen som riktigt vet ännu. Jag kanske väljer att söka tjänster som är helt annorlunda än den jag har nu eller en som är ganska lik. Antagligen måste jag söka alla tjänster som dyker upp eftersom de inte är så många men man kan ju önska.
Känslan av maktlöshet när man står där inför valmöjligheten är kanske ännu större än när man inte ens har något val. De flesta andra val man gör i livet kan man påverka på något sätt men när man söker jobb ligger det verkligen utanför ens egen kontroll. Jag kan göra mitt bästa för att visa upp en bra sida och visa mig som en fantastisk person men jag kanske ändå inte är det de letar efter. Min person kanske inte smälter in. Även om jag tycker det. Känslan av avvisande är ungefär som den när man öppnar sitt hjärta för någon som sedan avböjer ens hjärta.
Så jag är lite rädd. Men nog ska jag våga. Klart jag vågar!

Baka baka liten kaka

2011-02-24T20:08:00.002+01:00

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag ska vara huslig. Då bakar jag. På sistone har jag gjort det lite mer än vad jag brukar. Jag har ju trots allt varit hemma på ett helt annat sätt de två senaste veckorna än vad jag varit på väldigt länge.
Häromdagen bakade jag bullar. Dels med mandelmassa och dels med kanel. Anledningen till denna uppdelning är att jag egentligen inte är så förtjust i kanelbullar, därför fick det bli mandelmassebullar också.
Idag har jag bakat Jordgubbsgrottor. En variant till Hallongrottor eftersom vi har jordgubbssylt och inte hallonsylt hemma.
Det finns även mandelmassa kvar hemma så nu funderar jag på vad jag ska göra med den. Vilka kakor ska bakas? Maken köpte också extra jäst när han handlade till mina bullar. Den jästen är för vanlig deg och inte söt deg men jag antar att det går bra det med.
Dessa funderingar är nog alla bevis på hur ovan jag egentligen är vid att baka. Jag vet inte riktigt hur man gör. Men jag tycker det är roligt. Nästan jämt i alla fall... Jag blir riktigt irriterad när våra överambitiösa brandlarm sätter igång bara jag tittar på ugnen.
Nu väntar jag hem maken från jobbet som hävdade på telefon att han skulle äta upp alla mina Jordgubbsgrottor. Vi får väl se hur det blir med den saken!

Stockholmsmössor och det egna ansvaret

2011-02-22T15:30:00.002+01:00

Fenomenet "Stockholmsmössan" (klicka på länken för bild) har slutligen nått även mitt sinne. Jag hade inte insett att det fanns just en Stockholmsmössa. Grejen med själva mössan är ju att den blev känd genom att olika bloggare fick den gratis och började prisa den på sina bloggar. Tydligen har även Pernilla Wahlgren, prinsessorna samt Silvia varsinn mössa.
Det hela är en stickad kreation med en boll på toppen. Själva problemet med mössan och det som har skapat debatt är att bollen inte är av garn utan av silverräv. Silverräv får bara födas upp i Finland och tyvärr är förhållandena ganska avskyvärda. De avlivas dessutom med att få en elstav i rumpan och en i munnen för att sedan få en ordentlig stöt. Avskyvärt.
Allt för att folk ska få små bollar på sina mössor.
En ung tjej som blev intervjuad på nyheterna ansåg att det var affärens ansvar att ta reda på om rävarna hade det bra eller inte innan de blev mössa. De sålde ju faktiskt saker som folk tyckte var snygga.
Först tyckte jag att hon bara var dum i huvudet (det har inte ändrats helt) men sen funderade jag lite.
Jag köper kläder i affärer för att jag tycker de är snygga. Affärer som HM, Gina Tricot, Stadium och så vidare. I mitt stilla sinne anser jag att det är affären som är ansvarig för att se till att kläderna tillverkas på humana sätt. Men samtidigt inser jag att det inte är möjligt för mig att köpa en ny kjol på 149:- samtidigt som den som har tillverkat kjolen får en vettig lön. Det går helt enkelt inte ihop! Där borde jag ha mitt ansvar på samma sätt som tofsbärarna har sitt ansvar.
Jag väljer att inte köpa päls för att jag tycker det är förkastligt men jag köper mer än gärna billiga kläder. Hur kommer det sig?
Vilka fler stenar kastar jag i mitt glashus?

Alternativt universum

2011-02-17T19:17:00.001+01:00

För lite över tre år sedan gick jag och såg en dålig film. Det gjorde att jag träffade maken. Men det var flera saker så klart som spelade in den kvällen. Andra planer som sprack och inte blev av. Tur var väl det!
Men ibland funderar jag på livets små krökar och omvägar. Det finns så många tänk om. Jag är överlycklig att livet tog den vägen det gjorde den kvällen. Just nu lever jag min dröm.
Men sliding doors har ändå sattt sin prägel på mig. Vad händer i de alternativa världarna? Finns de? Hur mår jag där?
Maken och jag pratade om det häromdagen. Frågan om vi hade träffats i alla fall. Jag vill tro det. Jag tror att Gud ville att vi skulle träffas och hade sett till att det hände. Jag tror att det finns en större plan ändå.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Var ska man fira gudstjänst?

2011-02-16T12:20:00.002+01:00

Jag har två kollegor på jobbet som nästan alltid firar gudstjänst i den församlingen där vi tjänstgör. Ingen av dem bor i församlingen utan åker dit enkom för att gå på gudstjänst. Det gör inte jag. Dels tror jag för att jag har dubbelt så långt som de har men också för att jag varit fruktansvärt dålig på att fira gudstjänst på senaste tiden. Jag sover och sover istället när jag har haft möjligheten. Nu när jag kan göra det i veckorna kanske det blir bättre.
Men jag tänker nog inte åka till jobbet i alla fall. Inte när vår församlingskyrka ligger på spaningsavstånd från köksfönstret. Jag kan mer eller mindre gå när de börjar ringa (i alla fall tidigare när jag kunde gå). Dessutom tycker jag att det finns en poäng med att gå i kyrkan där vi bor. Jag tycker också om att jag kan komma på gudstjänsten hälsa lite på folk och sen pipa hem igen så snabbt jag kan och faktiskt vara hemma så pass snabbt att dagen fortfarande finns kvar. Lite av anonymiteten är ju det jag uppskattar!
Jag hade egentligen velat att vi skulle gifta oss i hemförsamlingen också men det blev inte så på grund av massa orsaker. Men det blir lite förvirrande att ha en församling där man känner sig hemma för att jag jobbar där och en som jag vill ska vara hemförsamlingen! Sen finns ju mitt andliga hem som faktiskt fortfarande är Domkyrkan i gamla hemstaden. Det är lite småknepigt. Hemförsamlingen liknar nog mer Domkyrkan än vad min jobbförsamling gör.
Nu när jag inte ska jobba på ett tag kanske jag kommer igång med att gå på gudstjänst i min hemförsamling igen. Men knepigt är det.

Kult

2011-02-14T11:04:00.001+01:00

Vi har fått hem lite hemstickade kläder från svärföräldrarna. Bland många andra coola saker fanns dessa två tröjor. Alf och Bamse! Jag är återigen fantastiskt imponerad. Det är min svärmor som stickat dessa till maken och svågern en gång i tiden. Hon säger att hon glömt hur man gör men jag ska nog locka fram det. Jag önskar att jag på egen hand kunde ta mig från att sticka rakt fram i form av halsdukar och minifiltar men jag behöver vägledning!
Maken önskar sig en liknande tröja fast i hans storlek... Kanske med Dundermusen. (Minns ni honom?) Om jag börjar nu kanske jag är klar om fyra år.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Lite bak

2011-02-12T14:38:00.001+01:00

Eftersom jag hade sista hela dagen innan föräldraledigheten igår bestämde jag mig för att baka. Lotten föll på semlor. Fast jag insåg snabbt att jag inte visste hur många som skulle vara på jobbet. Dessutom är det inte fantastiskt kul att göra semelbullar. Därför bestämde jag mig för att göra en jättesemla.
Det blev väldigt bra och uppskattat! Grädden blandades med mandelmassan när jag vispade. Jag borde haft lite mer vanligt vispad grädde att blanda ihop det med bara för den pös ihop lite. När jag vispade mer blev det nästan lite mer smet än grädde.
Men nu vet jag hur jag gör och har den fantastiska ingrediensen hjorthornssalt hemma. Alltså kanske jag kan ta mig för att baka mer semlor någon dag...

Published with Blogger-droid v1.6.5

Dagdrömmar

2011-02-09T23:20:00.001+01:00

Trots att jag alltid bott i lägenhet dagdrömmer jag ofta om att bo i hus. Lustigt egentligen, jag som är så mörkrädd. Jag vet vilket sorts hus jag skulle vilja ha. Ett med brutet tak och lite snickarglädje. Sekelskifte, öppen spis och lagom lummig trädgård. I vår lokaltidning fanns två sådana hus ute för försäljning nu. Nyfiket tittade jag på priset. Tänkte att sen om några år kanske. Det ena hade ett utgångspris på lite över 6 miljoner. Det andra låg på lite över 7,7....
Jag tror att mina dagdrömmar kommer att få fortsätta vara drömmar. Det är fantasisummor för oss här hemma.
Men drömma ska man ju!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Same same but different?

2011-02-08T11:50:00.003+01:00

Om man lyssnar på dessa två sånger tycker jag man hör en ganska klar likhet. Eller?

Idiot förpackning!

2011-02-07T19:50:00.001+01:00

Jag beställde en mjuklift till Ärtans barnvagn för ett tag sen. Idag hämtade jag den på posten. Jag antog att den inte skulle vara så tung, den ska ju gå att enkelt bära på. Döm om min förvåning när mannen på det som förut var posten kom ut med detta paket. Helt gigantiskt!!
Hur tänkte de där? Själva liften låg mitt i och behövde verkligen inte två uppsprättade flyttkartonger.... Vem är logistik ansvarig på företaget? Betalar de för vikt eller skrymmande paket? Helt fruktansvärt idiotiskt. Just nu står jättekartongen i hallen i väntan på att vi ska ta den till återvinningsstationen... Om jag inte behöver ett segel eller liknande innan dess. Puckon.

Published with Blogger-droid v1.6.5

En ny bekantskap

2011-02-03T21:18:00.001+01:00

Jag har på senare månader lärt känna en ny bekantskap. En bra vän med spännande syn på världen, nämligen DN värld som kommer med jämna mellanrum. Jag har inte riktigt förstått med vilken intervall...
Nu senaste numret bjöd på reportage från hotellen i Egypten, fånglägret Guantanamo samt en intervju med Keiko Fujimora som är dotter till Perus förre ledare.
Förutom det finns det krönikor från olika korrespondenter i hela världen. Det är verkligen ett bra magasin. Jag lär mig massa och känner att lite fler saker än barnsängar och förvärkar faktiskt får plats i mitt huvud. Min värld som i och med att jag är mer och mer hemma blir mindre får möjlighet att utökas igen.
Om ni inte haft möjlighet att läsa detta magasin uppmanar jag er att göra det.
Till nästa gång hoppas jag att det kommer ett reportage om varför Katri Linna blev sparkad för det har jag helt missat i min bubbla. Någon som vet? Någon som kan förklara?

Published with Blogger-droid v1.6.5

Ändå lite betryggande

2011-02-01T07:36:00.001+01:00

Jag hörde en tragisk nyhet på radio i morse. Polisen har skjutit ihjäl en ung man i Eskilstuna i natt. Han hade antagligen dödat sin mamma innan med en kniv. När polisen kom viftade han med kniven och vägrade lägga den i från sig, då sköt de honom. Tyvärr så illa att han dog.
Hela händelsen är tragisk. Jag vet inte men man kan ju misstänka missbruk, mentala problem eller liknande som orsak till detta familjedrama. Oavsett orsaken är det tragiskt. Det jag ändå någonstans finner betryggande är att radion rapporterar om detta. Att det anses vara en tillräckligt stor nyhet att rapportera om. Att vi inte är så pass blase att en person som dör vid ett polisingripande är vardag. Det är fortfarande oerhört ovanligt. Det är betryggande enligt mig.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag blir lite äcklad

2011-01-29T13:27:00.001+01:00

Innan jul samlade Musikhjälpen in tolv miljoner för att motarbeta barnslaveri. En fantastisk summa enligt mig. De gjorde ett svinbra jobb och trots att jag bara bidrog med ett litet önskemål känner jag mig delaktig. Jag gillar Musikhjälpen. Hela konceptet.
Idag när jag sitter och bläddrar i gårdagens DN bostad hittar jag en lägenhetsannons som fångar mitt intresse. En 4,5 på Kungsholmen. Utgångspriset är tolv miljoner... Samma summa som fantastiska Musikhjälpen samlade in på en vecka. Det äcklar mig lite. Hur har man råd att köpa den lägenheten? Hur lever man? Och kanske framförallt, känner de sig delaktiga under insamlingen till Musikhjälpen? Ser man behovet? Jag hoppas verkligen det men min cyniska sida är skeptisk.

Published with Blogger-droid v1.6.5

Kvällsnöje

2011-01-25T20:21:00.003+01:00

Jag har ett intressant kvällsnöje ikväll. Mina papper för att få ett nytt körkort har kommit. Det är bra med ett idkort där namnet stämmer med personnumret. Speciellt om man ska föda barn tydligen. Det ska stämma när man kommer in. Därför sitter jag nu och övar på att skriva mitt nya efternamn. Det är väldigt annorlunda än mitt gamla. Det nya har en massa konsonanter som ska in. Ett Ö till exempel. Mycket knepigt. Öva öva...

Efter en klok kommentar från T måste jag erkänna att gravidhjärnan och tröttheten tog över. Ö är ju en vokal. Övar på någon annan bokstav istället. Typ T...

Jasså tänka sig...

2011-01-25T10:06:00.002+01:00

Många äldre präster, kanske framförallt min handledare, visar ofta på hur deras erfarenhet och rutin slår de nya prästerna med hästlängder. Det kan jag inte annat än att hålla med om. Det är svårt att ha fått rutin om man inte har varit präst så länge. Vi får lov att hålla i manuskript till griftetal och vigseltal eller be innantill ur handbok på begravningar. Det är något som underlättar för oss och kanske till och med är nödvändigt. En del saker sitter som rinnande vatten redan för mig (fridslysningen över kistan på begravningen och välsignelsen) och en del kanske kommer så småningom. Jag har ingen brådska.

Nu har min handledare dock varit på begravning. Där hade de en ung präst som officiant. Visserligen hade hon haft ett kort griftetal och visserligen hade hon tittat i handboken men hon hade förmedlat värme! Så pass... Det kanske inte är helt fel det heller.

Att göra saker på rutin är inte alltid helt hundra.

Maktstrukturer

2011-01-24T20:16:00.002+01:00

Jag har för första gången i mitt liv har jag nästan låtit mig knäckas av maktstrukturer som riktats mot mig. En av kollegorna använder sig av osynliggörande. Jag har börjat ifrågasätta min egen kompetens och min egen kunskap. Det är inte riktigt något jag brukar göra. Jag vet ju att jag är bra på det jag gör och att jag är uppskattad men det är nästan som att jag skulle vilja lämna vissa delar av yrket därhän. Tyvärr är det ju dessutom mina favoritdelar, de jag innan visste att jag verkligen är bra på. Barn och ungdom. Det är ju det jag vill arbeta med i framtiden och nu har han fått mig att tro att jag nog egentligen inte är så bra på det.
Och jag har på något sätt låtit honom göra det. Hade jag satt ner foten på en gång hade jag kanske inte tagit så illa vid mig. Nu har jag reflekterat och tjurat lite tillsammans med maken och H vilket hjälpt. Båda två har förklarat för mig att jag faktiskt kan. Att jag inte ska låta honom vinna. Jag förtjänar bättre, både från honom och från mig själv.
Nu när jag insett vad han gör tror jag att jag kan möta det lättare.
Let the battle begin!!!

Vuxen pigg

2011-01-21T07:53:00.001+01:00

När jag var yngre var mamma alltid uppe före mig och gick och la sig efter mig. Jag tror inte det förändrades förrän jag var kanske sexton sjutton. Hon verkade inte behöva lika mycket sömn som jag. Dessutom sa hon att vuxna inte behöver lika mycket sömn som barn. Jag såg fram emot det när jag var yngre. Att jag skulle bli pigg jag med.
Jag är i och för sig piggare på sommaren än vintern men jag är inte ens i närheten av min mor. När vi pratar i telefon på kvällarna är jag på väg att sova och hon ska se på tv eller göra något vettigt. Sen går hon upp typ en timme innan jag och det är tidigt!
När ska min vuxen pigghet dyka upp? Var är den? Hallå? Jag efterlyser den!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Hur funkar det?

2011-01-19T08:18:00.001+01:00

Jag har haft ganska många olika jobb genom åren. Jag har varit cafebiträde, servitrislight, garderobiär och det mesta annat man kan göra inom restaurang utan att behöva kunna något. Riktig servitris, sommelier och dylikt lämnar jag åt dem som faktiskt kan. Jag jobbade ett tag på Skansen (ganska länge faktiskt) och Stadsteatern mest för att jag varit så nyfiken på hur det funkar bakom kulisserna.
Jag har även jobbat på ett varuhus för att förstå det. Jag är bra på att sälja kan jag meddela! Det senaste jag gjorde i min nyfikenhet var att bli busschaufför. Nu vet jag hur det är att köra tungt, något jag drömt om sedan jag var liten. Jag vet också varför kisspauserna är viktiga!
Det jag funderar på hur det funkar just nu är tunnelbanechaufförer. Jag misstänker att det är ungefär samma visa som att köra buss men jag skulle gärna vilja veta. Tror ni man kan få praoa som vuxen???

Published with Blogger-droid v1.6.5

Pysslighet

2011-01-18T19:57:00.002+01:00

Jag brukar inte känna mig särskilt pysslig. Jag fick nog en överdos inför bröllopet när det skulle pysslas inbjudningar, program, bordsplaceringar och en massa annat. Jag tyckte det var kul i ungefär en kvart, sedan tröttnade jag. Däremot imponeras jag av mina kamrater som pysslar. Som Mia, hon gör en massa fina saker som jag önskar att jag kunde göra. Framförallt är jag imponerad bortom mig själv av hennes små virkade djur och den virkade krubba hon gjorde i somras.
Förra våren hade jag som ambition att piffa våra balkonger, det gick så där. Eller jag köpte en massa fina blommor, blomlådor och möbler men sen tog det liksom stopp. Att ta hand om allt det där ligger inte riktigt för mig eller för maken.
Jag fick till och med fröpåsar skickade till mig av en fantastisk vän för att pigga upp mig. De kom aldrig ner i jorden... Jag har insett att jag inte riktigt har det i mig att skapa en prunkande balkong men i vår SKA de ner i jorden.
Nu ska bara exempelvis min mor förstå var mina ambitioner ligger. Hon sa något om att sy mina egna gardiner häromdagen... När ska hon lära sig? Jag har ju lärt mig!

En ny värld

2011-01-14T17:50:00.001+01:00

Jag har fått tillbaka min telefon som varit på lagning och hittat en bloggapp. Denna måste självklart testas! Gud så mycket jag kommer blogga på tunnelbanan. Så mycket snabbare tiden kommer gå. Tjoho!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Får man vara så här lycklig?

2011-01-13T21:37:00.002+01:00

På den här bloggen har det varit många svåra ord och svåra känslor. Men just nu är det på andra sidan av skalan. Bröllopet har gett vårt förhållande en nytändning. Bara det att få kalla maken för make gör att fjärilarna snurrar runt i magen. Att minnas vår fantastiska dag och minnas hur lyckans tårar nästan gjorde det omöjligt för mig att uttala löftena.
Nu när vi boar här hemma inför Ärtans ankomst flätas vi också mer och mer samman. Jag lever i nuet och känner efter hur glädjen rusar genom min kropp. Det här vill jag minnas jämt och evigt!!!

Saker faller på plats

2011-01-11T20:38:00.003+01:00

Vi har bott i vår lägenhet i lite över ett år. Det mesta hade vi köpt innan vi flyttade in eller så kom det ganska raskt efteråt. Vi bytte soffa, säng och köpte nytt soffbord. I det stora hela har vi varit supernöjda med vår inredning. Men en del saker har fattats. Till exempel en vardagsrumslampa. I höstas hängde vi upp en kräftlampa ovanpå den löjliga lilla glödlampan och sen blev den kvar. Kanske inte det snyggaste som finns men ändå bättre än en naken glödlampa. I helgen var vi på IKEA med mamma och kollade på saker till barnrummet. Dit behövdes det en lampa så vi hamnade på lampavdelningen. Där var maken så trött på IKEA att han sa ja till det mesta. Alltså har vi nu en ny vardagsrumslampa. Medan jag sov häromdagen satte maken dessutom upp den. En vit boll hänger nu ovanför vardagsrumsbordet. Vi plockade även på oss en lampa till hallen. Den har vi inte fått upp ännu men den är i alla fall inköpt!!
Vi har också pratat om att vi behöver en sänggavel så att vi inte förstör tapeten i sovrummet. Båda har vi märkt att tapeten vid våra huvuden tar skada. Funderingarna har gått fram och tillbaka. Vi ville egentligen ha en sådan sänggavel som H och J har. Det är en MDF-skiva som är klädd med tyg och har sänglamporna infällda i själva sänggaveln. Problemet är bara att de har byggt den själva och vi började väl inse att det inte skulle ske i det här hemmet på ett bra tag. Därför slog vi till när vi insåg att man kan köpa Malm-huvudänden separat på IKEA. Att det stod att det var en utgående vara skyndade nog på beslutet.
Ovanför sängen har nu ÄNTLIGEN den affisch som jag fick av min dansanta vän i födelsedagspresent innan vi flyttade in. Jag har om och om igen tänkt att jag ska köpa en ram när vi varit på IKEA men glömt det. I lördags kom jag ihåg!
Det känns nu ännu mer ombonat i sovrummet och vardagsrummet.
Det blir nog ännu bättre det här än vad det var innan.

Magiskt

2011-01-06T17:24:00.002+01:00

Det skulle vara så oerhört svårt för mig att beskriva det senaste året. Det har varit magiskt. I januari förra året förlovade vi oss, kanske inte helt otippat. Jag har sällan känt mig så fin som när jag fick på mig min ny-gamla förlovningsring som jag ärvt av mormor. Några dagar efteråt fick jag stolt visa upp den på årets första, men inte sista, bröllop. Snön gnistrade och det var som i en saga.
Sen försvann våren i stormsteg med fantastiska resor bland annat till Berlin, Bryssel och Rom. Snart var det dags för prästvigningen. Det var onekligen en fantastisk dag. Jag grät av lycka och känsla av stordåd. Att äntligen vara i mål! Eller kanske snarare, att äntligen vara framme vid startlinjen!
Bara några få dagar efter vigningen, på min födelsedag, gjorde vi testet. Se där, ett efterlängtat och önskat plus. Jag trodde att det skulle ta mycket längre tid och att all stress kring vigningen skulle ha intet gjort det men icke.
Sommaren insåg jag igår att jag sovit bort. Jag var dödstrött eftersom jag börjat på nytt jobb och dödstrött eftersom jag var nygravid. Men jag har en svävande bild av att det var varmt. I alla fall när vi var i Borlänge.
Sen var det två fantastiska bröllop i slutet av sommaren, ett där jag var toastmadame och ett där jag var officiant. Det var fint, fantastiskt och magiskt.
Hösten och jobbet gjorde att tiden flög förbi. Magen växte och snart började jag känna av att någon bökade runt där inne.Visa saker trivs han med, andra inte.
I novembermörkret blev saker och ting mycket ljusare när Knoddas föddes. Han var pytteliten och underbar. Att ha följt honom från fröet i magen gör allting mycket större och hans ankomst så oerhört mycket viktigare på något sätt.
Sen kom julen med allt vad det innebär för en präst. Att få fira julnattsmässan var onekligen en välsignelse. Jag älskad det! Även om jag hade svårt att vara vaken.
Bara veckan efter, på nyårsafton, avslutades året på bästa tänkbara sätt. Sambon gick från att vara sambo till min äkte make! Det var oerhört fantastiskt och magiskt. Hela dagen blev som vi hade önskat. Vi var omtumlade och lyckliga dagen efter och lyckan är som tur är inget som ger med sig. Den är kvar och förgyller vår tillvaro.
Maken frågade mig för ett tag sen vad vi ska göra nu. Vi har ju "gjort allt" året som gick. Fast det är ju nu, snart, som det börjar. Vårt nya liv, vårt liv som föräldrar. Jag tror att nästa år kommer att vara magiskt också. Fast på ett tröttare och helt annat sätt.

Bridezilla!

2010-12-28T18:35:00.002+01:00

Jag har blivit bridezilla tror jag. Fast det är ju ganska nära inpå bröllopet så jag kanske kan få bli lite av en bridezilla. Det händer ju på fredag! Jag förstår faktiskt inte att det är så nära. För idag är det tisdag. Herregud! Sen hjälper det inte riktigt att jag är tokförkyld och hade feber igår och förrgår. Idag verkar den ha gått över. Halsbrännan däremot är fortfarande här. Jag snuvar och funderar.
Idag klistrade jag dekorationer på programomslagen. Det blev lim och glitter överallt! Verkligen överallt... Funderingarna över var vi ska skriva ut programmen pågår också. Jag funderar starkt på att åka till jobbet imorgon bara för att och skriva ut dem. Det är smidigt eftersom jag vet att det går och jag kan lägga lite pengar i kopieringsburken. Kanske vi kan låna lite barnstolar också. Tydligen fanns det tillräckligt många kaffekannor i lokalen. Däremot borde vi köpa ett skötbordsunderlägg. Ett sånt där man kan lägga lite var som helst. Vi ska ju ändå ha ett sådant sen till Ärtan så det spelar ju ingen roll om vi köper det nu eller om sex veckor. (Ja, jag vet det är åtta veckor kvar men det kan ju vara bra att ha i förväg)
Sen hoppas jag verkligen att sambon har pratat med cateringen idag för att prata om vårt lilla ugnproblem. Vi måste också göra lite stödköp på systembolaget imorgon. Men med febern borta kan jag ju hjälpa till.
Förkylningen har gjort att jag missade min ansiktsbehandling med massage också vilket nästan får mig att gråta blod. Jag hade verkligen verkligen velat göra det innan bröllopet. Nå så blev det inte. Jag skulle ju också åkt söder över för lite välbehövt häng med finingar samt hämtat servetter och ljuslyktor. Servetterna och ljuslyktorna kommer upp torsdagkväll men jag vet inte riktigt hur vi tänkt att det ska lösa sig. Kanske kan cateringen hjälpa oss med det?
Jag ser så oerhört mycket framemot fredag och jag ser framförallt framemot att vara gift med min fine sambo men det ska bli intressant att se hur allt löser sig!

Tonåren i repris

2010-12-27T16:53:00.002+01:00

För ett tag sen var mina tonårsfavoriter med i Skavlan. Take That har "äntligen" återförenats allihopa, även med Robbie. Jag låg i sambons knä och suktade. Det kändes som om jag var fjorton igen. Gud så jag grät när de splittrades. Det var som om någon rivit ut hjärtat på mig. Första gången jag fick mitt hjärta krossat helt enkelt.
Nu i julklapp hade sambon tänkt till och antagligen insett att man behöver vara fjorton år ibland. Han hade köpt mig en Take That dvd! Inget jag någonsin skulle lägga pengar på själv. Men lycklig är jag. Så nu ligger jag i soffan med feber och tittar på denna fantastiska dvd. Undrar om det finns biljetter kvar till deras konsert i Köpenhamn och om Ärtan och sambon har lust att följa med? Hmm....

Prata om det!

2010-12-23T10:15:00.002+01:00

Johanna Koljonen som är en av mina idoler har startat ett upprop som heter "Prata om det". På en hemsida samlas massor av berättelser om vad som ibland kallas sovrummets gråzoner. (Läs mer här)
Jag tänkte att jag skulle bidra med mina historier. För tyvärr har jag som de flesta flera...
Gränser har blivit övertrampade och nallade på flera gånger i mitt liv. En hand som har lagts någonstans där jag inte velat ha den. Ett nyp som kommit för nära eller för långt in. Ett ragg som inte förstått när det varit nog.

En av de första gångerna jag verkligen upplevde det hela var när jag var på tältsemester med finaste P. En av våra killkompisar befann sig på samma ställe och sov en natt i vårt tält. Han låg mellan oss för han hade ingen sovsäck. Plötsligt vaknade jag av att hans händer vandrade omkring på min kropp. Jag förstod inte riktigt, vi var ju vänner. Visst, vi hade hånglat tidigare men det var ju längesen. Och förresten innebar det att han fick göra så här nu? Jag kröp ihop till en liten boll och försökte komma undan. Höll för mina bröst och korsade benen. För att inte störa P och inte ställa till med en scen sa jag inget... Efter ett tag tog han min hand och satte den på hans kuk. Jag ville inte men tänkte att om jag smekte honom kanske det hela tog slut så jag runkade av honom. Sen fick jag sova.
Dagen efter grät jag...

En annan gång vaknade jag av att den kille jag var tillsammans med då hade sex med mig. I böckerna låter det så romantiskt. Det var det inte. Jag var inte med på det. Ingen hade frågat mig om jag ville eller om det var skönt. När han var klar smög jag mig in på toaletten och grät...

Ingen av dessa killar ville något ont. Jag konfronterade dem efteråt faktiskt. Den kille som var med i tältet mådde fruktansvärt dåligt efteråt. Han skämdes som en hund och kallade sig själv för monster. Vi lyckades bli vänner igen, trott eller ej. Vi sov till och med tillsammans efteråt men han var väldigt noga med mina signaler och mina gränser.
Om något gott kan sägas ha kommit ut från den händelsen är väl det att han lärde sig att ta signaler mer i beaktande och att jag lärde mig mer om var mina gränser går.
Tyvärr skulle jag kunna skriva många fler anekdoter.

Jag vill bara påpeka att jag antagligen om jag tänker efter skulle kunna skriva ner berättelser där jag skulle kunna framstå som förövaren också. Tillfällen när jag tjatat till mig sex. Skuldbelagt killar för att de inte velat och tänjt på var andras gränser har gått. Sagt att det nog inte är så farligt...

Det här är ingen enkel fråga. Det är inte självklart. Därför måste vi prata om det...

Pinsamma musikminnen

2010-12-19T22:34:00.002+01:00

Jag har de senaste dagarna funderat kring min musiksmak. Inför bröllopet har vi bett våra gäster att skicka tre sånger som de vill att vi ska spela under festen. Jag skickade in mina sånger också. Fast jag vet inte, jag kanske vill ha fler. Får man önska fler som brud? Jag sitter numera på Youtube på vägen till och från jobbet och kollar in fina gamla videos till gamla favoriter. Det är konstigt att jag fortfarande går igång på en massa 80-talsmusik. Det är som Prousts Madeleinekakor skulle jag tro... Jag känner igen mig och känner mig trygg.
Men att se dessa gamla videos är också väldigt roligt. På den tiden var man ute efter att berätta en historia med videon på ett helt annat sätt än idag då vi får se olika lättklädda tjejer skaka rumpan oavsett vad det är för sångare. Ta bara AHA:s video till "Take on me" som är serietecknad och på riktigt om vartannat. En av de sämre jag har sett på mina resor tänkte jag bjuda på här. Själva låten är bra men videon är fruktansvärt mansgrisig. Här får ni ett pinsamt musikminne av mig.

Till min älskling

2010-12-17T12:19:00.001+01:00

Om två veckor blir vi man och hustru. Jag längtar. Så denna sång tillägnar jag min fantastiske sambo som snart blir min fantastiske make.

Bomber och granater

2010-12-13T12:36:00.002+01:00

I lördags hände något tragiskt i min stad, en man sprängde sig själv till döds. Innan dess hade han sprängt sin bil. Tur i oturen var han på en av de mindre gatorna i city och inte på den mest befolkade. Det hela känns mycket olustigt men framförallt väldigt underligt. Det är inget man räknar med i Stockholm. Vad jag inte förstår är vägen han valde från bilen till platsen där han sprängdes. Varför gick han inte längs Drottninggatan om han nu ville spränga en massa människor? Vad gjorde han på den lilla bakgatan? Kanske ville han komma närmare ett visst mål men skulle varit för uppenbar om han gick där alla andra var.... Vem vet.
Det som känns än mer sorgligt är att vi återigen får en knäck på vår självbild. Någonstans har nog fler med mig tänkt att vi inte är ett land där ett högerextremt parti kan få fäste. Något som motbevisades vid valet. Vi kanske själva har inbillat oss att vår fantastiska integrationspolitik inte gör att folk känner sig marginaliserade eller utan möjligheter. Att den inte på något sätt skulle kunna driva en människa till en desperat handling likt den som hände i lördags.
Allt detta är väl tecken på att vi måste ta en ordentlig titt på vårt samhälle och inse att vi inte kan blunda för problemen och tro att vi bättre än vad vi är.

Prioriteringar

2010-12-11T15:11:00.002+01:00

Det finns olika prioriteringar. Som nu borde jag sitta och göra bordsplaceringar till vårt kommande bröllop. (Japp på nyårsafton går det av stapeln!) Eller så borde jag slå in sambons paket eftersom han inte är hemma. Istället väljer jag att blogga. Så kan det gå. Det är väl kanske den mindre sortens prioriteringar. Jag misstänker att jag kommer att hinna med ovannämnda sysselsättningar också under eftermiddagen. Dessutom drabbar det ju ingen förutom mig.
Men jag har svårare för de där prioriteringarna som handlar om människor och när de jag älskar blir bortprioriterade av personer nära dem. Just nu handlar det mycket för mig om huruvida vi som par prioriteras. Vi skickade ut våra inbjudningar ganska sent så det finns de som absolut inte kan komma och som faktiskt gråter blod över det. Jag gråter också men inser att det är så det blir ibland. De skulle gärna prioritera oss men det går bara inte! Det har jag inte några problem med. Vad jag däremot har problem med är de som kan men av olika anledningar bara letar efter problem och visar att de inte kan. De som kan men inte vill helt enkelt. För mig är det helt naturligt att det finns vissa som reagerar så men jag tycker inte att det är okej när de inom familjen resonerar så. Framförallt värker det i mig när samma personer väljer att bortprioritera oss om och om igen.
Först var det prästvigningen och nu är det vår vigsel. Är det ego av mig att bli sårad? Är det okej för mig att känna att de kanske inte tycker att vi betyder så mycket för dem och bli ledsen för detta? Sambon klappar och säger att vi inte ska bry oss men jag känner mig ratade och oviktig.
En ganska otrevlig känsla och inte alltid den roligaste attityden. Jag ger mig själv någon eftermiddag till att gnälla och sen ska jag fokusera på dem som vill vara med och göra vår stora dag än mer fantastisk. Om det så är i kropp eller med böner och tankar!

Jourpräst

2010-12-10T13:28:00.002+01:00

För ett tag sedan satt jag jourhavande präst. Innan tyckte jag att det skulle bli ganska läskigt. Jag såg inte alls framemot det och hanterade det på det mogna sättet att jag gnällde till sambon och sa "vill inte vill inte vill inte". Han muntrade dock upp mig och sa att han är ju vaken på nätterna så det var bara att ringa honom med jämna mellanrum. Jag var också lite bekymrad över hur jag skulle lyckas hålla mig vaken. Jag sov någon timme innan så det gick okej men jag kan inte påstå att jag var pigg.
När det hela väl började flöt det dock på och det var inte så läskigt som jag hade trott. Jag var visserligen helt slut efteråt men det är ju inte så konstigt, klockan var betydligt senare än vad jag brukar gå och lägga mig.
Det hela gick helt enkelt över förväntan men jag behöver inte göra mitt senare pass som jag skulle ha gjort efter nyår eftersom graviditeten gör det nästintill omöjligt för mig att vara vaken. Får kanske göra det hela mera sen när jag inte är gravid. När livet runt omkring passar bättre också.
Så med detta vill jag bara uppmuntra er att prova saker ni känner är läskiga och som ni inte vill.

Shopping enligt mig

2010-12-06T20:30:00.002+01:00

Jag har vissa saker som jag inte har problem med att spontanshoppa. Kläder och böcker ligger definitivt högt på den listan. Helt plötsligt har jag med mig några av dem hem utan att jag riktigt vet hur... Jag kan vara lite mer impulsiv än vad sambon är när det gäller inköp. Exempelvis när det gällde bilen, jag hade nog kunnat slå till på en gång. När vi köpte lägenheten hade jag nästan bestämt mig för den vi bor i innan vi var hos mäklaren. Men det berodde nog mycket på att det är en nyproduktion och det inte fanns något att titta på. Annars har jag kunnat tro att jag skulle älska lägenheter och sen när vi tittat på den har jag ändrat mig.
Men det finns verkligen vissa saker som jag inte tycker att man spontanhandlar. Det är framförallt levande saker! Typ djur. Man handlar inte något som är beroende av en för långt tid framöver. Det är ett stort ansvar att ta hand om en levande varelse. Jag anser att det är ett långt åtagande.
Så spontanhandla inte djur!

Inte lätt när det är svårt

2010-12-01T23:10:00.002+01:00

Jag står återigen inför samma problem som alla jular. Och att kalla det ett problem är egentligen befängt. Det är det där med papporna, vad i hela fridens namn ger man dem?!?!??!
Jag frågade först min mamma om råd. Inga bra svar, hon visste inte. Jag frågade sen mina kollegor som är i pappa-ålder. Där blev jag heller inte mycket klokare. Jag hade funderat över John Wallentins bok "Strindbergs Stjärna" eftersom det skrivits så mycket om den. Där dök dock problemen upp när jag började googla den och läsa recensionerna om den. Det var inga vackra ord som dök upp... Vill man ge bort en bok som visserligen är en så kallad snackis men som språkligt verkar vara rätt kass? Jag vet inte. Ska den läsas bara för att? Jag vill nog inte det. Men å andra sidan kanske det är en perfekt mellandagarsbok som man kan sluka på några timmar och sedan glömma.
Jag måste dock tänka på min mor när jag köper böcker till styvpappan. Han läser dem nämligen i sängen, somnar i från dem och tappar dem i huvudet på min sovande mamma. Inga tungviktare alltså, då får mamma hjärnskakning.
Kanske pocketböcker då alltså...
Annars funderade jag över kläder, men vill de att deras döttrar ska välja dem? Hur vill en pappa att kläderna ska sitta? Förvirringen är total.
Men en sak vet jag, det får inte klia och stickas.
Jag surfar nätet och funderar och kommer antagligen komma på något mitt i natten någon natt för att sedan glömma bort det men skam den som ger sig!

Ironin flödar

2010-11-28T19:13:00.002+01:00

Igår var sambon och jag på konsert. Vi var på Oskar Linnros på Berns. Eftersom jag misslyckats lite med beställandet av biljetter gick vi på fyra föreställningen och inte åtta föreställningen som vi hade planerat. Nåja. Vi kom dit halv fyra för att mötas av en jättekö. Tydligen öppnades dörrarna fyra och inte så att konserten började fyra. Det var verkligen hysteriskt kallt att stå där i 45 minuter. Jag var inte nöjd. Sambon var verkligen inte heller nöjd. Det tog ett bra tag efter det att vi kom in innan vi började tina upp. Ingen öl fanns det för sambon att trösta sig med heller eftersom jag lyckats få in oss på barnföreställningen... Men vi hittade platser på balkongen med stolar där vi satt och väntade på att föreställningen skulle börja. Det var rätt roligt att titta på de små liven nere på golvet under tiden. En del av små tjejerna stod längst fram och trängdes och grät. De var uppklädda till tänderna. Om inte de frös ihjäl i kylan utanför gjorde väl ingen det... Sen var det de coola killarna som dök upp som skrävlade och väsnades.
Slutligen dök herr Linnros upp. Det blev ett väldigt liv i publiken. Till och med jag ställde mig upp. Men det som slutligen fick mig att nästan bryta ihop var när första sången drog igång. Linnros började med "25". Texten handlar om hur skönt det faktiskt är att börja bli vuxen (Linnros är född 83) och slippa vara 25 igen.

FY FAN VAD SKÖNT
SKÖNT ATT JAG SLIPPER BLI 25
FÖR ÖGONEN SVIDER OCH HJÄRTAT BRÄNNS
(VAD SKÖNT)
SKÖNT ATT JAG SLIPPER BLI 25
UNGDOMEN BRINNER GE MIG ELD
(VAD SKÖNT)
SKÖNT ATT JAG ALDRIG BLIR 25
FÖR SYSIFOS SKA TILL HIMMELEN
JAG SVÄR ATT JAG ALDRIG BLIR 25 IGEN

Där stod det en massa små tjejer och killar som inte kommer att bli 25 inom de närmaste tio åren och sjunger med för fulla muggar.
Ironin var fullständig!

Insnöad

2010-11-25T09:17:00.001+01:00

Det tog mig en kvart att få ut bilen från parkeringen idag. Den var insnöad bakom en vall. Ingen spade hade jag heller. Jag trampade ner snön runt omkring den. Med mycket envishet och en hel del ilska tog jag mig till slut ut. Det var tur att det inte kom någon buss åt något håll samtidigt som jag höll på för då hade bilen och jag dött. Sen gled jag i snigelfart hela vägen till jobbet och sladdade in på parkeringen. Enda anledningen till att jag kör bil en dag som denna är att jag så gärna vill kunna ta mig hem ikväll när vi ska vara kvar och pyssla på jobbet. Jag orkar inte stå och gissa om det kommer en buss eller inte.
Men jag fascineras över hur dåligt alla kör helt plöstligt för att det kommer snö. Det är inte jättehalt i stan och kör man som vanligt men iakttar försiktighet går det utmärkt. Men det verkar många ha glömt. De sniglar sig fram i minihastigheter inne i tunnlarna och på de väl uppkörda banorna. Det blir ju faktiskt farligare när de gör så än när de kör normalt. Jag försöker ta till mig det jag lärt mig på yogan genom åren att använda den tiden till att djupandas och passa på att ha en stund för mig själv. Det är så svårt att djupandas och slappna av bara när man vill skälla ut sina med eller kanske mottrafikanter.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är en ganska aggresiv förare som skäller och hytter åt folk. Det kanske är min ventil i och för sig. Vem vet vad jag skulle ta mig till om jag inte hade det alternativet?
Slå någon på riktigt kanske....

Finkultur

2010-11-21T11:58:00.002+01:00

Igår var T och jag på Faust på Folkoperan. Jag hade köpt biljetter åt oss till honom i födelsedagspresent. Det är bra att ge bort presenter som man själv får dra nytta av! För några veckor sedan ringde de och meddelade att vi var flyttade från våra platser på grund av en tv-inspelning. Tydligen spelade de in föreställningen för att kunna visa den i 3D senare.... Opera i 3D på bio. Jag är skeptisk. Vi fick ett program och kaffebiljetter som plåster på såren. Inte fy skam i och för sig.
Platserna vi fick var knappt märkbart sämre än de jag de facto hade beställt.
Opera är fantastiskt tycker jag. Det är svårt att begripa att de kan göra allt de gör med rösten. Att någon kan kontrollera sin röst till den nivån. På folkoperan sjunger de dessutom på svenska vilket gör det hela lite mer tillgängligt. Scenografin och scripta är också lite modernare så att man ska känna att det ligger en lite närmare.
Det enda problemet jag upplevde igår var att jag inte riktigt förstod hur de hade tänkt med kampen mellan det onda och det goda. Historien bygger på att Gud och djävulen utsätter ett kvarter i Paris för ett experiment om det onda eller det goda ska vinna. Mitt i allt sitter Faust och Marguerite fast. Faust älskar Marguerite men hon lägger inte märke till honom. Hon känner sig blyg och kysk innan Mefistofeles (den karaktär som representerar de högre makterna) ser till att hon får en massa smycken av Faust. Då ger hon minsann efter. Schysst kvinnosyn. Eller?!?!? (Nå den skrevs ju på 1850-talet så man kanske inte kan begära mer).
Hur som haver är det alltså Mefistofeles som är den som utövar experimentet. Lite som Jobsbok skulle jag vilja påstå.
Men är han Gud eller Satan? Det tycks variera genom hela operan och i slutet förvirrades jag totalt. Jag har dock en bestämd känsla av att Gud vann och det är ju sympatiskt.
Är det så att jag har svårt att ta till mig dessa bilder av Gud eftersom jag har svårt att ta till mig bilden av Satan? I min tro är Satan på något sätt borta. Jag tror inte på en ensam ond makt. För mig är det inte möjligt eftersom jag tror att Gud är allsmäktig. Däremot tror jag på människors fria vilja och den kärlekslöshet som finns ibland oss. Dessa två gemensamt brukar leda till onda saker.
Naturkatastrofer brukar folk fråga mig då. Ja, de är lite knepigare. Men många av de katastrofer vi drabbas av idag är ju tyvärr en följd av människors kärlekslöshet och själviskhet. Många jordskred och översvämningar drabbar oss för att vi inte tagit hand om jorden ordentligt och byggt bort eller skövlat de naturliga barriärerna som har funnits där förut. Tragiskt men sant. Jag menar inte att vi får skylla oss själva utan konstaterar bara.
Det här fick Faust mig att fundera över.
Tänk vad bra det är med lite finkultur ibland!

Spionen inom mig

2010-11-14T22:05:00.003+01:00

Jag trivs bra med att bo i fler familjshus. Det är ganska kul att dessutom bo i en hästsko. Jag spanar på våra grannar åt alla håll. Jag funderar lite över deras liv och leverne. Vi har några tvärsöver som alltid tycks titta på tv. (Ska jag säga efter en låååång kväll med tv-tittande) De går alltid och lägger sig efter mig tycks det mig och går upp efter mig. Jag undrar vad de jobbar med, jag skulle gärna gå upp lite senare. Ovanför dem bor några stackars pensionärer som drar för persiennerna så fort det blir mörkt. Antagligen för att undvika sådana som jag. Däremot går de upp ungefär samtidigt som jag, men det kanske man gör när man är äldre...
I somras när alla barn var ute och lekte lärde man sig nästan namnen på dem. Det ska bli roligt att se dem nästa sommar igen, hur stora de har blivit. Då kanske vi är där och leker också.
Eftersom jag spionerar misstänker jag att folk gör detsamma med oss. Jag undrar vad de tror. Sambon som är hemma på dagarna, jag som dyker upp på kvällarna och ibland ganska sent. Kommer hem och går direkt och lägger mig. Eller om de lyckats klura ut att jag är präst med tanke på skjortorna. Jag undrar om de sett magen. Om de förstått att det är jag som dammsuger och sambon som tvättar här hemma. Sambon kanske gör rätt när han drar för gardiner och persienner för att slippa insyn.....

The one who got away

2010-11-11T21:19:00.002+01:00

Vissa perioder i livet väcker mer minnen än andra. För mig är det ofta när jag ska ta ett stort steg i livet in i en ny period eller något nytt. Så kan man minst sagt säga att det är nu....
När det händer blir jag ofta ganska nostalgisk. Jag tänker mycket på mitt tidigare liv. Jag längtar inte tillbaka till det men jag tänker på det. Tänker på dem jag aldrig gav en chans, de som aldrig gav mig en chans eller de som det helt enkelt bara inte blev något med och det finns egentligen ingen förklaring. Jag har träffat en massa olika personer genom mina korta singelperioder och det finns från alla tre kategorierna där. Alla finns de ju liksom kvar. Det är bara sambon jag vill ha men de andra kommer alltid att vara en del av min historia, med allt vad det innebär. Jag kan fundera lite över hur de har det. En del finns ju inom räck håll på olika sätt, facebook eller i bekantskapskretsen. Andra är betydligt längre bort. Vissa vill jag aldrig springa på igen men jag kan fundera över hur de har det.
Sen finns det ju alltid DEN DÄR. Den man kanske en gång i tiden föll lite för hårt för och inte riktigt hann med sig själv i det hela. Den personen som man kanske verkligen behövde där och då men livet inte riktigt höll med om. Den personen ligger kanske närmare i hjärnbanken än de andra.
Trots att jag inte vill byta mitt liv med sambon för allt smör i Småland dyker ändå den här personen upp nu när stora saker är i görningen. Som ett litet hjärnspöke. Hade det blivit något mer där för länge sen tror jag inte att det hade varit ett hjärnspöke, snarare ytterligare ett avslutat kapitel.
Jag tror vi alla har dessa små hjärnspöken.
Jag undrar hur sambons ser ut... Fast jag vill verkligen inte veta egentligen! Hjänspöken ska man helst hålla för sig själv vilka de är..... Annars blir de för verkliga.

Good enough

2010-11-10T21:59:00.002+01:00

Jag vill ofta ofta vara bäst. Gärna bättre än bäst. Klara av saker och ting galant utan att känna av att saker och ting faktiskt är jobbiga. Det gör att jag mer än ofta överpresterar. På sistone har det yttrat sig med kanske liiiiite för mycket arbete. Även på mina lediga dagar. Jag ondgjorde mig lite över mig själv och schemaläggningen. Var det verkligen tänkt att jag skulle jobba tre helger på raken? Det kändes lite dumt. Men så blev det i alla fall. Helgen som kommer är den sista helgen. Jag fick kompensations ledigt imorgon för måndagen som försvann till en kurs som stiftet hade beordrat. Problemet just nu är bara att jag har haft alldeles för mycket saker att göra de senaste dagarna för att hinna förbereda allt som måste förberedas inför helgen. Jag känner mig alltså lite småstressad, eller kanske superstressad. Just nu funderar jag över om jag ska skriva lite doptal imorgon på min ledigadag. Fast jag vill inte! Jag behöver min lediga dag. Jag vet att de flesta av mina kollegor i församlingen använder samma eller ungefär samma doptal till alla barn och samma griftetal till alla begravningar medan jag skriver nytt.
Jag inser att jag kanske ska använda mig lite av de jag redan har och köra en klipp ut klistra in variant på de jag har i helgen. Inse att det är okej att inte alltid ligga på topp. Att det har varit för mycket de senaste veckorna. Att det är så den här gången att jag är good enough och att det faktiskt är utmärkt just den här veckan. Svårt men nödvändigt.

Den nya religionen

2010-11-07T21:03:00.002+01:00

Jag satt på bussen för en liten stund sedan på väg mot hemmet. Längs vägen lyssnade jag som vanligt på P3 och det var deras program "Verkligheten". Där pratade de om den nya religionen, självuppfyllandet och självförverkligandet. De intervjuade en ung kille som startat ett eget företag som han nu drev med en massa anställda. Han var bara 20 år. Tydligen lyssnade han på en massa ljudböcker och föredrag som lärde honom hur han skulle bli en bättre människa och bättre chef. Bland annat fick han lära sig att göra en "Hour of power" varje dag där han tog en promenad på morgonen och fokuserade på dagen och vad han skulle göra. Han skulle också säga till sig själv hur bra han var. Det lät i och för sig inte helt fel. Morgonprommis borde jag också bege mig på lite oftare och fundera över min dag. Strukturerar man den i förväg behöver man kanske inte vara så förvirrad som jag är....
Det jag dock skräms över är det egocentriska i alla dessa övningar han berättade om. Alla handlade om hur det egna jaget ska bli bättre och bättre. Inte bara som chef utan inom förhållanden och med den egna hälsan. Men vad händer med våra medmänniskor? Om vi bara fokuserar på hur jag ska bli bättre glömmer jag inte då bort dem runt omkring mig? Hur jag kan göra världen lite bättre för andra? Om jag ger bort av mina pengar och mina egna saker kanske jag inte har det fullt så bra som jag hade kunnat ha det eller om jag lägger tid på att arbeta ideelt så kan jag inte jobba för att tjäna pengar den stunden. Men jag tror att vi gör sådant som får oss att må bra på en helt annan nivå.
Jaget blir bättre utav att göra saker som är bra för andra men blir det bättre för andra om jag bara gör saker för jaget?

Jag säger upp mig!

2010-10-29T11:37:00.002+02:00

I tisdags var jag hemma sjuk. Det ska man tydligen inte vara som präst. Hur jag skulle ta mig till jobbet med migrän ifrågastätter jag starkt... Det brukar aldrig sluta bra. När jag kom i onsdags fick jag reda på att en del av mina tanter jag skulle ha träffat blev sura för att min grupp blev inställd. Det är ju tråkigt men det visar sig också att Kyrkoherden samt handledaren blev sura. Tydligen skulle jag ha ringt min handledare. Det är det ingen som har berättat för mig. I sanningens namn är det ingen som har berättat alls hur jag ska göra när jag sjukanmäler mig. Sist försökte jag ringa runt till diverse medarbetare innan jag fick tag i någon. Känns så där när huvudet sprängs och man kräks. Så nu har jag mailat och skrivit det att jag ber om ursäkt att det blev knasigt i tisdags men att jag vill veta hur det är tänkt att jag ska göra när jag är sjuk. Vem ska jag ringa till? Meddelar sen den personen alla andra jag ska träffa den dagen? Kan jag lita till att de verkligen gör det?
Så mycket tjafs för att kommunikationen inte är klar! Det är väl det vanliga i och för sig. Just idag var det väl otur att jag fick reda på det för det gjorde mig INTE på bättre humör.
Bah!
Nu ska jag äta äpple och få upp mitt blodsocker så jag blir go och glad till eftermiddagen.

Bondegener

2010-10-26T21:19:00.002+02:00

Jag tror att jag har stora delar bondegener i mig. Igår var vi och storhandlade. Vi har inte gjort det på evigheter. Antagligen för att vi båda tycker att det är ganska tråkigt. Ungefär som med städandet, jag orkar verkligen inte göra det just nu. Men vi åkte och handlade. I en timme eller lite mer. Vi kom hem med en massa mat i stora kassar.
Sen packades det som fick plats in i frys, kyl och skåp. Då kände jag mig nöjd. När jag stod där med fullpackade skåp och lådor. Så är det alltid.
Jag tror att det kan ha något med bondegener eller med samlargenerna som vi kvinnor påstås ha från stenåldern. När jag vet att det finns en massa mat hemma så om pengarna tar slut finns det fortfarande något att äta. Nu funderar jag bara på om det kan finnas en liknande gen som hjälper mig att ta tag i städandet.... Någon som vet?